Jag och maken har roat oss med att testa vilket parti vi sympatiserar mest med och därför borde rösta på i valet till EU-parlamentet nästa vecka. Det gjorde vi här.
Maken fick naturligtvis svaret att hans värderingar ligger närmast Miljöpartiet, vilket inte förvånade någon av oss - grön ut i fingerspetsarna som han är. Värre blev det när jag hade gjort klart testet, för då var han nog nästan villig att ta ut skilsmässa. Why? Tydligen så ligger mina värderingar närmast Folkpartiet och Piratpartiet (runt 60% överensstämmelse på båda). Jaha, där ser man.
Hur som haver tänker jag ändå rösta grönt. Det är det som känns mest rätt. Och testet visade ändå på 48% överensstämmelse med Miljöpariet.
Vilket parti/vem röstar du på?
söndag 31 maj 2009
Underbara helg!
Det har väl inte undgått någon hur underbart vädret har varit i helgen? Så även här, ljuvligt! Dock inte lika ljuvligt igår när jag jobbar mitt sista arbetspass, det märks att butiken är ett stort växthus i grund och botten - det var VARMT! Och som inte det vore nog så gjorde ju naturligtvis vädret sitt till för att det skulle börja klia ordentligt i alla gröna fingrar, så det var fullt ös medvetslös hela dagen - totalt kaos. Kombinationen värme och ständig kö gjorde att jag kände mig svimfärdig vid ett par tillfällen, men jag lyckades hålla mig på benen trots allt och avklarade mitt sista arbetspass utan några olyckor. Så, här sitter nu ledighetskommitten!
Det blommar så fint här hemma!
När jag kom hem blev jag serverad ett glas vitt med jordgubbar och fick nackmassage. Det är lyx det! Sen ordnade älsklingen med middagen och det blev grillad fläskkarré, grillad majs, hemmagjort potatismos, sallad, vitlökssmör och bearnaisesås på balkongen. Helt underbart, och så skönt det var därute! Till efterrätt blev det kladdkaka och vaniljglass som intogs i soffan och sen däckade jag, bokstavligt talat. Försökte lura maken ett tag - att jag inte alls satt och sov - genom att försöka låta helt klarvaken när han pratade med mig, men till slut gick det inte och jag slocknade som ett ljus.
Dukat bord på balkongen
Lite lyktor och levande blommor måste man ju ha också. Pioner och färgade lyktor från Plantagen, klara lyktor och gamla flaskor från gammelmormors stuga.
Så där sov jag, i 3-4 timmar, medan maken tittade på TV alldeles själv på lördagskvällen. Stackars maken, han som hade ansträngt sig och gjort i ordning en riktig myskväll, så bara somnar jag sådär! Vid 03.45 kröp vi i säng båda två i alla fall, det var skönt - för sängen ÄR faktiskt skönare än soffan, även om man inte tror det när man ligger där på soffan och sjunker längre och längre in i sömnens värld.
Imorse (eller i förmiddags?) serverades det lyxfrukost på balkongen, med massa gottis att äta. Att det dessutom var 25°C och årets första bikinidag gjorde ju inte saken värre. Men efter ett tag blev det faktiskt olidligt, och en stor del av dagen har spenderats inne i lägenheten - i svalkan. Först vid 17-tiden vågade vi oss ut på en promenad och gick ner till Maren och köpte en varsin glass som vi avnjöt på bryggan. Myspys!
Det blommar så fint här hemma!
När jag kom hem blev jag serverad ett glas vitt med jordgubbar och fick nackmassage. Det är lyx det! Sen ordnade älsklingen med middagen och det blev grillad fläskkarré, grillad majs, hemmagjort potatismos, sallad, vitlökssmör och bearnaisesås på balkongen. Helt underbart, och så skönt det var därute! Till efterrätt blev det kladdkaka och vaniljglass som intogs i soffan och sen däckade jag, bokstavligt talat. Försökte lura maken ett tag - att jag inte alls satt och sov - genom att försöka låta helt klarvaken när han pratade med mig, men till slut gick det inte och jag slocknade som ett ljus.
Dukat bord på balkongen
Lite lyktor och levande blommor måste man ju ha också. Pioner och färgade lyktor från Plantagen, klara lyktor och gamla flaskor från gammelmormors stuga.
Så där sov jag, i 3-4 timmar, medan maken tittade på TV alldeles själv på lördagskvällen. Stackars maken, han som hade ansträngt sig och gjort i ordning en riktig myskväll, så bara somnar jag sådär! Vid 03.45 kröp vi i säng båda två i alla fall, det var skönt - för sängen ÄR faktiskt skönare än soffan, även om man inte tror det när man ligger där på soffan och sjunker längre och längre in i sömnens värld.
Imorse (eller i förmiddags?) serverades det lyxfrukost på balkongen, med massa gottis att äta. Att det dessutom var 25°C och årets första bikinidag gjorde ju inte saken värre. Men efter ett tag blev det faktiskt olidligt, och en stor del av dagen har spenderats inne i lägenheten - i svalkan. Först vid 17-tiden vågade vi oss ut på en promenad och gick ner till Maren och köpte en varsin glass som vi avnjöt på bryggan. Myspys!
Den första tomaten håller på att växa till sig!
Har alla kommit ihåg att gratta sina mammor på Mors Dag?
fredag 29 maj 2009
Finfint
Ny design! Det är tänkt att bloggen ska kännas fräsch och somrig, lite som en isglass och ett glas hallonsoda en varm sommardag.
Har jag lyckats?
Har jag lyckats?
Den perfekta sängen
Den perfekta sängen för mig är en säng som är bäddad på, vad jag kallar, klassiskt amerikanskt vis. A la Martha Stewart kanske man skulle kunna säga, hon står ju trots allt för den typiska hemmafrun som gillar vardagslyx på något vis. Det ska vara duntäcken, fluffiga kuddar - MÅNGA fluffiga kuddar - och härliga färger. Det ska se så grymt inbjudande ut att du inte kan gå förbi sängen utan att åtminstone klappa lite på den och drömma om när du får krypa upp där och mysa bland alla kuddar.
Minst halva sängen ska vara täckt av kuddar.
När vi var på Bed, Bath & Beyond i New York hade de naturligtvis sådana sängar iordninggjorda för att visa upp bäddset och sånt, och ärligt talat så blev jag så deprimerad av att det inte är tradition i Sverige och att jag inte bor i USA att jag nästan ville gråta. Det finns mycket inom amerikansk inredning som jag inte håller med om, men just sängar är de fasiken mästare på och Sverige ligger lååångt efter när det gäller det utbudet.
