Det här med arvsanlag

Ända sedan jag var jätteliten har jag fått höra att jag är så lik min mamma. Att jag varit en liten kopia av henne och ändå bara blivit mer och mer lik henne genom åren. Hur man nu kan bli ännu mer lik än en kopia, det vet jag inte. Men det är i alla fall vad jag fått höra.

Min mamma är en fantastisk kvinna. Hon är vacker, vältalig, intelligent och självständig. Hon är en en pålitlig syster, en snäll faster, en stöttande dotter och en riktig toppenmamma. Superbra på att laga mat, alltid hjälpsam och den bästa vännen man kan ha. Så självklart blir man smickrad när man får höra att man är henne upp i dagen. Jag vill vara lik min mamma, jag är så glad över att jag fått så mycket från henne och att hon uppfostrat mig på det sättet hon har gjort. Jag är – kanske – på god väg att åtminstone bli en hälften så fantastisk kvinna som henne. Jag hoppas i alla fall det.

Min fantastiska mamma.

Men, som vi alla vet så har även solen sina fläckar. Så också min mamma – även om det inte är många fläckar. Men självklart har jag ärvt även dessa sidor. Min mamma (och mormor) är känslig för en ”viss sorts” stress, det sätter sig på magen. Eftersom jag är så lik min mamma så gör det naturligtvis det på mig också. Vi har alla tre haft problem med svåra magsmärtor och magkatarr vid en eller flera tidpunkter i livet. Min mamma är dessutom rätt klumpig och får lätt blåmärken. Nu är jag inte lika extrem, men nog springer jag omkring med en hel del blåmärken på mina ben – efter att ha kraschat in i sängramen eller en byrå eller vad som helst. Tack mamma.

Det som dock irriterar mig mest just nu när det gäller den här likheten, är det faktum att jag inte klarar av att börja med min tenta. Varför? Jo för att, precis som min mamma, så behöver jag känna stressen, pressen och flåset i nacken innan jag kommer mig för att börja. Nu vet jag att jag har till på måndag eftermiddag på mig att skriva två analyser – max 7,5 sidor – och jag anser mig naturligtvis ha all tid i världen. Alltså sätter jag inte igång.

Jag har än så länge bara läst igenom ett av casen och bildat mig en uppfattning, nothing more. Istället hittar jag 1000 andra saker att fördriva tiden med, och nu är klockan helt plötsligt snart 15.00. Vart har dagen tagit vägen? Det här är alltså en sådan egenskap som man inte vill ärva från sin fantastiska mamma, men som man självklart gör. Varför skulle man inte göra det liksom?

(Nu sitter min mamma och skrattar och gråter på samma gång. Mormor också.)

Oh well, det löser sig säkert. Som mamma sa så brukar det bli rätt bra i slutändan.

Älskar dig mamma.