Jag har försökt samla kraft och ork, och kanske även mod, till att skriva det här inlägget länge. I flera veckor. Jag har försökt sortera alla tankar som rör sig i mitt huvud för att kunna skriva ett begripligt inlägg. Hur bra jag har lyckats med det återstår väl att se, men min gissning är inte så bra. En annan gissning är att det här kan bli jobbigt att läsa. Både på grund av längden och innehållet.
Jag oroar mig. För allt. För nuet. Framtiden. För det som har varit, för det som är och för det som kommer. För min familj. Mina nära och kära. För Ludvig. För mina vänner. Det sociala livet. Aktiviteter. Pengar. Bostad. Jobb.
Just jobb - och utbildning - är nog det jag går och grubblar över mest. Och i förlängningen pengar. Den enkla sanningen är att jag inte har en aning om vad jag vill. Nej, det stämmer förresten inte. Jag vet vad jag vill. Flera saker faktiskt. Det är nästan svårare att veta vad jag inte vill, att våga stå för vem jag är och välja bort nånting. Som en kandidatexamen.
I mitt huvud måste jag ha minst en kandidatexamen för att duga. Räcka till. Vara någon. Någon att se upp till och vara stolt över. För att vara en god förebild för min son, för att han ska tycka att jag är nånting att ha. Det här gäller bara mig. Det är bara för mig själv jag lägger den här enorma värderingen i en högskoleexamen. Vad andra har för utbildning struntar jag blankt i, i mina ögon är de lika mycket värda ändå. Det vill jag att ni ska veta. Men jag är inte lika mycket värd utan en examen. I mina ögon. Och den värderingen lägger jag över på andra, så i mina ögon är jag inte lika mycket värd utan en examen även i andras ögon. Om ni förstår vad jag menar. Det är knappt så att jag förstår.
Jag vet inte om jag verkligen vill ha en kandidatexamen, eller ännu högre examen för den delen. Å ena sidan, jo, det vill jag. För då har jag åstadkommit nånting. Visat att jag också kan, att jag också är värd nånting. Att även jag duger till och kan klara dagar, veckor, år av inlämningsuppgifter, grupparbeten och tentor. Research och uppsatsskrivande. Men i själva verket vet jag inte om jag kan, är, gör det. Hittills har det ju inte gått så bra, det känns som att jag snart kan slå världsrekord i påbörjade men ej avslutade studier. Någon poäng här, någon poäng där, sen tappar jag motivation och koncentration. Ledsnar på skola, lärare, studiekamrater. Känner att jag inte passar in. Letar efter nya äventyr. Och så börjar det om igen.
Jag vill göra saker utan en examen. Jag vill lära mig saker utan att behöva ta en examen. Jag vill visa vad jag kan, även om jag inte har ett papper där det står att jag klarat si och så många poäng och därmed har den och den examen inom det och det ämnet. För, och det är lite det som är dilemmat i mitt liv, jag vet att jag kan saker. Att jag skulle kunna göra många saker lika bra som någon som har en examen inom ett visst område. Jag kan t ex skriva minst lika bra som någon som gått en journalistutbildning. Inte alla kanske, men många. Men av någon anledning kan jag inte klara av en utbildning. Jag som alltid trott att jag var en bra elev. Högskolan/universitetet har visat mig att så inte är fallet. Grundskolan - fine! Gymnasiet - piece of cake! Högskola/universitet - tvärnit! Går inte. Det är som att stånga sig blodig mot en vägg. Det spelar ingen roll hur många gånger jag slutar, jobbar tills plugglusten finns där igen och börjar på en ny, rolig utbildning. Det går inte. Ge mig i ett år - max! - sen har jag slackat av. Tappat bort motivationen. Gått vilse.