Nu ska jag i alla fall göra ett försök till att få min egen säng att bli perfekt, så jag har spenderat en timme eller två med att finkamma Ellos och Jotex utbud på kuddar, bäddset och överkast. Grönt, vitt och rosa har jag tänkt mig att det ska gå i, gärna med mycket mönster. Härligt somrigt och fräscht, som passar med övrig inredning i sovrum/vardagsrum. Gröna saker fanns det gott om, men det rosa lyste med sin frånvaro. Det enda rosa som fanns typ (förutom ett undantag) var metervara, så jag köpte 4 meter. Så inte nog med att jag ska bli en amerikansk vardagslyxhemmafru, jag ska dessutom lära mig att bemästra symaskinen och sy egna kuddöverdrag. Inte illa, eller vad sägs?
Om några veckor hoppas jag kunna presentera min version av den perfekta sängen här på bloggen, så håll utkik!
Minst halva sängen ska vara täckt av kuddar.När vi var på Bed, Bath & Beyond i New York hade de naturligtvis sådana sängar iordninggjorda för att visa upp bäddset och sånt, och ärligt talat så blev jag så deprimerad av att det inte är tradition i Sverige och att jag inte bor i USA att jag nästan ville gråta. Det finns mycket inom amerikansk inredning som jag inte håller med om, men just sängar är de fasiken mästare på och Sverige ligger lååångt efter när det gäller det utbudet.
Nu ska jag i alla fall göra ett försök till att få min egen säng att bli perfekt, så jag har spenderat en timme eller två med att finkamma Ellos och Jotex utbud på kuddar, bäddset och överkast. Grönt, vitt och rosa har jag tänkt mig att det ska gå i, gärna med mycket mönster. Härligt somrigt och fräscht, som passar med övrig inredning i sovrum/vardagsrum. Gröna saker fanns det gott om, men det rosa lyste med sin frånvaro. Det enda rosa som fanns typ (förutom ett undantag) var metervara, så jag köpte 4 meter. Så inte nog med att jag ska bli en amerikansk vardagslyxhemmafru, jag ska dessutom lära mig att bemästra symaskinen och sy egna kuddöverdrag. Inte illa, eller vad sägs?
Om några veckor hoppas jag kunna presentera min version av den perfekta sängen här på bloggen, så håll utkik!
torsdag 28 maj 2009
Snittblommor
Näst sista arbetspasset idag och jag kunde inte hålla mig - jag var tvungen att shoppa efter jobbet. Så det blev en rosenskära, en stor och buskig sommardahlia samt ett knippe pioner. Pionerna och en avklippt kvist från dahlian bor nu i varsin glasflaska och pryder vårt vardagsrumsbord. Så vackert! Ska lägga in bilder imorgon så ni får se.
Och för er som, liksom jag, tycker det är svårt att veta hur man ska sköta sina snittblommor vad gäller allt från vattentemperatur till näring - här finns svaren. Toppensida!
Och för er som, liksom jag, tycker det är svårt att veta hur man ska sköta sina snittblommor vad gäller allt från vattentemperatur till näring - här finns svaren. Toppensida!
onsdag 27 maj 2009
Design
Jag tänkte ändra bloggdesignen till något mer somrigt och färgglatt, men efter en timmes letande ger jag upp för ikväll. Kanske imorgon?
Tomatoes
Har precis varit ute och pysslat med mina tomatplantor som jag fick med mig hem från mormor i helgen. Fyra stycken blev det, två stycken av den absolut godaste sorten tomater jag någonsin ätit - Green Grape, en Sungold och en hederlig Pixi. Längtar tills det är dags att skörda första tomaten, det är lyx när den är som allra lyxigast - att bara kliva ut på balkongen och plocka sig en tomat eller två till frukosten!
Green Grape - godis!
Green Grape - godis!För övrigt längtar jag också till nästa lördag, då börjar mitt sommarlov på riktigt. Mitt tre månader långa sommarlov. Ljuvligt. Men först ska jag jobba - imorgon och på lördag - och skriva klart ett pararbete samt skriva ihop en hemtenta. Men sen, sen ska jag bo ute på vår balkong tillsammans med blommor, smultron, jordgubbar (om de överlever spinnattacken) och tomater. Lyx!
The 4400
Det var en bra serie... Men det var inte riktigt det jag var ute efter, utan jag tänkte bara skryta lite med att jag nu passerat 4000 unika besökare OCH att det här är inlägg nummer 400 i den här bloggen. Passade ju bra med just "4400" då.
Fanfar!
Fanfar!tisdag 26 maj 2009
Coincidence?
När jag var liten hade jag två kusiner. Ja, alltså jag hade ju fler, men nu handlar det om dessa två. Och dessa två kusiner hade jag bara när jag var liten, för de var mina styvkusiner. Deras morbror var alltså gift med min mamma. Hur som helst, när vi var små träffades vi ofta och hade en hel del skoj tillsammans vad jag vill minnas, åtminstone jag och den äldsta av dessa två. Men så blev vi lite äldre, jag flyttade från hemorten och även om vi haft sporadisk kontakt lite då och då sådär så har väl det mesta runnit ut i sanden kan man säga.
Men så hittade jag hennes (den äldsta alltså) blogg för typ ett halvår sedan och började följa den. För 3-4 månader sen såg jag henne på pendeln, då hon bott här i trakterna i ett antal månader för att studera. Jag var inte säker på att det var hon då, när jag såg henne, men har i efterhand fått det bekräftat. Vi har fortsatt vår bloggkontakt (om det nu ens är ett ord?) och när jag häromdagen körde hem från mormor och morfar och stannade i Tönnebro för att gå på toa kunde jag ha svurit på att jag såg hennes lillasyster, dvs den andra kusinen.
Trots att jag inte sett henne sen hon var en tvärhand hög så var jag alltså helt säker på att det var den här tjejen. Så kom jag hem, läste igenom mina favoritbloggar - bland annat då den äldre av systrarnas - och jo, mycket riktigt. Där fanns ett foto på lillasystern (som jag alltså tyckt mig se i Tönnebro) som tagits tidigare på dagen - och där stod hon som jag hade sett i Tönnebro, på väg att lämna Stockholm för att åka norrut.
