Dag 5 – Vad är kärlek?

Kärleken är tålmodig och god.

Kärleken är inte stridslysten,

inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk,

den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten,

men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den,

allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek,

dessa tre och störst av dem är kärleken.

1 Kor 13

Jag gör det lätt för mig och slänger upp några bilder, varav en bild som jag nyligen visat.

Min stora familj. Även om två saknas.

 Min lilla familj.

Min stora kärlek.

Min lilla (stora) kärlek.

Det här är kärlek för mig.

Dag 4 – Det här åt jag i dag

Spännande rubrik? Tur att jag inte svullat alltför mycket idag.

Frukost - Fil, jordgubbssylt och flingor.
Lunch - Färsk pasta med sparris, champinjoner och räkor (gårdagens middag, SÅ gott!).
Middag - Kyckling, potatis och steklök tillagat i lergryta.
Snacks - Chips och dipp.

Ja, och så har jag fixat med julgodis idag och förstås smakade jag lite av godiset medan jag tillverkade det.

Det var den dagen det.

Dag 3 - Mina föräldrar

Jag har en mamma som heter Veronica, en pappa som heter Per-Arne och en mammas sambo som heter Magnus. Det är dessa tre jag refererar till som föräldrar. Eller snarare "mina föräldrar" och "pappa".

Pappa och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna). Magnus och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna).

Foto: Sussi Petersson

Den som har följt min blogg vet att min relation till min pappa inte är helt enkel, minst sagt. Vi hörs och ses sällan och det blir en hel del missförstånd och besvikelser from time to time. Men han heter i alla fall Per-Arne som sagt, kommer från en stor familj och arbetar inom infrastruktur/järnväg kan vi väl säga. Han är gift, har två barn till och bor i ett rött hus i Dalarna.

Min mamma är, som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen, en helt fantastisk kvinna och inte bara min mamma utan också min bästa vän. Hon fick mig i unga år (17) och så länge jag kan minnas har det varit hon och jag mot världen. Hon finns alltid där för mig, stöttar och hjälper, lyssnar och peppar, lyfter mig när jag behöver det och gläds alltid åt mina framgångar. Man kan faktiskt inte be om en bättre mamma och vän och jag är tacksam att det är just jag som belönats med en sådan mor.

Mammas sambo kom in i mitt liv när jag egentligen var för gammal för att ta till mig en "ny pappa". Han har heller aldrig försökt ta på sig den rollen, utan har istället nöjt sig med en roll som "manlig förebild" och nära vän. Och genom åren har vi verkligen blivit otroligt nära vänner, han står mig lika nära och är mig lika kär som resten av min familj. Jag hoppas att han vet det. Och även om han egentligen är alldeles för ung för att vara min pappa, så har han definitivt blivit en styvfar med åren. Den bästa man kan tänka sig.

Jag älskar er. Jag borde antagligen säga det oftare. Men det är inte alltid lätt.

Ett måste

Jag måste gå på konsert i sommar.

Dag 2 - Min första kärlek

Det ska alltså handla om min första kärlek idag. Inte ett helt enkelt ämne att försöka bena ur, för vad är egentligen den första kärleken? När kan man säga att det verkligen handlar om kärlek? Det som var kärlek för mig när jag var 14 är det inte nödvändigtvis idag.

Det ska handla om den första kärleken. Inte den största och inte den sista. En del kanske vill säga att ens första kärlek är både den största och den sista också, men det vill faktiskt inte jag. För utan den erfarenhet som olika kärlekar och pojkvänner har gett mig skulle jag inte veta idag att jag är gift med min största kärlek, som jag också hoppas är min allra sista kärlek. Förutom våra barn förstås.

Jag har älskat många och mycket i mitt liv. Jag har, trots att jag skrev i förra inlägget att jag tycker om att vara ensam, alltid föredragit att vara i ett förhållande. Ibland även om det har varit ett dåligt förhållande, men aldrig särskilt länge om inte känslorna har funnits där. Till viss del har jag absolut varit kär i kärleken, och även om jag själv kanske inte varit medveten om det så har min mamma sagt det till mig med jämna mellanrum. Och jag är nog fortfarande lite kär i kärleken, i tanken på att vara två. Men nu är jag definitivt mer kär i min man än i själva tanken, precis som det ska vara.

Men tillbaka till ämnet. Min första kärlek.

Om vi verkligen ska dra det så långt det bara går så får väl Jonny ta på sig rollen som min första kärlek. Vi är födda med ett par veckors mellanrum och växte upp tillsammans. Han var den första pojken jag pussades med och även lite senare i våra unga år ville jag pussas med honom. Då var han dock inte så intresserad längre. Oh well.

Annars skulle jag nog säga att Niklas var min första kärlek. Vi gick i samma klass på högstadiet och han liknade, i alla fall om man kisade, Nick Carter - som jag då var helt besatt av. Jag var kär upp över öronen och ville inget hellre än att vara tillsammans med Niklas. Han blev dock tillsammans med min bästa kompis istället. Tough luck. Många tårar blev det kan jag säga. Men turen återvände till mig och några månader senare tog det faktiskt slut mellan dem och jag och Niklas blev ett par. De flesta trodde nog att vi skulle hålla ihop längre än vad vi gjorde för ja, vi var verkligen kära. Sådär kär som man bara kan vara när man är 14 år och går i åttan. När man kladdar ner hela anteckningsblocket med killens namn, hjärtan och ens eget förnamn tillsammans med hans efternamn. Angelica Stangendahl. Men nej, det höll faktiskt inte så värst länge. Någon månad om jag inte minns fel. Sen ledsnade jag och började jaga hans bästa kompis istället. Det är verkligen bara i grundskolan man kan komma undan med sånt... Det hela slutade i alla fall med att vi, innan grundskolan var slut, var jättebra kompisar allihop. Så slutet gott, allting gott.

Men nu är jag gift, och även om alla tidigare kärlekar (nästan alla i alla fall) har sina speciella platser i mitt hjärta och mitt minne, så finns bara en kärlek för mig. Den största, bästa och sista. Kärleken till min man.

Dag 1 - Presentera dig själv

Jag är inte en särskilt spännande person. Jag har inte varit med om en massa extraordinära händelser i mitt liv. Jag har flyttat en del, blivit mobbad och slagen i skolan, gått på internatskola, jobbat och pluggat lite här och var och sedan stadgat mig - tidigt enligt vissa, i lagom tid enligt mig själv.

Jag heter Angelica. Jag är fru till Lars, mamma till Ludvig och dotter till Veronica och Per-Arne. Min mormor heter Karin och min morfar heter Gösta. Min andra morfar (min biologiska morfar) hette Björn, han dog samma år som jag fyllde 6 år. Min farmor och farfar finns inte heller i livet, men de hette Greta-Lisa och Patrik och de fattas mig - varje dag.

Jag är storasyster till Emil och Emma, "lillasyster" till Kasia och "systerdotter" till densamma, och hennes man Nicklas. Ja, det är lite invecklat för en utomstående. Min morbror Nicklas är alltså gift med Kasia, som är som en storasyster för mig och en lillasyster för mamma - och samtidigt ingift moster. Varför skulle man inte kunna ha flera roller i en familj? Student är jag också, eller jag försöker i alla fall vara det. Då och då.

Jag är född i Östersund, uppväxt i Sveg, nerflyttad till Uppsala, utflyttad till Forsmark, hemflyttad till Edsbro, hemifrånflyttad till Uppsala, bortflyttad till Västerås och kärleksflyttad till Skellefteå. Ett kortare (räknas 3 år som kortare?) gästspel i Södertälje har hunnits med och nu sitter jag här igen, i en lägenhet i Skellefteå. Så lika, men ändå så olika. Jag har flyttat 20 gånger (om jag inte missat något ställe) och kommer flytta minst en gång till, men det geografiska området är åtminstone rätt. Jag är hemma.

Jag är en sådan som tänker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort. Från stort till smått, och det som är smått från början blir ofta stort innan jag slutat tänka på det. Och då kan jag inte sluta tänka på det eftersom det är så stort. Är jag ensam och låter mina tankar vandra helt fritt så slutar det nästan alltid i en panikångestattack. Jag bör alltså aldrig lämnas ensam med mina tankar, men samtidigt tycker jag om att vara ensam. Konstanta dilemman.

Jag står min familj väldigt nära. När jag säger "min familj" menar jag inte bara min make och son. Jag menar hela min familj - maken, sonen, mamma, hennes sambo, mormor, morfar, morbror, moster/syster och mina två småkusiner. Dessa människor betyder allt för mig och jag skulle göra vad som helst för dem - och de skulle göra detsamma för mig. Det är en oerhörd trygghet att ha så många fantastiska personer i sin närhet, som alltid finns där för en. Och ja, jag är enormt tacksam.