Jag vill skriva en bok. Flera böcker. Men jag vet inte om vad. Jag har inte nog fantasi för att skriva fiction, och jag har inte nog med kunskap för att skriva fakta. Jag är inte påhittig nog för att skriva barnböcker, och jag är inte intressant nog för att skriva böcker utifrån mig själv. För vad skulle jag då skriva om? Mitt liv är knappast extraordinärt. Men drömmen finns där. Att skriva. Att försörja mig på att skriva. Det vore helt fantastiskt.
Om jag inte kan skriva böcker och livnära mig på det vill jag starta eget företag. Men jag vet inte inom vilken bransch. Alla mina intressen känns ganska upptagna. Webbutik för scrapbookingsaker. Barnkläder. Inredning. Good luck! Inte lite konkurrens att kämpa emot inom de områdena. Konkurs efter en månad, det låter väl kul. Knappast en säker inkomstkälla.
Jag skulle vilja jobba praktiskt också. Det är ju inte heller särskilt fint egentligen. Att arbeta mer med händerna menar jag. Helst ska man ju sitta på ett kontor och knappa på en dator, vända papper och utföra svåra matematiska beräkningar hela dagarna. Ansvara för andra, ha ekonomiansvar och föräras med så mycket förtroende att man har flextid. Inte gräva i rabatter, klä om möbler eller måla väggar - sånt som, i alla fall i mina öron, låter roligt. Det är ju inte så himla hippt kanske, och kanske inte direkt något att stoltsera med. Kanske inte något som gör att folk ser upp till en. Jag kan se upp till sådana människor, men återigen, det här gäller ju mig. Och i mina ögon så skulle folk kanske till och med se ner på mig om jag höll på med sådant. Jag skulle vara mer värd om jag vände papper, hade flextid och tjänade bra med pengar. Annars har jag inget värde.
Kanske är jag bara lat. Jag klarar inte av en utbildning och jag vill ha ett jobb som jag kan göra hemifrån. Ett jobb som tillåter mig att vara mycket med mitt barn och se honom växa upp och lära sig saker hemma istället för att han ska vara på dagis 8-9 timmar om dagen. Inte för att det i sig är något fel med det. Dagis är bra. Kompisar är bra. Men i min drömvärld så träffar jag Ludvig mer än vad dagispersonalen gör, även om han är där och leker och utvecklas med sina kompisar om dagarna också. Hade jag bott i USA, eller liknande land, så hade jag garanterat varit hemmafru. Det är jag helt övertygad om. Tråkigt säger en del, kanske säger jag. Man vet inte förrän man provat. Fast, å andra sidan, att vara hemmafru är väl knappast något som får ens barn att se upp till en, knappast något som gör att man är värd något i andras ögon. Så där sprack det också.
Summa summarum så verkar det som att jag är mer förvirrad än jag själv någonsin kunnat föreställa mig. Jag slits mellan kraven på mig själv som jag på något sätt projicerar på andra, och viljan att vara min egen, att bara svara inför mig själv och dessutom ha mycket tid - men också pengar - över till min familj. Och när allt kommer omkring kanske ingen läser det här inlägget, och om någon läser det så kanske ingen förstår vad det är jag babblar om. Men det gör inget antar jag. Jag behöver få ur mig det ändå.
Summa summarum: Jag vill vara någon att se upp till. Jag vill kunna ge min familj tid. Jag vill kunna ge min familj upplevelser och materiella saker. Jag mår dåligt.
Var det någon som förstod?
6 kommentarer:
de e inte lite du går å grunnar på. . .
Har läst, men har nog egentligen ingen kommentar. För det känns mera som ett inlägg "bara-för-att-få-ur-sig allt, och-se-var man-själv-står-inlägg"
kram på dig i alla fall
Jag känner igen många av dina tankar och funderingar. Du ska veta att jag ser upp till dig, du är duktig och en underbar vän. Allt kommer säkert lösa sig men det jobbiga i sådana situationer är oftast det här att man själv måste ta besluten. Stor kram till dig.