Nu har jag alltså, på bara några månader, nästintill sprungit in i båda dessa ex-styvkusiner utan att ha hunnit reagera så snabbt att jag fått ur mig ett hej. Det får det bli skärpning på om jag ser dem igen. Men är det inte lite mystiskt att det händer nu, med båda? Kanske är det meningen att vi ska ses igen, eller vad säger du Sandra?
Får allt ta och bli en fika på Nyan i sommar, eller Café Cineast som de kallar sig numera vad jag förstår.
Hängde någon med?
Men så hittade jag hennes (den äldsta alltså) blogg för typ ett halvår sedan och började följa den. För 3-4 månader sen såg jag henne på pendeln, då hon bott här i trakterna i ett antal månader för att studera. Jag var inte säker på att det var hon då, när jag såg henne, men har i efterhand fått det bekräftat. Vi har fortsatt vår bloggkontakt (om det nu ens är ett ord?) och när jag häromdagen körde hem från mormor och morfar och stannade i Tönnebro för att gå på toa kunde jag ha svurit på att jag såg hennes lillasyster, dvs den andra kusinen.
Trots att jag inte sett henne sen hon var en tvärhand hög så var jag alltså helt säker på att det var den här tjejen. Så kom jag hem, läste igenom mina favoritbloggar - bland annat då den äldre av systrarnas - och jo, mycket riktigt. Där fanns ett foto på lillasystern (som jag alltså tyckt mig se i Tönnebro) som tagits tidigare på dagen - och där stod hon som jag hade sett i Tönnebro, på väg att lämna Stockholm för att åka norrut.
Nu har jag alltså, på bara några månader, nästintill sprungit in i båda dessa ex-styvkusiner utan att ha hunnit reagera så snabbt att jag fått ur mig ett hej. Det får det bli skärpning på om jag ser dem igen. Men är det inte lite mystiskt att det händer nu, med båda? Kanske är det meningen att vi ska ses igen, eller vad säger du Sandra?
Får allt ta och bli en fika på Nyan i sommar, eller Café Cineast som de kallar sig numera vad jag förstår.
Hängde någon med?
tisdag 19 maj 2009
I'm leaving my heart in Central Park
Hallelulja, prisa gud och allt det där. Imorse fick jag inte bara torka håret med min nyinköpta hårtork - som typ nästan aldrig kommer att bli använd eftersom den inte funkar i Sverige (utan adapter i alla fall) - jag använde också mitt nyinköpta schampo och balsam. Superstar från Tigi/Bed Head (inte ett skit billigare än i Sverige). I like, very much. Hårtork + nytt schampo + nytt balsam + ny hårborste (som jag också köpte igår) gav mig en väldigt bra start på dagen. Nog om det.
Idag var alltså vår sista heldag här i det stora äpplet. Tanken var att vi (eller i alla fall jag eftersom jag tar längst tid på mig i badrummet) skulle gå upp riktigt tidigt för att kunna lämna rummet tidigare än vanligt, gå och köpa frukost och sen sätta oss på en parkbänk i Central Park och avnjuta den där frukosten. Planerna grusades dock så fort jag slog upp ögonen, för det utlovade solskenet "lyste" med sin frånvaro och det var faktiskt riktigt grått och trist ute. Eftersom vårt rum dessutom var onormalt kallt - och hade varit det hela natten - låg jag kvar under täcket en stund till istället.
Vid 7 vaknade maken till liv och det började så småningom röra på sig här. Dusch, hårfix och smink och allt sådant som hör vardagen till. När vi var klara och några sekunder senare klev ut på gatan insåg vi att det inte alls var så varmt som man utlovat på väderkanalen, och den enda av oss som hade jacka med sig var Lasse. Så vi bestämde oss helt enkelt för att käka frukost inne, i väntan på att solen och värmen skulle komma. Vi letade upp en diner liknande den vi käkade frukost på igår och beställde in en varsin ordentlig frukost. Maken nöjde sig med samma som igår (mjölk, flingor, rostat bröd, marmelad och kaffe) och för mig blev det en cheddaromelett (inte lika god som i Indien) med stekt potatis och rostat bröd. Lite udda (syftar då på stekt potatis till frukost), men gott.
En dryg halvtimme senare styrde vi kosan mot Central Park, men inte sjutton hade det blivit varmare ute. Men, vem tänker på hur mycket man fryser när man vandrar omkring i vackra Central Park? Jag skulle utan problem kunna vandra omkring där varje dag, gå vilse i nätet av gångvägar och stigar och sedan komma ut någonstans på andra sidan. Det är så vackert, så fridfullt och trots att det är mitt på Manhattan så får man ändå en lugn stund för sig själv när man vandrar runt där. När jag ser mammor spatsera runt med barnvagnar och hurtbullar springa omkring med sina hundar där i parken så kan jag riktigt känna hur jag blir grön av avund. Jag vill också! Jag tror jag stannar här istället för att åka hem imorgon.
Efter en promenad i Central Park tog vi av västerut igen och befann oss snart på American Museum of Natural History (är det där Ross i Vänner jobbar?). Minst ett museum måste man hinna med när man är här, och eftersom många andra (läs: The Met) är stängda på måndagar blev det AMNH istället. Tufft att titta på dinosaurier och grejor ju. Det var ett maffigt ställe, helt klart, och utställningen över amerikanska djur var imponerande. I varje monter hade de gjort i ordning en scen som om den var direkt hämtad från verkligheten. I montern med grizzlybjörnar hade de t ex ställt upp ett par träd, lagt grus på marken osv och sen hade de målat resten av bakgrunden på väggen och det hela föreställde Yellowstone Nationalpark. Det fanns även scener från t ex Grand Canyon och Yosemite. Otroligt häftigt, och grymt skickligt målat.