 Nästan hela min fantastiska familj. Kasia saknas.

Jag gillar att resa. Helst till USA.
Jag gillar att läsa. Kärlek ska det vara.
Jag gillar choklad. Tyvärr lite väl mycket.
Jag gillar att köra skoter. Fort ska det gå.
Jag gillar att spela spel. Men inte att förlora.
Jag gillar att fotografera. Fast jag är inte särskilt bra på det.
Jag gillar att baka. Och önskar att jag orkade göra det oftare.
Jag gillar att skriva. Kanske blir det en karriär av det så småningom.

Men framför allt älskar jag min son och min man. Och resten av mina nära och kära.

Trettio dagar

Jag har varit sugen på att göra som alla andra och köra en trettio dagar lång "utmaning", där jag får rannsaka mig själv lite och ni läsare (de flesta av er i alla fall) får lära er lite nytt om mig. Jag har bestämt mig för att skriva inläggen på båda bloggarna (den här och på Älskade Ludvig). En del läser kanske båda bloggarna och då får man lite upprepning, men jag tror även att det finns en del som bara läser den ena eller den andra bloggen och gör jag då "utmaningen" på båda bloggarna så når jag ut till fler. Dessutom behövs det lite mer action på den här bloggen om vi säger så...

De trettio dagarna består av följande rubriker:

Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Min första kärlek
Dag 3 – Mina föräldrar
Dag 4 – Det här åt jag i dag
Dag 5 – Vad är kärlek?
Dag 6 – Min dag
Dag 7 – Min bästa vän
Dag 8 – Ett ögonblick
Dag 9 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Startdag är idag för min del, jag ska bara skriva ihop en liten presentation av mig själv först.

Årets önskelista

Romantik
Fårskinnstofflor
MBT-skor (eller liknande)
Presentkort på IKEA
Presentkort på Spets & Ting
Babyliss iCurl
Förstoring (40x50) på något av mina utvalda bröllopsfoton
Canvastavla (30x40 eller 40x60) på något av mina utvalda bröllopsfoton
DVD-boxar: Grey's Anatomy, One Tree Hill, Brothers & Sisters, Lipstick Jungle, Gossip Girl
Slalompjäxor
Längdskidpaket
Hushållsassistent

Och så önskar jag att hela min familj får lite sinnesfrid, om så bara för en kort stund så vi hinner andas. Det är och har varit mycket sjukdomar och andra tråkigheter ett bra tag nu.

Ord.

...

Orden sviker mig.

Nej, det är fel.

Någon sviker, och jag vågar inte sätta ord på det.

Utmanad av Ina

Eller ja, hon utmanade alla och jag tog åt mig helt enkelt, i brist på annat kanske?

4 TV-program jag ser:

• Äntligen Hemma
• Bonde söker fru
• Hockeykväll
• Idol

4 saker jag gjort idag:

• Lunchat med Linda
• Bytt blöjor
• Tvättat
• Myst med Ludvig

4 saker jag längtar efter: 

• Ett hus 
• Julafton
• Sängen
• Helgen/ett rent hem (den här helgen ska det städas)

4 saker på önskelistan:

• Romantik
• Ett hus
• En utlandsresa
• Ekonomiskt oberoende

Känn dig utmanad.

Work work

Elin skrev för ett tag sen på sin blogg om vilka jobb hon haft genom åren. Några frågor till oss läsare slängde hon med också, så jag tänkte göra samma grej och dessutom svara på frågorna. Here we go.

Jag har jobbat på...

• Silikatets Förskola - barnskötare, sommarjobb genom Uppsala Kommun. Tror de har bytt namn sen jag jobbade där (heter Silikatet nu alltså, men det ringer ingen klocka. Kommer inte ihåg vad det hette då).
• OKQ8 Edsbro - kassörska/butiksbiträde. Jobbade på somrarna och under andra lov under gymnasietiden.
• Esther - butiksmedarbetare i klädbutik. Praktikplats genom Arbetsförmedlingen.
• SSP - loungevärdinna i Star Alliance-loungen på Arlanda. Mitt första riktiga heltidsjobb.
• ICA Supermarket Morön - kassörska/butiksmedarbetare.
• MatEkan - Minilivs, Byske camping. Kassörska/butiksmedarbetare.
• Xzakt - Callcenter. Växeltelefonist och kundtjänsthandläggare.
• Kidde Sweden - Brandsäkerhetsföretag. Receptionist och ekonomiassistent.
• VW Finans - Handläggare för bilfinansiering. Anställd genom Proffice (och är det än idag).
• Plantagen - kassörska. Anställd genom StudentConsulting.

Jag har dessutom "jobbat" som (utan att tjäna pengar):

• Djurskötare på 4H (prao).
• Köksbiträde på Burger King (prao).
• Journalist (nåja...) på Härliga Hund (praktikplats under mitt år på MKV-programmet i Piteå).
• Kassör samt web- och informationsansvarig för en lokal hästförening.
  Moderator på Bröllopstorget.
• Styrelsemedlem samt institutionsrepresentant i PAOs ämnesråd på SU.

Fick faktiskt ett extrajobb på ett tidningstryckeri också där jag skulle jobba natt och i princip lyfta tidningar från en pall till en annan, eller snarare från en pall till en maskin. Jag jobbade en natt - fem timmar typ - sen gick jag inte dit igen. Jag hade så ont så ont i varenda led i kroppen och bara kved när jag kom hem och kröp ner i sängen. Dåligt betalt var det dessutom. Så inget mer blev det av det med andra ord!

Roligaste jobbet ni haft?
Nästan alla jobb har varit roliga på sitt sätt, ofta har vi varit ett riktigt skönt gäng som jobbat tillsammans. Men jag väljer nog SSP eller Kidde då, SSP för att jag gillar miljön (flygplats) och för att mina kollegor var toppen (de flesta) och Kidde för att jag fick testa på ekonomiarbete - och för att jag träffade bästaste Lotta där! VW Finans var i och för sig också ett bra ställe för det mesta.

Sämsta jobbet?
Förutom jobbet på tidningstryckeriet så måste jag nog säga Xzakt. Många helt fantastiska kollegor, men ruttet arbetsklimat, kasst betalt och en helt galen ledning.

Bästa betalda?
Kidde Sweden och VW Finans (/Proffice). Samma månadslön.

Sämsta betalda?
I förhållande till arbetsinsats måste det vara Xzakt. Sen är det klart, på mitt två veckor långa sommarjobb på förskolan tjänade jag inte heller så fett, men då var jag bara 15 också.

Jobbat längst på?
Jag är inte direkt känd för att vara kvar länge på arbetsplatser. Inte för att jag får sparken eller för att jag vantrivs, men för att jag kommer på att jag ska plugga med jämna mellanrum, eller flytta. Eller bådeoch. Längst har jag dock varit på Xzakt och VW Finans. Eftersom jag fortfarande är anställd av Proffice (men tjänstledig för studier/mammaledig) så säger jag helt enkelt Proffice (även om jag just nu alltså inte har något jobb genom dem som jag är ledig från).

Jobb ni sökt men inte fått?
Oj, det är nog rätt många faktiskt. När vi flyttade ner till Södertälje sökte jag allt och lite till för att jag också skulle ha ett jobb (Lasse hade ju redan fått klartecken från Scania, det var ju pga det vi flyttade). Jag blev erbjuden två av alla jobb jag sökte, så alltså var det ett gäng som tackade nej. Men det som svider mest är nog tjänsten som kontorsansvarig på Xchange i Södertälje som jag sökte några månader senare och inte fick. Och alla tjänster som personaladministratör och sekreterare på Scania som jag heller aldrig fick. Morr.

Now YOU do it!

Utmaning!

Jag har blivit utmanad av Sandra, så here we go!


1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
- "precis som Charlie, att jag skulle trivas i Forks. Jag log till-"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
- En tidning som ligger på köksbordet. Mama var det visst.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
- V, igårkväll.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
- Typ kvart i sex.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
- TVn som är på inne i vardagsrummet.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
- Gick en långpromenad efter lunch tillsammans med man och son.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
- En husannons på Hemnet.

8. Vad har du på dig?
- Favvomjukisbyxorna från Abercrombie&Fitch, vitt linne, grå stickad tröja, turkos fleecejacka. Och underkläder.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
- Det gjorde jag säkert.

10. När skrattade du senast?
- När Ludvig busade i hoppgungan för drygt en timme sen.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
- Tre tavlor och ett gäng skåp (sitter i köket).

