Skräcken

Så, jag överlevde. Lived to see another day typ.

Men om vi säger såhär: Var det där deras jättegulliga tandläkare – bokad för en tandläkarfobiker – så vill jag definitivt inte träffa deras andra tandläkare. Fy fan. Hon grävde runt i min mun som en jäkla grottmänniska, och sen när hon såg mina ögon bli större och större och fyllas med tårar, ja då bytte hon taktik och behandlade mig som ett barn istället. Jag är inget barn, jag är bara rädd. Väldigt rädd.

När hon var klar med undersökningen tittade hon på mig och frågade om det kändes bra. What?! Vad tror du själv liksom? Klart det inte känns bra, jag blöder och jag är skräckslagen – testa på det själv så får du se! Och jag sa sanningen, att det aldrig kändes bra att gå till tandläkaren.

Och tandsköterskan sen! Hon var ju ännu värre. Jäkla kärring. Tittade på mig som att jag vore ett UFO och sa sen innan jag gick: Ja men du behöver nog inte bedövning eller nånting sånt när vi ska borra nästa gång, det gör inte så ont förstår du (lilla gumman, din lilla lilla knäppskalle).
Pfft!

Inte nog att man måste gå igenom den där jäkla undersökningen – pillandet, rivandet och slitandet med den där hemska kroken – man måste betala för det också. Vilket nöje! Och parkeringskostnaden fick man naturligtvis också stå för själv, för det vore ju onödigt att ha en kundparkering – så att folk kände sig lite välkomna i alla fall. Fast det är klart, välkommen är man väl alltid till Folktandvården, de vill ju tjäna pengar precis som alla andra. Men jag tycker ändå att det vore god hyfs att ha gratis kundparkering, faktiskt.

Ja, och inte är det nog med dagens besök naturligtvis. Utöver att jag måste börja med tandtråd (som jag verkligen avskyr) och flourskölj så måste jag tillbaka och laga två hål. Två stycken! Blä. Jag skäms. Jag kommer för resten av livet få ha två lagningar som påminner mig om det här. Jag kommer inte ha perfekta tänder längre. Det skäms jag för.

Var nog bra att Lasse följde med. Nu fick han se ur kraftutsugande och skräckinjagande det är för mig att sitta i den där stolen, med de där människorna runtomkring. Svårt att förklara det med bara ord... Och det var bra för mig att han var där, han var den som fick föra min talan och ställa frågor som jag inte kunde ställa eftersom hjärnan hade kopplat ifrån. Och nästa gång, när han vet, kommer han att vara ett ännu bättre stöd.

Jag grät när jag kom, jag grät när jag gick därifrån, de gjorde mig illa. Jag grät i hissen, i bilen hem och jag grät när jag kom innanför dörren. Det är hemskt. Men lider man inte av rädslan själv är det omöjligt att förstå.

Om två veckor får jag chansen att dö igen. Jippie.