Ett antal timmar senare lyckades vi leta oss ut ur huset och stod tämligen handfallna ett par minuter. Vad göra? Vi bestämde oss för att vi skulle åka Staten Island-färjan, men först var jag tvungen att ha en jacka, så vi vandrade "hemöver". På vägen letade jag förgäves efter mitt favoritvin som jag hade tänkt passa på att köpa medan jag var här, men varje gång jag kom in i en vinbutik och frågade efter "Firestone, white, from California" fick jag samma svar: "I know the wine - we don't carry it". Skitgubbar! Så jag har gett upp nu. Istället får jag väl hoppas på att Lotta ska åka och hälsa på sin värdfamilj någon gång innan jag tar mig till Kalifornien nästa gång, så får hon köpa det åt mig. Jag har ju faktiskt köpt Quakers S'mores åt damen idag ;-)
Staten Island-färjturen var riktigt trevlig, vi fick en närmare titt på Frihetsgudinnan och en helt fantastisk vy över nedre Manhattan. Det var också då man klart och tydligt kunde se att något fattades i skylinen - Twin Towers. Det slog mig också att man nog inte har en stadsarkitekt här på samma sätt som i Sverige, för det finns ingen som helst likhet mellan byggnaderna på nedre Manhattan. Förutom att de är stora och 511 våningar höga. Frihetsgudinnan var för övrigt mycket mindre än vad vi båda föreställt oss.
Dagen avslutades med middag på en gammal favorit från Kalifornienresan - Quiznos. Lätt godaste mackorna som går att få. Verkligen synd att de inte finns i Sverige, för varken Subway eller Sandy's kan mäta sig med detta ställe. Efter middagen tog vi tunnelbanan upp till East 86th Street där vi gick och köpte glass och lite annat smått och gott och tog oss sen en riktigt rask promenad genom Central Park hem hit till vandrarhemmet. Fem minuter till och glassen hade varit flytande, men nu var den verkligen perfekt. Åh, just det, det var Ben & Jerry's förstås - Brownie Batter (dvs browniesmet-smak). Det ni! Ni kan ju gissa om det var gott eller inte ;-)
Så var alltså den sista dagen här i stan över. Ärligt talat gör det faktiskt inte så mycket. Visst, jag stannar gärna i USA och jag gillar verkligen New York (och speciellt Central Park), men fem dagar räcker rätt bra faktiskt. Nu är både ork och pengar slut, så då är det lika bra att åka hem. Men tillbaka kommer jag, förhoppningsvis hyfsat snart. Om jag får med mig maken vet jag dock inte, han verkar faktiskt inte vara fullt lika förtjust i den här staden. Han föredrar Kalifornien, vilket i och för sig jag också gör. It's my special place. Men det är verkligen två skilda saker.
Nu börjar det bli dags för sängen igen. Förhoppningsvis skiner solen imorgon när vi vaknar så att vi kan avsluta vår resa med en härlig frukost i Central Park. Sen bär det av till flygplatsen vid 13-14tiden skulle jag tro. Där ute ska vi äta på en annan favorit - Ruby's Diner. Det längtar vi båda efter.
Godmorgon på er.
P.S1. Jo, jag har druckit en milkshake idag också. Men det är så självklart att man inte behöver nämna det ;-)
P.S2. Här finns bilder.
Idag var alltså vår sista heldag här i det stora äpplet. Tanken var att vi (eller i alla fall jag eftersom jag tar längst tid på mig i badrummet) skulle gå upp riktigt tidigt för att kunna lämna rummet tidigare än vanligt, gå och köpa frukost och sen sätta oss på en parkbänk i Central Park och avnjuta den där frukosten. Planerna grusades dock så fort jag slog upp ögonen, för det utlovade solskenet "lyste" med sin frånvaro och det var faktiskt riktigt grått och trist ute. Eftersom vårt rum dessutom var onormalt kallt - och hade varit det hela natten - låg jag kvar under täcket en stund till istället.
Vid 7 vaknade maken till liv och det började så småningom röra på sig här. Dusch, hårfix och smink och allt sådant som hör vardagen till. När vi var klara och några sekunder senare klev ut på gatan insåg vi att det inte alls var så varmt som man utlovat på väderkanalen, och den enda av oss som hade jacka med sig var Lasse. Så vi bestämde oss helt enkelt för att käka frukost inne, i väntan på att solen och värmen skulle komma. Vi letade upp en diner liknande den vi käkade frukost på igår och beställde in en varsin ordentlig frukost. Maken nöjde sig med samma som igår (mjölk, flingor, rostat bröd, marmelad och kaffe) och för mig blev det en cheddaromelett (inte lika god som i Indien) med stekt potatis och rostat bröd. Lite udda (syftar då på stekt potatis till frukost), men gott.
En dryg halvtimme senare styrde vi kosan mot Central Park, men inte sjutton hade det blivit varmare ute. Men, vem tänker på hur mycket man fryser när man vandrar omkring i vackra Central Park? Jag skulle utan problem kunna vandra omkring där varje dag, gå vilse i nätet av gångvägar och stigar och sedan komma ut någonstans på andra sidan. Det är så vackert, så fridfullt och trots att det är mitt på Manhattan så får man ändå en lugn stund för sig själv när man vandrar runt där. När jag ser mammor spatsera runt med barnvagnar och hurtbullar springa omkring med sina hundar där i parken så kan jag riktigt känna hur jag blir grön av avund. Jag vill också! Jag tror jag stannar här istället för att åka hem imorgon.
Efter en promenad i Central Park tog vi av västerut igen och befann oss snart på American Museum of Natural History (är det där Ross i Vänner jobbar?). Minst ett museum måste man hinna med när man är här, och eftersom många andra (läs: The Met) är stängda på måndagar blev det AMNH istället. Tufft att titta på dinosaurier och grejor ju. Det var ett maffigt ställe, helt klart, och utställningen över amerikanska djur var imponerande. I varje monter hade de gjort i ordning en scen som om den var direkt hämtad från verkligheten. I montern med grizzlybjörnar hade de t ex ställt upp ett par träd, lagt grus på marken osv och sen hade de målat resten av bakgrunden på väggen och det hela föreställde Yellowstone Nationalpark. Det fanns även scener från t ex Grand Canyon och Yosemite. Otroligt häftigt, och grymt skickligt målat.