12. Har du sett något konstigt på sistone?
- Inte vad jag kan minnas.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
- Lite smårolig.

14. Vilken var den senaste film du såg?
- New Moon. För typ tionde gången.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
- Jag skulle bygga drömhuset och inreda det med precis de grejer jag/vi vill ha. Jag skulle köpa fonder och aktier åt Ludvig. Köpa ett sommarhus i södra Europa och en övernattningslägenhet i San Francisco. Och så skulle jag ge bort en del av pengarna till nära och kära.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
- Hmm... Att mitt största födelsemärke sitter under ena foten?

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
- Säger som Sandra: Utrota dödliga sjukdomar!

18. Tycker du om att dansa?
- Älskar att dansa! När jag var yngre var jag med i en dansgrupp som hette Svegs BUSar, vi dansade folkdans och hiphop - bra kombination va? Vi var faktiskt väldigt duktiga. Så det kanske är en till sak en del av er inte visste?

19. George Bush?
- Måste vara jobbigt att höra allt upprepas så många gånger. Pga ekot i hans huvud alltså.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
- En Ludvig har vi ju redan. Skulle vi någon gång få en flicka så ska hon heta Lovisa, och om vi skulle få en till pojke så blir det nog Oliver.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
- Jajamensan!

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Skoja bara!

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
- De fyra (eller fler?) personerna som känner sig manade att göra det.

Jag mår dåligt.

Jag har försökt samla kraft och ork, och kanske även mod, till att skriva det här inlägget länge. I flera veckor. Jag har försökt sortera alla tankar som rör sig i mitt huvud för att kunna skriva ett begripligt inlägg. Hur bra jag har lyckats med det återstår väl att se, men min gissning är inte så bra. En annan gissning är att det här kan bli jobbigt att läsa. Både på grund av längden och innehållet.

Jag oroar mig. För allt. För nuet. Framtiden. För det som har varit, för det som är och för det som kommer. För min familj. Mina nära och kära. För Ludvig. För mina vänner. Det sociala livet. Aktiviteter. Pengar. Bostad. Jobb.

Just jobb - och utbildning - är nog det jag går och grubblar över mest. Och i förlängningen pengar. Den enkla sanningen är att jag inte har en aning om vad jag vill. Nej, det stämmer förresten inte. Jag vet vad jag vill. Flera saker faktiskt. Det är nästan svårare att veta vad jag inte vill, att våga stå för vem jag är och välja bort nånting. Som en kandidatexamen.

I mitt huvud måste jag ha minst en kandidatexamen för att duga. Räcka till. Vara någon. Någon att se upp till och vara stolt över. För att vara en god förebild för min son, för att han ska tycka att jag är nånting att ha. Det här gäller bara mig. Det är bara för mig själv jag lägger den här enorma värderingen i en högskoleexamen. Vad andra har för utbildning struntar jag blankt i, i mina ögon är de lika mycket värda ändå. Det vill jag att ni ska veta. Men jag är inte lika mycket värd utan en examen. I mina ögon. Och den värderingen lägger jag över på andra, så i mina ögon är jag inte lika mycket värd utan en examen även i andras ögon. Om ni förstår vad jag menar. Det är knappt så att jag förstår.

Jag vet inte om jag verkligen vill ha en kandidatexamen, eller ännu högre examen för den delen. Å ena sidan, jo, det vill jag. För då har jag åstadkommit nånting. Visat att jag också kan, att jag också är värd nånting. Att även jag duger till och kan klara dagar, veckor, år av inlämningsuppgifter, grupparbeten och tentor. Research och uppsatsskrivande. Men i själva verket vet jag inte om jag kan, är, gör det. Hittills har det ju inte gått så bra, det känns som att jag snart kan slå världsrekord i påbörjade men ej avslutade studier. Någon poäng här, någon poäng där, sen tappar jag motivation och koncentration. Ledsnar på skola, lärare, studiekamrater. Känner att jag inte passar in. Letar efter nya äventyr. Och så börjar det om igen.

Jag vill göra saker utan en examen. Jag vill lära mig saker utan att behöva ta en examen. Jag vill visa vad jag kan, även om jag inte har ett papper där det står att jag klarat si och så många poäng och därmed har den och den examen inom det och det ämnet. För, och det är lite det som är dilemmat i mitt liv, jag vet att jag kan saker. Att jag skulle kunna göra många saker lika bra som någon som har en examen inom ett visst område. Jag kan t ex skriva minst lika bra som någon som gått en journalistutbildning. Inte alla kanske, men många. Men av någon anledning kan jag inte klara av en utbildning. Jag som alltid trott att jag var en bra elev. Högskolan/universitetet har visat mig att så inte är fallet. Grundskolan - fine! Gymnasiet - piece of cake! Högskola/universitet - tvärnit! Går inte. Det är som att stånga sig blodig mot en vägg. Det spelar ingen roll hur många gånger jag slutar, jobbar tills plugglusten finns där igen och börjar på en ny, rolig utbildning. Det går inte. Ge mig i ett år - max! - sen har jag slackat av. Tappat bort motivationen. Gått vilse.

Jag vill skriva en bok. Flera böcker. Men jag vet inte om vad. Jag har inte nog fantasi för att skriva fiction, och jag har inte nog med kunskap för att skriva fakta. Jag är inte påhittig nog för att skriva barnböcker, och jag är inte intressant nog för att skriva böcker utifrån mig själv. För vad skulle jag då skriva om? Mitt liv är knappast extraordinärt. Men drömmen finns där. Att skriva. Att försörja mig på att skriva. Det vore helt fantastiskt.

Om jag inte kan skriva böcker och livnära mig på det vill jag starta eget företag. Men jag vet inte inom vilken bransch. Alla mina intressen känns ganska upptagna. Webbutik för scrapbookingsaker. Barnkläder. Inredning. Good luck! Inte lite konkurrens att kämpa emot inom de områdena. Konkurs efter en månad, det låter väl kul. Knappast en säker inkomstkälla.

Jag skulle vilja jobba praktiskt också. Det är ju inte heller särskilt fint egentligen. Att arbeta mer med händerna menar jag. Helst ska man ju sitta på ett kontor och knappa på en dator, vända papper och utföra svåra matematiska beräkningar hela dagarna. Ansvara för andra, ha ekonomiansvar och föräras med så mycket förtroende att man har flextid. Inte gräva i rabatter, klä om möbler eller måla väggar - sånt som, i alla fall i mina öron, låter roligt. Det är ju inte så himla hippt kanske, och kanske inte direkt något att stoltsera med. Kanske inte något som gör att folk ser upp till en. Jag kan se upp till sådana människor, men återigen, det här gäller ju mig. Och i mina ögon så skulle folk kanske till och med se ner på mig om jag höll på med sådant. Jag skulle vara mer värd om jag vände papper, hade flextid och tjänade bra med pengar. Annars har jag inget värde.

Kanske är jag bara lat. Jag klarar inte av en utbildning och jag vill ha ett jobb som jag kan göra hemifrån. Ett jobb som tillåter mig att vara mycket med mitt barn och se honom växa upp och lära sig saker hemma istället för att han ska vara på dagis 8-9 timmar om dagen. Inte för att det i sig är något fel med det. Dagis är bra. Kompisar är bra. Men i min drömvärld så träffar jag Ludvig mer än vad dagispersonalen gör, även om han är där och leker och utvecklas med sina kompisar om dagarna också. Hade jag bott i USA, eller liknande land, så hade jag garanterat varit hemmafru. Det är jag helt övertygad om. Tråkigt säger en del, kanske säger jag. Man vet inte förrän man provat. Fast, å andra sidan, att vara hemmafru är väl knappast något som får ens barn att se upp till en, knappast något som gör att man är värd något i andras ögon. Så där sprack det också.

Summa summarum så verkar det som att jag är mer förvirrad än jag själv någonsin kunnat föreställa mig. Jag slits mellan kraven på mig själv som jag på något sätt projicerar på andra, och viljan att vara min egen, att bara svara inför mig själv och dessutom ha mycket tid - men också pengar - över till min familj. Och när allt kommer omkring kanske ingen läser det här inlägget, och om någon läser det så kanske ingen förstår vad det är jag babblar om. Men det gör inget antar jag. Jag behöver få ur mig det ändå.

Summa summarum: Jag vill vara någon att se upp till. Jag vill kunna ge min familj tid. Jag vill kunna ge min familj upplevelser och materiella saker. Jag mår dåligt.

Var det någon som förstod?

Fel val?

Satt och läste den här diskussionen på FamiljeLiv och började fundera lite kring det här med familjer, olika åsikter och respekten för varandra.