Jag känner igen så mycket av mig själv i dig. Inte så konstigt kanske. Jag har också haft tanken på att jag bör ha en examen från högskolan. Problemet var just pluggandet inte var det minsta lockande där om man jämför med tidigare studier. Det passar inte mig helt enkelt och kanske är det så för dig med. Eller så kommer det så småningom. Motivation är ju a och o för att klara studierna Vilket som så kommer dina barn att vara stolt över dig för du är en underbar mamma och kvinna. Och att ha en dröm att få träffa barnen så mycket som möjligt kan inte vara fel. Försök att prioritera lyckan framför att lyckas om du förstår vad jag menar. Jag tror nämligen att det är lättare att lyckas lycklig. Du har helt rätt i att du verkligen kan skriva. Älskar dig!
Puss puss/M
PS Det finns yrken som kan ge god materiell standard till familjen och inte kräver kandidatexamen.
Svåra frågor men min erfarenhet är att man kör in i den där puckeln i studierna efter ett par år och då gäller det bara att bita ihop och hänga kvar. Vips är man klar. Min mamma var hemmafru och njöt av det. Men inte alltid. Det är inte kul att behöva be om pengar eller känna att man själv inte bidrar med något (för trots allt lever vi i en kapitalistisk ekonomi som spiller över på hur man själv känner sig). Det är inte kul om förhållandet tar slut och man ligger efter med pensionsmöjligheterna. Det är inte kul när de gör nedskärningar på jobbet när man är 50 år och inte har någon utbildning att falla tillbaka på. (Jag respekterar dock min mamma, självklart).
Att vara lycklig på lång sikt i livet tror jag därför handlar om att bita ihop lite i början. Så fort utbildningen är klar blir det genast enklare. Samtidigt som man såklart inte ska vara rädd för att välja om tror jag att man ska vara försiktig med att välja det som känns som den enkla vägen för tillfället.
Och ang. journalistik förresten: min mormor var outbildad (nu pensionerad) journalist. Hon tjänade jättedåligt och avrådde mig från att välja samma yrke trots att jag verkligen älskar att språk och att skriva. Idag är jag glad för det- det hade varit enkelt men i längden tror jag inte att det hade gett mig lika mycket, varken ekonomiskt eller erfarenhetsmässigt.
Men in the end handlar det väl bara om att välja ngt och inte titta tillbaka ;). Du kommer att ordna upp det ska du se!
Jag känner igen mig i massor av det du beskriver, rastlösheten, hitta nya saker, hitta ännu fler roliga saker osvosvosvosv. Det är så lätt att säga till andra att "du är inte alls värdelös och du kan massor av saker" - men att säga det till sig själv är väldigt svårt. Samtidigt - det du gjort hittills i livet, vad gäller studier, jobb, familj, allt, har gjort dig till den du är idag - hade du valt något annat hade du kanske inte hade haft Ludvig idag, kanske inte ens varit gift, men nu är det såhär och jag gissar att du inte skulle vilja vara utan vare sig man eller Ludvig, och det är nu du lever. Min prattant pratar mycket om att befinna sig här och nu. Jag vet inte om det är önskvärt i alla lägen, men i många lägen så är det nog värt att försöka i alla fall.
Det är inte särskilt konstigt att ha funderingarna du har, tror jag. Det är kanske svårt att acceptera att man inte vill något, lika svårt som det är lätt att vilja något annat. Du är någon att se upp till redan nu - det du har åstadkommit och också det du kanske inte har åstadkommit är DU. Bättre förebild än en mamma som gör det hon gör och är stolt över det hon gör kan man nog inte ha - oavsett vad "det hon gör" är..
En klok människa har någon gång sagt: "Om du gör det som känns rätt för DIG kan det aldrig bli fel".
Jag vet inte, det kanske bara är svammel, men det sista citatet tycker jag ändå är viktigast. Inte bara för dig utan för alla.
Jag ser upp till dig. Jag tycker att du är fantastisk.
Skicka en kommentar