Ett antal timmar senare lyckades vi leta oss ut ur huset och stod tämligen handfallna ett par minuter. Vad göra? Vi bestämde oss för att vi skulle åka Staten Island-färjan, men först var jag tvungen att ha en jacka, så vi vandrade "hemöver". På vägen letade jag förgäves efter mitt favoritvin som jag hade tänkt passa på att köpa medan jag var här, men varje gång jag kom in i en vinbutik och frågade efter "Firestone, white, from California" fick jag samma svar: "I know the wine - we don't carry it". Skitgubbar! Så jag har gett upp nu. Istället får jag väl hoppas på att Lotta ska åka och hälsa på sin värdfamilj någon gång innan jag tar mig till Kalifornien nästa gång, så får hon köpa det åt mig. Jag har ju faktiskt köpt Quakers S'mores åt damen idag ;-)
Staten Island-färjturen var riktigt trevlig, vi fick en närmare titt på Frihetsgudinnan och en helt fantastisk vy över nedre Manhattan. Det var också då man klart och tydligt kunde se att något fattades i skylinen - Twin Towers. Det slog mig också att man nog inte har en stadsarkitekt här på samma sätt som i Sverige, för det finns ingen som helst likhet mellan byggnaderna på nedre Manhattan. Förutom att de är stora och 511 våningar höga. Frihetsgudinnan var för övrigt mycket mindre än vad vi båda föreställt oss.
Dagen avslutades med middag på en gammal favorit från Kalifornienresan - Quiznos. Lätt godaste mackorna som går att få. Verkligen synd att de inte finns i Sverige, för varken Subway eller Sandy's kan mäta sig med detta ställe. Efter middagen tog vi tunnelbanan upp till East 86th Street där vi gick och köpte glass och lite annat smått och gott och tog oss sen en riktigt rask promenad genom Central Park hem hit till vandrarhemmet. Fem minuter till och glassen hade varit flytande, men nu var den verkligen perfekt. Åh, just det, det var Ben & Jerry's förstås - Brownie Batter (dvs browniesmet-smak). Det ni! Ni kan ju gissa om det var gott eller inte ;-)
Så var alltså den sista dagen här i stan över. Ärligt talat gör det faktiskt inte så mycket. Visst, jag stannar gärna i USA och jag gillar verkligen New York (och speciellt Central Park), men fem dagar räcker rätt bra faktiskt. Nu är både ork och pengar slut, så då är det lika bra att åka hem. Men tillbaka kommer jag, förhoppningsvis hyfsat snart. Om jag får med mig maken vet jag dock inte, han verkar faktiskt inte vara fullt lika förtjust i den här staden. Han föredrar Kalifornien, vilket i och för sig jag också gör. It's my special place. Men det är verkligen två skilda saker.
Nu börjar det bli dags för sängen igen. Förhoppningsvis skiner solen imorgon när vi vaknar så att vi kan avsluta vår resa med en härlig frukost i Central Park. Sen bär det av till flygplatsen vid 13-14tiden skulle jag tro. Där ute ska vi äta på en annan favorit - Ruby's Diner. Det längtar vi båda efter.
Godmorgon på er.
P.S1. Jo, jag har druckit en milkshake idag också. Men det är så självklart att man inte behöver nämna det ;-)
P.S2. Här finns bilder.
söndag 17 maj 2009
Sightseeing
Gårdagens äventyr och bristen på sömn nätterna innan gjorde sitt, natten till idag sov jag som en klubbad säl. Och när klockan ringde imorse ville jag så gärna ligga kvar där och sova en liten stund till, åtminstone tills det slog mig vart jag var någonstans. När det väl slog mig blev det fart, för idag skulle vi minsann komma ut härifrån tidigare än igår.
Här uppstod dock dagens i-landsproblem. Alla som känner mig vet hur petig jag är med mitt hår, en dålig hårdag kan verkligen förstöra humöret i flera timmar. Sedan igår visste jag att hårtorken i vårt badrum inte funkar, men springer man (Lasse) ner i receptionen kan man få låna ett nyckelkort till ett annat rum för att använda hårtorken där. Det gick dock inte så bra idag. I det första rummet fungerade inte hårtorken heller, och i det andra rummet fungerade den i ungefär 1 minut, sen dog den. Och sen fanns det inga lediga rum kvar... Bad news for my day. Det var bara att dra handen genom det blöta håret och se ut som en fågelskrämma resten av dagen, vilket också förklarar bristen på dagsfärska bilder på mig. Moving on...
Regn och ganska så svalt väder mötte oss när vi kom ut, men vad gör väl det när man är i självaste äpplet? Vi hittade ett trevligt café här i närheten där de bara serverar ekologisk mat och där bestämde vi oss för att käka frukost. En kopp kaffe och ett löskokt ägg - som bara hade visats för kastrullen med kokande vatten - med bröd till (Lasse) och ett glas färskpressad apelsinjuice och en chokladcroissant (Angelica) för 15 dollar. Servitriserna lär ha blivit glada, de fick dubbelt så mycket dricks än vad som "krävs" bara för att vi inte orkade vänta på att få växel tillbaka. Något som grämde snålnerven i oss båda för en sekund när vi gick därifrån. Men, jag tror vi överlever.
Efter frukosten tog vi oss snabbt ner till 42nd Street där vi hoppade på vår Downtown Tour. Jag undrar vart de hittar guiderna till de där bussturerna, för det är verkligen några riktiga original. Dagens guide påminde om Newman i Seinfeld, minus några kilon. Gay var han nog också, och inte så lite goofy. Men trevlig och rolig och han passade absolut bra som guide. Hans små anekdoter om hur saker och ting var när han var ung gjorde bara resan än roligare faktiskt. Bland annat berättade han att man när han var tonåring ibland badade i vattenmagasinen som står på hustaken här i New York - vattenmagasinen som försörjde (och försörjer) hela huset med vatten. Det låter väl fräscht? Man var ju inte så himla sugen på kranvatten efter det.
Vi hoppade efter en stund av vid Ground Zero för att se oss omkring och utforska lite på egen hand. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Ground Zero egentligen, men det vi såg var det inte i alla fall. Det ser ju faktiskt bara ut som en helt vanlig byggarbetsplats. Jaja, nu har vi varit där i alla fall, och visst, man kunde ju tydligt se att det var något som fattades.
Lite lunch och en promenad senare befann vi oss i området som kallas South Street Seaport - och där fann vi Abercrombie & Fitch. Jag läste på deras hemsida imorse att de skulle börja sin sommarrea idag (lite tidigt kanske?) och jag hade stora förväntningar på shoppingen som skulle äga rum. Men ärligt talat, jag blev galet besviken. Dels fanns typ inget av reaplaggen kvar i min storlek, och dels så hittade jag knappt något annat snyggt heller. Men på något sätt lyckades vi i alla fall komma ut därifrån med en varsin påse - tre t-shirtar (Lasse), en topp och en munkjacka rikare.