Jag tycker det är hemskt att man inte ska kunna rösta annorlunda än sin familj eller sina vänner. Att man ska betraktas som konstig och som en skam för familjen om man röstar blått när resten av familjen röstar rött, eller tvärtom för den delen. Alla har vi åsiktsfrihet och bör få utöva den också, och inte behöva ta skit från andra (okej om barnet tyckte att nazisterna verkar som ett trevligt gäng, då kanske jag skulle säga något). 

Jag röstar, som de flesta antagligen redan vet, blått. Exakt vilket parti låter jag vara osagt, för det är egentligen oviktigt. Jag vill i alla fall att Alliansen ska få styra Sverige i minst fyra år till. Det är min åsikt, jag står för den och jag respekterar att andra tycker annorlunda. Jag tror att de allra flesta, inklusive jag själv, vill sitt eget, Sveriges och världens bästa i slutändan. Men hur vi kommer dit har vi olika tankar kring.

Min åsikt, mitt val, är det dock inte många i min familj (eller bland mina vänner) som delar. Eller ens förstår. Jag vet att mamma tycker att det är lite underligt att hon uppfostrat en dotter som väljer att rösta blått. Maken tycker att det är hemskt, att Alliansens politik är egoistisk och försöker hela tiden övertyga mig om att rösta på den rödgröna röran istället. Han menar att jag inte har några bra argument till varför jag röstar blått, trots att jag bemöter alla hans argument med minst lika starka från min synvinkel. Att jag inte borde rösta blått (för att jag inte är tillräckligt "fin"?). Att jag (och alla andra som röstar blått) är lurade. Eller som mormor uttryckte det när vi satt och pratade politik och jag sa att jag röstar blått:

"Det går över."

Jag vet att hon inte menade något illa med det, men det var ändå ett bra exempel på vad jag fått höra från andra och hur jag upplever att många (rödgröna då såklart) tänker. Det går över. Att rösta blått är bara ett tecken på tillfällig förvirring. Snart tar h*n sitt förnuft till fånga och i nästa val röstar h*n "rätt" igen. Varför skulle det gå över? Kan det då inte lika gärna "gå över" för dem som röstar rött?

Nej, det är många i min familj som inte håller med mig, det vet jag. Och det är okej. De får rösta på vad de vill, så länge som mitt val respekteras också. Respekteras, inte nödvändigtvis förstås. Och oftast känns det nog så, att det respekteras. Och jag tycker hemskt synd om den unga killen vars mamma sitter på FamiljeLiv och talar om att han röstar fel och drar skam över familjen.

Vem har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel val för någon annan?

Vart vill du flytta?

Enligt en global Gallupundersökning vill var sjätte person flytta permanent till ett annat land, och Sverige visar sig faktiskt vara väldigt populärt! Antar att jag inte borde vara förvånad, det är ju ett rätt bra land att bo i det här. Ändå kan jag inte låta bli att längta bort nu och då. Gräset är alltid grönare på andra sidan och allt det där.

Om jag fick välja så skulle jag flytta till USA eller Kanada, men jag vet inte om jag skulle göra det permanent. Antagligen, har svårt att se mig själv kunna lämna USA frivilligt om jag väl har flyttat dit, men å andra sidan så vet jag ju inte hur det är att bo där. Och jag skulle ju sakna min familj väldigt mycket förstås.

Om du fick välja, vart skulle du då flytta? Rösta på världsdel här bredvid och lämna gärna en kommentar om vilket land du tänker dig också, kanske med en liten motivering? Kul att se hur folk tänker!

Ångest, oro, kval.

Länge sen jag skrev, och nu när jag väl skriver blir det inget roligt inlägg. Snarare ett inlägg fullt av ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Jag har hela tiden sagt att jag ska plugga på heltid på distans under tiden jag är hemma med Ludvig. Dels för att dryga ut föräldrapenningen (varva med studiemedel), dels för att jag ska bli klar med min utbildning någon gång.

När Ludvig föddes missade jag min sista tenta för terminen, den tentan som skulle göra så att jag hade så många poäng som krävdes för att få fortsatt studiemedel nu i höst. Men inga poäng alltså. Jag satsade på omtentan, men inte heller den hann jag med och alltså hinner jag inte få ihop poäng för att nå studiemedelsgränsen.

CSN har alltså nekat min studiemedelsansökan och väntar på att jag ska få ihop tillräckligt med poäng inom fyra veckor, först då kan de godkänna min ansökan. Alternativt att jag skickar in ett personligt brev till dem där jag förklarar varför jag inte tagit mina poäng, gärna med ett intyg från högre instans också. Men oavsett så dröjer det alltså ett bra tag innan jag får några pengar.

Nu känner jag att jag tappat motivationen helt, och orken. Jag förstår faktiskt inte längre hur jag ska klara av att plugga på heltid samtidigt som jag är ensam hemma med Ludvig. Redan nu börjar han sova mindre om dagarna och visst kan han klara sig själv en liten stund i babysittern eller på golvet, men ganska snart vill han ha uppmärksamhet. Ingen sammanhängande pluggtid direkt alltså. Och på kvällar och helger vill man ju gärna hinna med lite kvalitetstid med hela familjen. Så när jag ska hinna plugga?

Känns som att även om jag sätter igång att plugga, så kommer jag ändå inte klara mina poäng. Och om CSN nu till slut godkänner min ansökan, så kommer jag stå utan studiemedel sen när jag ska läsa in de poäng som jag inte kommer att klara under tiden jag är mammaledig. Och ärligt talat, egentligen vill jag inte alls plugga under den här tiden jag får vara hemma med Ludvig. Helst av allt vill jag ta vara på varenda sekund, inte känna mig stressad och irriterad över att han inte sover när jag har tänkt att han ska sova (som idag).

Det känns som att jag på något vis har hela världen på mina axlar.

• Pluggar jag inte, och inte ökar på antalet FP-dagar, då har vi 4000kr mindre i månaden än vad vi hade tänkt. 
• Pluggar jag inte, men ökar på antalet dagar så jag får ut ungefär lika mycket som jag hade fått med FP och studiemedel, då försvinner mina dagar så mycket fortare - dagar jag vill kunna spara för att vara hemma med Ludvig längre, ha honom kortare dagar/veckor på dagis och för att dryga ut sommarsemestern i framtiden (för att kunna ha längre sommar med Ludvig och maken). 
• Pluggar jag, och så småningom får studiemedel, ja då missar jag en del av njutningen av att vara hemma med mitt barn, samtidigt som jag garanterat kommer att missa poäng här och där. 

Så vad gör man? Känns som att ekonomin till stor del hänger på mig, som att en stor del av vårt liv hänger på mig - mindre pengar = inte köpa hus? Inte bygga hus? Bo i lägenhet i flera år framåt? Det vill vi ju inte göra, vi vill ju bo i vårt drömhus så snart som möjligt.

Samtidigt är jag lite rädd att jag inte kommer att klara av skolan sen heller, och vad händer då? Vart ska jag då få jobb? På Ica? Inom vården? Xzakt? Det vill jag ju inte heller, men det känns som att det är omöjligt att få ett annat jobb utan minst en kandidatexamen - och även om man har en sån är det ju inte hur enkelt som helst att få jobb. Och än svårare är det ju här uppe, i jämförelse med Stockholm t ex. Här finns inte lika många arbetsplatser helt enkelt.

Vad fan ska jag göra? Döma min familj till ett fattigare liv rent ekonomiskt, eller kämpa och slita och missa tid med Ludvig och poäng på högskolan?

Efter-graviditeten-shopping

I väntan på att Myran ska kika ut sitter jag och spanar efter fina kläder passande en nybliven mor. För visst måste det vara så att man är värd lite nytt efter 9 månaders graviditet och x antal timmars förlossningsarbete? Det verkar inte mer än rätt tycker jag.

Klänningar från H&M.


Linne och kjol från H&M.

Och efter att ha gått runt på typ 2 bhar i 9 månader och inte alls känt sig särskilt sexig så vore det inte helt fel med lite nya tillskott till underklädesgarderoben heller (*hint hint* älskling). Som nybliven mamma måste man ju få känna sig fin inifrån och ut?

Lite lila och rosa...


...och lite blågröna nyanser. Inte helt fel.

Och slutligen - ingen sommar utan badkläder! För jag har ju sett till att tajma det här med barnafödsel så pass bra att lagom tills det är badtemperatur i de svenska vattnen så borde jag kunna bada som vem som helst. Och då behövs förstås (minst) en ny bikini. Någon av dessa kanske?

Söta, visst?


Favoriten är den till höger. Love it!

Ja, det kan ju bli dyrt det här...

Eller så kommer jag inte vilja visa mig utomhus alls?

Just det!

Lägenheten skulle jag ju berätta om också. Ibland lönar det sig verkligen att söka andra vägar än den mest uppenbara, och att ligga i lite.

Vi har stått i kö hos det kommunala bostadsbolaget (Skebo) i Skellefteå sen förra sommaren och nu när vi skulle börja söka lägenheter så insåg vi att vi var lååångt ifrån att få en lägenhet där vi helst vill bo. Egentligen var det bara ett område i stan, och några utanför, som kunde bli aktuella för oss. Helt OK, men inte vad vi ville.

Så jag började rota runt och leta efter privata hyresvärdar istället och hittade en som hade en 3a ledig, i samma stadsdel som vi bodde sist (Älvsbacka). Dock var det rätt många som hade tittat på den lägenheten, men vi fick i alla fall chansen att skicka dit svärföräldrarna. Samma dag kom det också in en annan 3a i ett annat bra område (Norrböle) och vi fick första visning på den (återigen, svärföräldrarna). Sen var det klappat och klart kan man säga, vi bestämde oss för att vi ville ha den.

Det är alltså en 3a på 83kvm, med söderbalkong. Inte mitt i smeten, men ändå centralt. Stambytt för ett par år sedan och det finns dessutom både diskmaskin och öppen spis i lägenheten. Det är nära till simhallen, ishallen, Lasses jobb, centrum, grönområde samt bensinstation och mataffär. Just det, minigolfbanan och fotbollsplanen ligger typ tvärsöver gatan också. Och till Lasses föräldrar tar det väl drygt en timme att gå. Kunde vi ha fått ett mer perfekt läge? Vet ni hur lång tid det hade tagit att få tag på en sån lägenhet om vi hade nöjt oss med Skebo?

Åh så nöjd jag är!

Allting ordnar sig

• Lägenhet - check!
• Nytt jobb åt Lasse - check!
• Betald flyttfirma - check!
• Boende mellan utflytt och inflytt - check!
• Långledighet tillsammans - check!

Ja, allt börjar som ordna upp sig. Så skönt!

Den 15 juni ska vi senast vara ute ur den här lägenheten, den dagen skriver vi på överlåtelsehandlingarna. Innan dess ska vi hinna få ett barn och packa ihop hela lägenheten samt städa den - bara det att vi måste bara ansvara för det förstnämnda. Övrigt står Lasses nya jobb för. Och hur glad är inte jag för det? Love it! Ska inte packa en endaste pinal utöver det som jag behöver under de två veckorna som våra saker kommer vara magasinerade någonstans. Inte en enda! I'm done!

Resten av sommaren ser jag verkligen fram emot. Som det ser ut nu så kommer jag, maken och Myran vara lediga tillsammans i ÅTTA härliga veckor innan jobb och skola börjar i höst. Helt fantastiskt. Om allt går enligt planera så jobbar alltså Lasse till den 18 juni, sen åker vi till mamma och är där en natt eller två och sen lämnar vi södern och flyttar hem igen. Fast vi får mellanlanda i svärföräldrarnas hus ett tag först, eftersom vi inte får tillträde till lägenheten förrän 1/7. 2/7 kommer förhoppningsvis alla våra prylar. Och tiden mellan 14 juni och 18 juni kommer vi spendera i en stuga på campingen här i stan, hela lilla familjen. Kommer bli supermysigt, det känner jag på mig.

Sen blir det bara njutning på hög nivå. Långledigt tillsammans som sagt, från 18 juni (om det nu blir som vi vill) till 16 augusti! Under den tiden ska vi lära känna Myran, få in rutiner som familj, umgås med alla härliga vänner, njuta av nattljuset och sommarvärmen, gå på festivaler, sola, bada, komma i ordning i lägenheten och helt enkelt bara vara lyckliga över att livet är så fantastiskt när det är sommar och man får vara där man allra helst vill vara.

Behöver jag säga att jag längtar?

Papper och penna

Ibland kan jag få ett så enormt sug efter att skriva. Skriva på riktigt alltså, med papper och penna - inte på datorn. Så istället för att skriva ihop ett dokument på datorn och sen skriva ut det, så blir det ofta att jag när jag väl skrivit ihop dokumentet på datorn - så ångrar jag mig och skriver ner alltihop med papper och penna.

Det ska jag göra nu. Jag har skrivit en mat- och handlingslista på datorn, men ska skriva ner den på papper istället. För jag känner suget efter en penna i handen.

Flera roller

Emilia: *tittar storögt på min mage* Kusin, nu är du mamma.
Jag: Nja, snart är jag mamma. Bebisen måste ju komma ut först.
Emilia: Mmm... Då blir du mamma.
Jag: Men vet du?
Emilia: Vaddå?
Jag: Även om jag får en egen bebis och blir mamma, så kommer jag alltid vara din kusin.
Emilia: Jaa, för man kan faktiskt vara BÅDE kusin och mamma.

Så det så!

Valet är klart

Efter många om och men och allvarlig beslutsångest och vånda bestämde jag mig för att psykologi får bli mitt ämne. Det finns så otroligt många intressanta kurser inom området psykologi med inriktning på arbete, personal, ledarskap osv att beslutet så här i efterhand känns rätt enkelt.

Dessa kurser kommer jag (förhoppningsvis) läsa i höst:

Psykologi i arbetslivet
Ledarskap och hållbar arbetsmiljö
Socialpsykologi
Psykologiska aspekter på problem och konflikthantering

Psykologi i arbetslivet är en kurs på 30 hp som löper över hela läsåret, så den kommer alltså att läsas under nästa vår också. Nästa vår ja... Vad ska man läsa då? Nå, det kanske jag kan vänta med att fundera över till i höst.

Mina poäng

Så här ser det ut med poängtagning inom de olika områdena:

• Ekonomi - 48 hp (och 12 restpoäng från förra terminen)
• Sociologi - 30 hp (när kursen jag läser nu är slut)
• Juridik - 30 hp
• Pedagogik - 22,5 hp (när terminen är slut)
• Psykologi - 15 hp

Snabbaste vägen till en kandidatexamen skulle alltså vara att välja ekonomikurser. Men usch nej! Näst snabbaste vägen är sociologi och juridik. Pedagogik går som sagt bort, och en psykologiexamen tar alltså en halv termin längre än sociologi och/eller juridik, förutsatt att jag läser på 100%. Beslutsångest!

Dessutom har jag:

• Engelska - 34,5 hp
• Media - 22,5 hp

Ja jösses vad jag är breddad...

Nästan en kandidat!

Den här veckan, senast torsdag, är det dags att bestämma vilka kurser som ska läsas till hösten. Eftersom vi nu ska flytta så måste jag bygga ihop min examen själv, vilket innebär en hel del letande efter bra kurser att bygga ihop mitt kandidatår med. Det är svårt, jättesvårt. Det finns alldeles för många intressanta kurser som jag skulle vilja läsa, inom 1000 olika områden. Men för att få en kandidat måste jag ju fokusera på ett område/ämne.

För skojs skull loggade jag in på Studera för att kika på hur många poäng jag hittills har och inom vilka områden. Förvånad blev jag minst sagt när jag kom fram till att jag hittills har skrapat ihop 178,5 hp - dvs 1,5 hp (motsvarar en veckas studier) från en kandidatexamen! Om jag nu hade varit fokuserad dvs, men istället har jag poäng inom alla möjliga och omöjliga ämnen. Lite medie- och kommunikationsvetenskap här, lite ekonomi där. Lite sociologi och lite juridik. Och så vidare. Ingen ordning alls.

Hur som helst, för att få ihop en kandidatexamen måste jag alltså ha totalt 180 hp, varav 90 hp ska vara inom ett och samma ämne - det ämnet som jag då får en kandidatexamen i. Efter att ha sett över mina tagna poäng kan jag konstatera att dessa fem (!) ämnen är realistiska för mig:

• Sociologi
• Psykologi
• Pedagogik
• Juridik
• Ekonomi

Nu gäller det bara att bestämma sig alltså. Bara... Det är skitsvårt! Det känns helt omöjligt att veta vad som är bäst och vad som kommer att ge mig ett bra jobb. Pedagogik går bort, och ekonomi också eftersom jag uppenbarligen är rätt kass på det (två av fem ekonomikurser från förra terminen är inte avklarade). Tre ämnen kvar att välja mellan alltså...

För att bli den bästa personalvetaren med det roligaste jobbet, vilken inriktning ska jag välja?

Sommarlängtan

Jag längtar så fruktansvärt mycket till sommaren! Massa spännande händer den här sommaren - vi flyttar hem igen, Lasses börjar på något nytt (gammalt?) jobb, vi ska på bröllop, vi köper förhoppningsvis hus OCH - såklart - vi får mysa en massa med vår lilla pojke.