Promenaden fortsatte ner mot Manhattans udde - Battery Park - där vi hoppades få en bra vy mot Frihetsgudinnan. Nå, nu var det rätt dimmigt och grått på himlen, så det blev mest konturer genom diset som vi såg, men vi kunde i alla fall konstatera att den står där. Troligtvis kommer vi ta Staten Island-färjan imorgon eller på måndag för att komma lite närmare, det är ju trots allt ett klassiskt fotoobjekt.
Från Battery Park tog vi oss vidare med tunnelbana till Grand Central Terminal - världens största tågstation sett till antalet plattformar - och fascinerades över hur stor och ståtlig byggnaden är. Tyvärr fastnade inte storheten alls särskilt bra på bild, så den som blir nyfiken får helt enkelt åka dit själv för att se det med egna ögon.
Efter gårdagens middagsfiasko hade vi bestämt oss för att åka tillbaka till vårt vandrarhem när vi var klara på stan, fräscha upp oss och käka på tapasbaren i samma byggnad. Sagt och gjort, vi tog en promenad förbi Central Park och en miljon häst- och vagnekipage och tog sedan tunnelbanan från 59th Street tillbaka hit till Jazz. Tydligen hade jag kört slut på maken, för han somnade nästan omgående på sängen när vi kom in. Snäll som jag är lät jag honom ligga där tills jag hade duschat och gjort mig i ordning, och sen gick vi helt enkelt ner för trapporna och tog oss ett bord på uteserveringen.
Om vi var missnöjda med gårdagen så var vi desto nöjdare ikväll. Personalen var jättetrevlig, vinet riktigt mumsigt och så även maten. Priserna var dessutom riktigt humana (i jämförelse med T.G.I alltså), vi betalade mindre för 5 olika tapas (vilket räckte gott och väl) och två glas gott vin än vad vi gjorde för middagen på T.G.I igår. Vi är mycket nöjda med andra ord.
Nu ligger vi båda här, på en varsin säng, och är helt slutkörda. Maken har somnat (som vanligt) medan jag har skrivit det här inlägget. Så, det är väl dags för mig att göra mig i ordning för sömn helt enkelt. Mår lite halvilla efter min andra (!) milkshake* för dagen, så det är nog lika bra.
Dagens funderingar och iakttagelser:
* En hund är lamt, man måste ha minst två för att vara en riktig NYC-bo.
* Det är jobbigt att det alltid står med stora bokstäver på menyn hur många kalorier något innehåller. Tänker inte ens berätta hur många kalorier en av mina shakes innehåller.
* Handlar inte NYC-borna mat på mataffärer? För såna verkar det vara brist på...
* Man känner sig extremt liten när man vandrar längs New Yorks gator.
* Det är inte så värst billigt att käka ute i NY.
* Det var roligare att shoppa när man hade "obegränsad" reskassa och dollarn stod i 6kr.
Ögonen går i kors. Godnatt.
*= den första milkshaken blev fel, och då måste man ju helt enkelt ha en till. Fast det gick 7 timmar emellan.
Här uppstod dock dagens i-landsproblem. Alla som känner mig vet hur petig jag är med mitt hår, en dålig hårdag kan verkligen förstöra humöret i flera timmar. Sedan igår visste jag att hårtorken i vårt badrum inte funkar, men springer man (Lasse) ner i receptionen kan man få låna ett nyckelkort till ett annat rum för att använda hårtorken där. Det gick dock inte så bra idag. I det första rummet fungerade inte hårtorken heller, och i det andra rummet fungerade den i ungefär 1 minut, sen dog den. Och sen fanns det inga lediga rum kvar... Bad news for my day. Det var bara att dra handen genom det blöta håret och se ut som en fågelskrämma resten av dagen, vilket också förklarar bristen på dagsfärska bilder på mig. Moving on...
Regn och ganska så svalt väder mötte oss när vi kom ut, men vad gör väl det när man är i självaste äpplet? Vi hittade ett trevligt café här i närheten där de bara serverar ekologisk mat och där bestämde vi oss för att käka frukost. En kopp kaffe och ett löskokt ägg - som bara hade visats för kastrullen med kokande vatten - med bröd till (Lasse) och ett glas färskpressad apelsinjuice och en chokladcroissant (Angelica) för 15 dollar. Servitriserna lär ha blivit glada, de fick dubbelt så mycket dricks än vad som "krävs" bara för att vi inte orkade vänta på att få växel tillbaka. Något som grämde snålnerven i oss båda för en sekund när vi gick därifrån. Men, jag tror vi överlever.
Efter frukosten tog vi oss snabbt ner till 42nd Street där vi hoppade på vår Downtown Tour. Jag undrar vart de hittar guiderna till de där bussturerna, för det är verkligen några riktiga original. Dagens guide påminde om Newman i Seinfeld, minus några kilon. Gay var han nog också, och inte så lite goofy. Men trevlig och rolig och han passade absolut bra som guide. Hans små anekdoter om hur saker och ting var när han var ung gjorde bara resan än roligare faktiskt. Bland annat berättade han att man när han var tonåring ibland badade i vattenmagasinen som står på hustaken här i New York - vattenmagasinen som försörjde (och försörjer) hela huset med vatten. Det låter väl fräscht? Man var ju inte så himla sugen på kranvatten efter det.
Vi hoppade efter en stund av vid Ground Zero för att se oss omkring och utforska lite på egen hand. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Ground Zero egentligen, men det vi såg var det inte i alla fall. Det ser ju faktiskt bara ut som en helt vanlig byggarbetsplats. Jaja, nu har vi varit där i alla fall, och visst, man kunde ju tydligt se att det var något som fattades.
Lite lunch och en promenad senare befann vi oss i området som kallas South Street Seaport - och där fann vi Abercrombie & Fitch. Jag läste på deras hemsida imorse att de skulle börja sin sommarrea idag (lite tidigt kanske?) och jag hade stora förväntningar på shoppingen som skulle äga rum. Men ärligt talat, jag blev galet besviken. Dels fanns typ inget av reaplaggen kvar i min storlek, och dels så hittade jag knappt något annat snyggt heller. Men på något sätt lyckades vi i alla fall komma ut därifrån med en varsin påse - tre t-shirtar (Lasse), en topp och en munkjacka rikare.
Promenaden fortsatte ner mot Manhattans udde - Battery Park - där vi hoppades få en bra vy mot Frihetsgudinnan. Nå, nu var det rätt dimmigt och grått på himlen, så det blev mest konturer genom diset som vi såg, men vi kunde i alla fall konstatera att den står där. Troligtvis kommer vi ta Staten Island-färjan imorgon eller på måndag för att komma lite närmare, det är ju trots allt ett klassiskt fotoobjekt.