Jag hoppas på en riktigt bra sommar, med många soldagar och lagom varmt (vill inte att Myran ska lida för mycket av värmen), varmt badvatten (när jag väl får börja bada igen) och mycket umgänge med våra familjer och vänner. Sena grillkvällar och roliga bjudningar i trädgår'n (förhoppningsvis vår egen också). Och så ska jag frossa i sånt som jag inte fått/vågat/velat äta under graviditeten - och dricka vin och goda drinkar (nej, jag är ingen alkoholist)!

Mmm, vad jag längtar.

Underbara människor!

Skönt att veta att vi får besök även om vi bosätter oss mitt ute i urskogen. Vilka fantastiska vänner jag har! Vart har ni kommit från? Det är rätt fascinerande ändå, jag känner (inte bara känner, det ÄR så) att jag har fler vänner i Skellefteå nu - efter 3 år på annan ort - än vad jag hade när jag bodde där. Relationerna har på något sätt vuxit och blommat ut trots (på grund av?) avståndet, och jag är så tacksam och längtar verkligen tills vi är på plats så jag får njuta av att umgås med alla dessa härliga människor. Snart så!

Vi fortsätter fundera på huset jag nämnde i förra inlägget. Det känns som att vi kommer närmare och närmare det huset hela tiden. Avståndet till stan/jobb är den svåraste frågan att ta ställning till men ändå upplever jag att vi börjar acceptera avståndet och se fler fördelar än nackdelar. Kanske blir det så att vi till slut lägger ett bud på det. Jag tror att jag hoppas på det.

Imorgon ska vi ha möte med Länsförsäkringar för att gå igenom ekonomin, kolla på att lägga om våra försäkringar och förhoppningsvis få ett bra lånelöfte. I så fall kanske vi blir kunder hos dem. Senare under veckan (eller eventuellt nästa vecka) ska vi träffa ett par andra banker också, så får vi se vilken det blir. Får jag gissa så blir det Länsförsäkringar eller Handelsbanken till slut. Det är en känsla jag har i alla fall.

Nu ska jag fortsätta förbereda inför morgondagens möte - kolla studieskulder, fondsaldon och sådana saker. Det gäller att vara väl förberedd.

Fortsatta husfunderingar

Det blir inget av med det stora och fina huset som jag försökt övertyga maken om att vi ska köpa. Vid närmare undersökning visade det sig att grunden skulle behöva dräneras och att alla rör i huset borde bytas ganska snart. Efter att ha pratat med en byggnadsingenjör fick vi reda på att dessa två saker skulle kosta ungefär 30000kr (minst), för att inte tala om allt jobb. Lägg då till att vi också skulle behöva bygga ett nytt badrum och renovera köket, så blir det rätt saftigt - trots att huset i sig inte är särskilt dyrt alls. Och så allt jobb då som sagt, med en liten nyfödd i familjen dessutom. Så tyvärr... Jag får sörja lite och gå vidare.

Men nu sitter jag ändå här och funderar på ett annat hus. Det är helt andra förutsättningar, och frågan är om det är bra eller dåligt. Vissa saker är sämre, det vet jag, men andra saker är å andra sidan bättre. Frågan är vad som väger mest? Det här huset har varit ute - till ett alldeles för högt pris om ni frågar mig - till och från i några år. Och jag har spanat på det sedan första gången jag såg det. Men jag tycker det är så svårt att veta vad man verkligen vill ha innan man har provat. Jag testar att göra en plus/minus-lista!

Plus

• Huset/gården är precis lagom stor med de byggnader vi vill ha.
• Läget är idylliskt.
• Naturen ligger precis utanför dörren.
• Det är byggt/renoverat i en stil som tilltalar oss.
• Man har en bra uppvärmningskälla.
• Byn som huset ligger i verkar trevlig med en bra blandning av människor.
• Vårt barn/våra barn får växa upp på landet och kan vara ute mycket (känns viktigt för oss båda).
• Det är ett perfekt ställe för att ha gäster (både familj och vänner).
• Det är så jag drömt om att bo sen jag var liten.
  

Minus

• Det ligger en bit från stan och därmed en bit från vars man kan tänkas jobba.
• Det går ingen buss från just den byn utan man får ta sig till grannbyn (gå eller cykla) eller närmsta större samhälle (med bil) för att kunna åka kollektivt.
• Ovanstående innebär förstås att det skulle bli en hel del bilåkande (men å andra sidan visste vi redan att vi kommer behöva ha två bilar oavsett) och en hel del skjutsande när barnet/barnen blir äldre (aktiviteter, kompisar osv).
• Det är en bit till närmsta affär/bensinstation/förskola/skola.
• Det kanske känns för isolerat?

Frågan är vad som är viktigast, vad som väger tyngst. Vad man är villig att offra och vad man är villig att vinna. Jag misstänker att jag är mer lättövertygad än vad Lasse är (som vanligt), eftersom han gärna vill kunna cykla överallt t ex. Men han låter rätt sugen han också när vi pratar om det.

En sak jag funderar på (och som Lasse funderar väldigt mycket på), och som känns väldigt viktig, är: Hur långt bort från stan kan man bo utan att folk tycker att det är för jobbigt att komma och hälsa på? Kommer vi bli helt isolerade från våra vänner?

Jag vet ju hur jag själv tänker. Är det en vän jag vill umgås med (vilket jag ju antagligen vill om vi är vänner...) så spelar det inte så stor roll om personen bor granne med mig eller om personen bor 3 mil bort med bil, mitt ute i ingenstans. Man tar sig den tiden liksom, man får "offra" sig. Och jag hoppas att mina/våra vänner där uppe tänker likadant, för här nere verkar de ju inte göra det (trots att man inte ens behöver bil för att ta sig hit...).

Så vad säger ni, mina vänner, kommer ni och hälsar på oss även om vi bor en bit ut på landet? Även om ni måste ta bilen? Ett jakande svar på den frågan tas som ett löfte och personen/personerna kommer att hållas stenhårt vid det löftet ;-) Som lockbete lovar jag att alltid ha gofika att bjuda på (såvida personen inte dyker upp oanmäld ur tomma intet, men jag ska försöka ändå. OBS! Man får jättegärna komma oanmäld!).

Lägenheten såld!

Lägenheten blev såld - jippie! Alla papper är påskrivna och klara. 950000kr fick vi för den, klart mer än vad vi trodde. När vi köpte den för tre år sedan betalade vi 820000kr. Men då har vi förstås gjort en del förbättringar på den, som att glasa in med hela glasdörrar. Bara det kalaset gick på drygt 45000kr. Så efter alla avdrag som vi får göra så hamnar vi ändå "bara" på en vinst på 30000kr. Vilket är rätt lagom om man tänker på att man ska skatta också.

15 juni är överlåtelsedatumet satt till, vilket innebär två veckor tidigare än vad vi hade tänkt, och en månad efter att Myran är beräknad att titta ut. Så nu hoppas jag att han är en snäll pojke som verkligen tittar ut senast det datumet, men gärna lite tidigare, så att vi hinner lära känna varandra lite innan det är dags för hela flyttkarusellen. Eftersom Lasse ännu inte har klart med något nytt jobb i Skellefteå så kan det också innebära att vi måste flytta två gånger om vi har otur.

Men det löser sig. Vi håller på att lägga upp en plan för hur vi ska göra det här på bästa och smidigaste sätt och jag väljer att se det som ett äventyr, jag är ju praktiskt taget född i en flyttlåda!

Var finns charmen?

Jag har hittat ett hus. Ett hus som jag är jättekär i. Ja, säger ni, det händer ju typ lite då och då. Men allvarligt talat, det är ytterst få hus som har fått mig att känna så här. Jag kan liksom inte tänka på annat än det här huset, vad jag kan göra med det, hur tomten ska planeras. Och hur jag ska övertyga Lasse om att det är rätt hus för oss.

Alla andra verkar hyfsat lättövertygade, huset är nästan gratis (för vad man får alltså) och det är superfint med så himla mycket potential att man knappt vet vart man ska ta vägen. Jag hoppas att jag ska lyckas övertyga maken så pass att vi kan åka upp och titta på huset i alla fall, då kanske jag kan få honom ordentligt på fall.

Men nu har maken börjat prata nybyggnation igen. Det tycker han verkar så himla bra - och det är det säkert. Men jag tror han lurar sig själv lite. Hans argument handlar om att man vet vad man får, det blir billigare driftskostnader, maskinparken är ny och fräsch och man behöver inte sätta igång och renovera det första man gör. Allt det stämmer förstås, men jag tror ändå han lurar sig själv lite.