Från Battery Park tog vi oss vidare med tunnelbana till Grand Central Terminal - världens största tågstation sett till antalet plattformar - och fascinerades över hur stor och ståtlig byggnaden är. Tyvärr fastnade inte storheten alls särskilt bra på bild, så den som blir nyfiken får helt enkelt åka dit själv för att se det med egna ögon.
Efter gårdagens middagsfiasko hade vi bestämt oss för att åka tillbaka till vårt vandrarhem när vi var klara på stan, fräscha upp oss och käka på tapasbaren i samma byggnad. Sagt och gjort, vi tog en promenad förbi Central Park och en miljon häst- och vagnekipage och tog sedan tunnelbanan från 59th Street tillbaka hit till Jazz. Tydligen hade jag kört slut på maken, för han somnade nästan omgående på sängen när vi kom in. Snäll som jag är lät jag honom ligga där tills jag hade duschat och gjort mig i ordning, och sen gick vi helt enkelt ner för trapporna och tog oss ett bord på uteserveringen.
Om vi var missnöjda med gårdagen så var vi desto nöjdare ikväll. Personalen var jättetrevlig, vinet riktigt mumsigt och så även maten. Priserna var dessutom riktigt humana (i jämförelse med T.G.I alltså), vi betalade mindre för 5 olika tapas (vilket räckte gott och väl) och två glas gott vin än vad vi gjorde för middagen på T.G.I igår. Vi är mycket nöjda med andra ord.
Nu ligger vi båda här, på en varsin säng, och är helt slutkörda. Maken har somnat (som vanligt) medan jag har skrivit det här inlägget. Så, det är väl dags för mig att göra mig i ordning för sömn helt enkelt. Mår lite halvilla efter min andra (!) milkshake* för dagen, så det är nog lika bra.
Dagens funderingar och iakttagelser:
* En hund är lamt, man måste ha minst två för att vara en riktig NYC-bo.
* Det är jobbigt att det alltid står med stora bokstäver på menyn hur många kalorier något innehåller. Tänker inte ens berätta hur många kalorier en av mina shakes innehåller.
* Handlar inte NYC-borna mat på mataffärer? För såna verkar det vara brist på...
* Man känner sig extremt liten när man vandrar längs New Yorks gator.
* Det är inte så värst billigt att käka ute i NY.
* Det var roligare att shoppa när man hade "obegränsad" reskassa och dollarn stod i 6kr.
Ögonen går i kors. Godnatt.
*= den första milkshaken blev fel, och då måste man ju helt enkelt ha en till. Fast det gick 7 timmar emellan.
lördag 16 maj 2009
T.G.I Friday - eller det svarta pengahålet
När vi kom tillbaka till start-/slutstationen efter vår guidade skymningstur runt Manhattan och Brooklyn - New York är verkligen otroligt vackert! - var det dags för middag. Efter många om och men föll lotten på T.G.I Friday, vilket senare visade sig vara ett misstag.
Väl inne, i den osiga och illaluktande lokalen, fick vi ett bord och servitören kom med en varsin meny. Det var nu vi insåg att det här var ett misstag, men ingen av oss kände för att resa oss upp och gå. En caesarsallad kostade 18,59 dollar (6 dollar dyrare än ett ställe vi hade ratat några hundra meter bort!) och på drycken stod det inte några priser alls. Vi beställde en varsin macka, en öl till Lars och ett glas vin till mig. Vinet var dock odrickbart, så det blev inte mycket njutning där inte. Min mat var dessutom kylskåpskall, så min gissning är att de har färdiga sådana mackor som de bara skär upp och serverar. Trist.
När vi hade ätit klart och fick in notan ångrade vi oss bittert. Inte nog med att våra mackor kostade drygt 18 dollar styck - Lasses öl gick på 10,25 dollar (!) och mitt glas vin kostade 8 dollar. Det var f*n en riktigt svindyr öl! Dessutom var de så fräcka att de redan hade lagt på drygt 8 dollar i dricks på vår totalsumma, så där hade inget alls att säga till om. Usch, vi betalade fort som attan och gick raskt ut därifrån - och inte kommer vi gå tillbaka heller.
Vi tog tunnelbanan hemåt och somnade ganska så omgående, eller i alla fall Lasse. Något som slår mig varenda gång vi åker tunnelbana är hur VARMT det är nere under jorden här, det är knappt så man kan andas! Undrar hur det kommer sig? I Stockholm är det ju oftast svinkallt nere i tunnelbanan liksom.
Nej, nu är det dags att göra stan igen. Vi ska åka ett helt varv på vår Downtown Tour hade vi tänkt, och sen skulle jag gissa att det blir lite shopping.
Må väl.
Väl inne, i den osiga och illaluktande lokalen, fick vi ett bord och servitören kom med en varsin meny. Det var nu vi insåg att det här var ett misstag, men ingen av oss kände för att resa oss upp och gå. En caesarsallad kostade 18,59 dollar (6 dollar dyrare än ett ställe vi hade ratat några hundra meter bort!) och på drycken stod det inte några priser alls. Vi beställde en varsin macka, en öl till Lars och ett glas vin till mig. Vinet var dock odrickbart, så det blev inte mycket njutning där inte. Min mat var dessutom kylskåpskall, så min gissning är att de har färdiga sådana mackor som de bara skär upp och serverar. Trist.
När vi hade ätit klart och fick in notan ångrade vi oss bittert. Inte nog med att våra mackor kostade drygt 18 dollar styck - Lasses öl gick på 10,25 dollar (!) och mitt glas vin kostade 8 dollar. Det var f*n en riktigt svindyr öl! Dessutom var de så fräcka att de redan hade lagt på drygt 8 dollar i dricks på vår totalsumma, så där hade inget alls att säga till om. Usch, vi betalade fort som attan och gick raskt ut därifrån - och inte kommer vi gå tillbaka heller.
Vi tog tunnelbanan hemåt och somnade ganska så omgående, eller i alla fall Lasse. Något som slår mig varenda gång vi åker tunnelbana är hur VARMT det är nere under jorden här, det är knappt så man kan andas! Undrar hur det kommer sig? I Stockholm är det ju oftast svinkallt nere i tunnelbanan liksom.