När jag ser på vänner och bekanta som bygger hus så ser jag hur mycket jobb och pengar de plöjer ner i denna nybyggnation. Ska man få allt byggt åt sig så kostar det multum, ska man bygga själv så både kostar det (men mindre) och tar en herrans massa tid och ork i anspråk. Många villor levereras med oinredd övervåning - ja då ska den göras i ordning också. Sen är det ju utsidan - en snygg entré med bro, altan/uteplats, garage/carport, markberedning och färdigställande av trädgård. Och det senare tar ju år och dagar innan man kan vara helt nöjd (om man återigen inte lägger ner en herrans massa pengar och köper uppväxta grejer). Alltså, vi kan väl ändå enas om att det inte är så lätt bara för att man väljer nybygge?

Och sen har vi det största problemet för mig - var finns charmen i ett nybygge? Ja, det är fint och fräscht och precis så som man ville ha det, men det finns ju absolut ingen inneboende charm och själ i ett nybyggt hus. Allt är liksom lite för perfekt - oanvänt, inte ett märke som vittnar om liv överhuvudtaget.

Om vi nu ändå skulle bygga nytt, om jag skulle ge med mig, då skulle jag kunna tänka mig något av dessa hus:

Carolina
Kungsgården
No 537
Asken
Mosippan
Tranan
Spoven

Men allra helst vill jag ha mitt perfekta hus som jag nämnde tidigare...

Det här med att tänka längre än näsan räcker?

I en artikel i Aftonbladet idag kan man läsa att svenska folket har mycket större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin. Ändå leder den rödgrönaröran över Alliansen i alla opinionsmätningar inför höstens val.

Är det bara jag som tycker att det är märkligt? Tänker inte folk längre än näsan räcker? Om den rödgrönaröran tar hem valsegern, då är det ju ett faktum att det är Mona Sahlin som kommer att sitta som statsminister i Sverige de kommande fyra åren. Hur kan man vilja rösta fram en person som man inte har förtroende för till en sådan mäktig post? Visst, det är inte statsministern som bestämmer allt på egen hand, men nog sjutton har personen ifråga mycket att säga till om!

Personligen har jag mycket stort förtroende för vår statsminister, jag tycker att han är den av alla partiledare i Sverige som passar bäst på posten. Mona Sahlin har jag noll och intet förtroende för och jag fasar verkligen för en framtid där hon sitter på den mäktigaste posten i Sverige.

Fem år av upplevelser

Man hinner med en hel del på fem år märker jag när jag tittar igenom fotoalbumet. Och då är ju ändå inte alla ögonblick fångade på bild. Här är i alla fall några saker vi har varit med om under vår tid tillsammans.

2005
Mars Vi blev ett par.
Mars - Lasse träffade hela min familj på Långfredagens morgon. Några dagar senare träffade jag hans familj.
Juni - Vi flyttade ihop i Skellefteå efter drygt två månaders flängande.
November - Lasse åkte till Portugal för att gå en kurs genom jobbet.
November - Vi skaffade katt, söta lilla Isadora!
December - Barcelona besöktes över en långhelg.
December - Nyår firades i goda vänners lag, på Moröhöjden och sedan hemma hos oss.

2006
Januari - Vi bestämde oss för att skaffa en till katt - Tyson.
Mars - Lasse åkte till Dallas och jobbade.
April - En härlig dag spenderades i Bydgsiljumsbackarna.
April/maj - Vi åkte på en kortsemester, Göteborg var destinationen.
Juni - Vi hängde på Stadsfesten, Sara var på besök då.
Augusti - Sommar-Sverige lockade och vi åkte på en rundtur - mormor, mina föräldrar och Göteborg ingick i rutten.
December - Vi firade jul tillsammans med min familj hos mormor och morfar.
December - Nyårsafton firades hemma hos oss tillsammans med goda vänner.

2007
Januari - Vi förlovade oss
April - Påsken firades tillsammans med hela min familj hemma hos mormor och morfar.
April - Lasse blev erbjuden nytt jobb, i Södertälje.
Maj - Vi sålde vår lägenhet i Skellefteå.
Maj - Vi köpte lägenheten i Södertälje.
Juni - Flyttlasset gick till Södertälje.
December - Vi tog en julbordskryssning till Åland.
December - Vi firade nyår bara vi två (och katterna) i Södertälje.

2008
April - Vi lekte föräldrar för ett dygn
Maj - Jag fick min möhippa
Juni - Lasse fick sin svensexa
Juni - Midsommar firades tillsammans med min familj och några vänner.
Juli - Vi gifte oss och det var den bästa dagen i mitt liv.
September - Bröllopsresan gick till Kalifornien.
December - Vi gästade Kallfors Kök för ett utsökt julbord med Lotta och Jonas.
December - Julen firades på Stallmästaregården/i Norrviken.
December - Vi firade nyår med Lotta och Jonas här hemma i Södertälje.

2009
Mars - Lägenheten minirenoverades (nya tapeter och nya möbler).
Maj - New York besöktes över en långhelg.
Juni - Vi tog en lastbil och åkte upp till Skeå.
Juni - Vi firade en fantastisk midsommarafton och -dag tillsammans med Lasses släkt.
Juni - Lasse fyllde 30.
Juli - Vår första bröllopsdag firades inne i Stockholm, med hotellmys och god mat.
Juli - Vi spenderade en härlig helg i Stockholms vackra skärgård.
Augusti - Jag fyllde 25
September - Vi fick två streck på stickan (dvs jag var gravid).
Oktober - Mina föräldrar bjöd oss på en kryssning till Helsingfors, tillsammans med dem.
Oktober - Vi fick se Myran för första gången.
December - Jag firade för första gången jul i Skellefteå tillsammans med Lasse och hans familj.
December - Nyårsafton firades i Hedemora tillsammans med delar av min familj.

2010
Januari - Vi spenderade en riktigt mysig helg i Stockholm, med spa och god mat.
Mars - Försäljningsprocessen av vår lägenhet påbörjades.
Mars - Vi firar fem år!

Fem år av kärlek

Idag har jag och maken varit tillsammans i fem år. Fem år av vardagsliv, äventyr, skoj- och tråkigheter och framför allt en hel massa kärlek. Tänk att tiden har gått så fort, och ändå känns det som att det har varit vi för alltid. Fira ska vi göra genom att gå ut och äta på en mysig italiensk restaurang ikväll. Myspys!

Historien om oss började i oktober 2004 när Devvi (dvs jag) skickade en "virtuell kyss" via dejtingsajten match.com till LaserLasse (dvs maken) för att jag tyckte att han såg så otroligt söt ut på sina bilder.

Lasse svarade, sent omsider, såhär:

Tjaba!
Så du skickar kyssar till mig.... trevligt! Gillar Norrland gör du tydligen också. Vilken tur att jag är en riktig norrlänning som dessutom bor i Norrland då. Fantastiskt!
Berätta lite mer om ditt liv så ska jag berätta lite mer om mitt.
/Lasse från Norrland

När han väl svarade var jag dock redan i ett förhållande med en annan kille, men vi blev på väldigt kort tid goda MSN-vänner och mailade rätt ofta till varandra. När mitt förhållande sen började barka åt h*lvete var det Lasse som räddade mig genom att sitta många, långa kvällar och prata om allt och inget på MSN, bara för att försöka hålla mig flytande. Vid den här tidpunkten hade jag inte en susning om att Lasse faktiskt var intresserad av mig, något han senare har erkänt. Han hade alltså en egen agenda med allt tröstande och peppande!

På vårsidan 2005 pratade vi i princip varje dag (på nätet alltså) och maken började så smått lägga in stöten när han tyckte sig kunna känna vibbar av att mitt dåvarande förhållande nog inte skulle överleva. Till slut besvarade jag intresset och när Lasse berättade att han skulle åka till USA i nästan två veckor kändes det skitjobbigt för oss båda två eftersom vi var vana vid att ha kontakt varje dag.

Det visade sig dock sen att det var en himla tur att han åkte! Under tiden han var borta började vi nämligen prata i telefon (förutom dagliga mail) och vi bestämde oss snabbt för att vi skulle träffas så snart Lasse kom tillbaka till Sverige. Jag skulle möta honom på Arlanda.

Sagt och gjort, jag åkte ut till Arlanda lördagen den 18/3-05 och väntade i en halv evighet innan han äntligen klev av planet. På darriga ben gick vi mot varandra och kysstes faktiskt direkt, vi hann knappt säga hej. Vi åkte sen till hotellet som Lasse och hans kollegor skulle spendera natten på. Där intogs en middag i sällskap av kollegorna innan vi drog oss tillbaka till rummet och hade en riktigt mysig kväll. Dagen efter var det inget snack, det var liksom bara rätt helt enkelt - det skulle vara vi.

Det är alltså fem år sedan idag. Fantastiskt!

Kaosartat

Det har varit en fruktansvärt jobbig vecka hittills, med packning, rensning, städning och styling, för att inte tala om foglossning och i allmänhet väldigt ömma kroppar. Vilken pärs, och allt för en fotografering som tog 40 minuter! Nå, resultatet blev väldigt bra i alla fall.

Jag dog i soffan igår efter att fotografen gått. Jag tog en liten chokladbit, en banan och en flaska vatten och slog mig ner - och sen flyttade jag mig inte många gånger. Strax innan 22 somnade jag där, uppkurad mot makens bröst. Mys.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Visning nästa helg.

P.S. Tänk om lägenheten alltid var så här snygg!

Ren frustration.

Alla kommer inte att förstå det här inlägget. Bakgrunden är att jag idag bestämt med mäklaren att fotografering av lägenheten ska genomföras på onsdag, för att vår försäljningsannons ska kunna komma ut på torsdag. Maken är inte glad, han är nog skitsur i ärlighetens namn. Mormor kommer att ta åt sig av det här inlägget gissar jag, men det är inte meningen och jag vet att du bara menar väl. Men ibland måste man få avreagera sig - på sin blogg t ex.

Varför får jag konstant höra att allt är omöjligt, svårt och inte går? Varför antar folk att jag tar mig vatten över huvudet hela tiden och varför talar de om det för mig, istället för att peppa, stötta och tro på mig och mina idéer?

Jag ska föda barn och jag ska flytta. Jag ska flytta som relativt nyförlöst förstagångsmamma. Det är två stora projekt och visst, i en perfekt värld hade de inte kommit så tätt inpå varandra. Men jag ska flytta inom Sverige, ett civiliserat land med många bekvämligheter, och jag har en fantastisk familj (som ibland driver mig till vansinne just pga ämnet som detta inlägg handlar om) som jag hoppas och antar kommer att ställa upp för mig/oss så gott de kan. Det borde alltså vara genomförbart, eller? Det är inte så att jag har sagt att jag ska gå till månen liksom.

Det kommer att bli jobbigt, det är jag medveten om. I en väldigt känslig period av mitt liv kommer jag att flytta 80 mil bort från min familj och det kommer med all säkerhet kännas tungt. Jag är också medveten om att jag inte vet hur jag kommer att må, eller hur vårt barn kommer att vara i sin personlighet. Men jag lär inte vara den första som flyttar med ett litet barn? Dessutom måste jag väl kunna få koncentrera mig på det vi faktiskt vinner genom den här flytten? Hur galen jag än må låta, så är jag medveten om det stora i det vi ska göra. Men jag måste få tro på att det går. Jag är såklart också medveten om att nästan alla kommentarer jag/vi får är av omtanke, och det är jag tacksam för, men vad jag behöver är stöttning och peppning - höra att vi klarar det här!

Varför antar folk att jag försöker krångla och stressa till det för mig själv när jag försöker åstadkomma raka motsatsen? Och varför verkar min make tro att jag medvetet försöker jävlas med honom - när jag själv tar på mig den största bördan? Allt jag ber honom om är att avsluta ett projekt som han började med för ett och ett halvt år sedan. I ett och ett halvt j*vla år har vår säng stått där i vardagsrummet/sovrummet - halvfärdig. En stomme. Inte vacker, men användbar. Det borde inte komma som en chock att den ska bli klar någon gång? Nu ska den vara klar till på onsdag. Punkt.
Jo, en sak till har jag bett honom om - att hjälpa mig bära upp saker på vinden, för att skona min rygg och mina fogar. Allt annat - städa, rensa, fixa draperier, köpa nya blommor, styla balkongen osv - har jag tagit på mig själv. Och har jag sagt att jag klarar det - då gör jag det också. Men nej, bara gnäll och negativitet bjuds det på idag tydligen...

Jag är gravid och jag ska flytta. Jag ska föda om två månader och flytta om drygt tre - det är vad vi har sagt hela tiden och inget jag har kommit på själv. Jag kan inte styra över när Myran tänker komma och jag kan inte styra över Lasses jobbsituation. Vad kan jag då styra över?
Jo, försäljningen av vår lägenhet, eller rättare sagt början av den processen. När det drar igång, hur vi presenterar lägenheten och vem som representerar oss. Flytt om ungefär tre månader? Ja, då känns det faktiskt inte orimligt att det är dags att sätta igång nu - vi slipper paniksälja och en potentiell köpare har tid att ordna med uppsägning/försäljning av sin tidigare bostad.

Ju förr vi får affären klar, desto mindre har vi att göra och tänka på sen, inte sant? Det har absolut ingenting att göra med att jag har onödigt bråttom och stressar, utan att jag vill ha struktur och ordning och så lite som möjligt att tänka på som höggravid kvinna och nyförlöst mamma. För med tanke på att vi faktiskt ska bli föräldrar för första gången och flytta drygt en månad senare, så kommer jag garanterat att ha nog att tänka på ändå.

Jag tycker att det här är att smart drag och har jag sagt att det går - så går det banne mig!

Jag vill...

...ha sommar nu.
...att lägenheten ska vara klar för fotografering och försäljning.
...ge min man chansen att vila upp sig, utan att allt annat blir lidande.
...att försäljningen av lägenheten går riktigt bra.
...få en bra förlossningsupplevelse som ger oss en underbart fin och frisk, lagom stor liten pojke.
...att maken får ett nytt jobb snart.
...sova riktigt gott en hel natt.
...att flytten ska gå bra.

För övrigt så har vi precis ätit jordgubb-/vanilj-/päronglass med chokladsås - det är riktigt nostalgi det!

Och så tyckte jag att rätt låt vann Melodifestivalen, fast Salem hade också kunnat få vinna. Christines sista klänning var superfin, ge den till mig snälla.

Vårtecken?

Här kommer några små, men ändock betydelsefulla, vårtecken från dagens promenad.

Man talar om vårflod. Well, den har hittat in i vårt soprum.

Solen lyser från en klarblå himmel - och värmer!

Så här ser asfalt ut...

...och det här är gräs. Om någon skulle ha glömt det.

Jag säger det en gång till: GRÄS!

Årets första glasspinne är också en av årets nyheter från GB. Love it!

Vilket ljuvligt väder veckan har bjudit på så här långt! Helt fantastiskt blå himmel, strålande sol och flera plusgrader. Jag kan bokstavligt talat känna hur solen tinar upp mig och gör mig både gladare och lättare i steget när jag går. Nästan så man studsar fram. Sen hjälper det förstås att veta att ju mer vår det blir, desto närmare kommer vi förlossningen och vårt första möte med Myran.

Dagens i-landsproblem: Balkongen blir så varm på dagarna att det inte går att sitta där förrän minst halva balkongen ligger i skugga. Jag tror det är ovanan (och graviditeten) som gör det.

Första steget

Då var första steget mot försäljning av lägenhet och flytt taget - mäklaren har varit här för ett inledande samtal och värdering idag.

Hon var väldigt positiv och tyckte att lägenheten var jättefin. Särskilt balkongen, men ärligt talat - vem tycker inte det? Ingen som har varit här på besök har kunnat undgå att förälska sig i vår balkong, inklusive vi själva. Det är väl främst den vi kommer att sakna...

Hur som helst så kändes det jättebra, vi gillade mäklaren och hon gav oss en bra värdering. Men självklart vill man alltid ha mer. Hon tyckte att det var jättebra att vi är ute i god tid, och att vi inte kommer behöva paniksälja, det ger oss ett bättre utgångsläge att få maximalt betalt för lägenheten.

Så nu är det bara att skriva kontrakt med henne och sätta igång att styla lägenheten - sen kör vi hårt!

Våren är på ingång!

När man har känt sig svältfödd på värme och sol i flera månader, och man vaknar tidigt en morgon och solen strålar in genom fönstren med full styrka, då är det svårt att somna om. Min första tanke imorse var att jag ville äta frukost på balkongen, njuta av solen och värmen och utnyttja vår härliga balkong till fullo så länge vi nu ändå bor här.

Sol- och frukostnjutare.

Sagt och gjort, jag tog med mig maken och allt som behövdes till frukost och bänkade mig där ute, och inte fasiken hade jag lust att någonsin gå in igen. Där satt vi i t-shirts medan folk gick förbi nedanför i tjocka jackor och varma mössor. Ibland är det verkligen fantastiskt med en inglasad balkong.

Imorgon blir det också frukost på balkongen, men det kanske är självklart?