Nej, nu är det dags att göra stan igen. Vi ska åka ett helt varv på vår Downtown Tour hade vi tänkt, och sen skulle jag gissa att det blir lite shopping.
Må väl.
On top of the world
Ja, efter en oändligt lång natt kom så morgonen. Jag hade storslagna planer att gå upp kl. 07.00 och att vi skulle vara på väg ut genom dörren senast 09.00, men det gick ju såklart inte så bra. Snoozeknappen is our friend, Lasse måste bara springa i tid och otid och saker funkar aldrig när man behöver dem. Så klockan hann bli lite över 10 innan vi väl tog oss utanför dörren.
Första stoppet blev Starbucks, ett säkert kort när man vill ha frukost och vill veta vad man får. Maken valde en liten (fast på Starbucks har man ju inte riktigt samma referensramar som i övriga världen) kaffe och en macka, medan jag nöjde mig med en apelsin/mango/banan-smoothie. Fräscht, helt klart.
Efter frukosten bestämde vi oss för att vandra en bit in mot centrum och spana lite i de butiker vi kunde tänkas passera. Hann in på Payless Shoesource, Barnes & Noble och Filenes Basement innan jag bestämde att vi redan hade slösat bort för mycket tid av dagen och vi tog tunnelbanan till Times Square istället. Där hämtade vi ut våra busspaketsbiljetter, köpte inträdesbiljetter till Empire State Building och hoppade sen på en buss som skulle köra en "Downtown tour". Vi åkte genom Garment District, förbi Macy's och Madison Square Garden och klev sedan av vid ESB. Det var dags att se New York ur ett fågelperspektiv.
Efter vad som kändes som ungefär 1392 timmar fick vi kliva in i hissen som tog oss till åttionde våningen, för att sen köa minst lika länge till för att komma in i hissen som tog oss de sista 6 våningarna. När vi väl kom upp... Ja, man kan väl säga att det var värt allt köande, för jösses så mäktigt! Och så sjukt högt. Läskigt. Fast samtidigt inte, för man är så högt upp att man liksom tappar känslan av hur långt det verkligen är ner till marken. Är nog lika bra det.
Maken gick lös med kameran direkt, medan jag ringde till kära lilla mor. Hon hade önskat sig ett sms från toppen av ESB, men jag tyckte att det verkade trevligare att ringa.
Efter att ha fotat flitigt och sett oss omkring ordentligt tackade vi för oss och sa adjöss till observationsdäcket. Och ja, då var det dags för köande igen. Köa för att ta sig därifrån, det kändes väldigt mystiskt. Men ut kom vi i alla fall, till slut.
Kosan styrdes mot Macy's - världens största varuhus. Helt enormt verkligen, men också helt omöjligt att hitta i. Vi gick vilse både en och två gånger faktiskt, men vi tog oss ut helskinnade efter ett antal timmar. Och jag kom ut ett par jeans rikare, och ett par jeansshorts rikare också. Gillar det faktum att man får 11% rabatt på Macy's här när man kommer till NY. Eftersom både jeansen och shortsen redan var nedsatta blev det verkligen jättebilliga inköp. För maken gick det däremot inte lika bra med shoppingen, förhoppningsvis lättar det imorgon.
Hur som helst, ett antal klädbyten, en B&J-shake var och absolut ingen lycka för maken senare, letade vi oss ut i det svaga solskenet och gick upp till 42nd Street där vi boardade en buss som skulle ta oss på en guidad kvällstur runt Manhattan och Brooklyn. Vilken upplevelse! Jag tror faktiskt att det var först ikväll, när vi körde över Manhattan Bridge tillbaka till Manhattan från Brooklyn som det verkligen slog mig - vi är i New York!
Nu orkar jag inte hålla ögonen öppna längre, så nu avslutar jag fortsätter imorgon.
Adjöken.
Första stoppet blev Starbucks, ett säkert kort när man vill ha frukost och vill veta vad man får. Maken valde en liten (fast på Starbucks har man ju inte riktigt samma referensramar som i övriga världen) kaffe och en macka, medan jag nöjde mig med en apelsin/mango/banan-smoothie. Fräscht, helt klart.
Efter frukosten bestämde vi oss för att vandra en bit in mot centrum och spana lite i de butiker vi kunde tänkas passera. Hann in på Payless Shoesource, Barnes & Noble och Filenes Basement innan jag bestämde att vi redan hade slösat bort för mycket tid av dagen och vi tog tunnelbanan till Times Square istället. Där hämtade vi ut våra busspaketsbiljetter, köpte inträdesbiljetter till Empire State Building och hoppade sen på en buss som skulle köra en "Downtown tour". Vi åkte genom Garment District, förbi Macy's och Madison Square Garden och klev sedan av vid ESB. Det var dags att se New York ur ett fågelperspektiv.
Efter vad som kändes som ungefär 1392 timmar fick vi kliva in i hissen som tog oss till åttionde våningen, för att sen köa minst lika länge till för att komma in i hissen som tog oss de sista 6 våningarna. När vi väl kom upp... Ja, man kan väl säga att det var värt allt köande, för jösses så mäktigt! Och så sjukt högt. Läskigt. Fast samtidigt inte, för man är så högt upp att man liksom tappar känslan av hur långt det verkligen är ner till marken. Är nog lika bra det.
Maken gick lös med kameran direkt, medan jag ringde till kära lilla mor. Hon hade önskat sig ett sms från toppen av ESB, men jag tyckte att det verkade trevligare att ringa.
Efter att ha fotat flitigt och sett oss omkring ordentligt tackade vi för oss och sa adjöss till observationsdäcket. Och ja, då var det dags för köande igen. Köa för att ta sig därifrån, det kändes väldigt mystiskt. Men ut kom vi i alla fall, till slut.
Kosan styrdes mot Macy's - världens största varuhus. Helt enormt verkligen, men också helt omöjligt att hitta i. Vi gick vilse både en och två gånger faktiskt, men vi tog oss ut helskinnade efter ett antal timmar. Och jag kom ut ett par jeans rikare, och ett par jeansshorts rikare också. Gillar det faktum att man får 11% rabatt på Macy's här när man kommer till NY. Eftersom både jeansen och shortsen redan var nedsatta blev det verkligen jättebilliga inköp. För maken gick det däremot inte lika bra med shoppingen, förhoppningsvis lättar det imorgon.
Hur som helst, ett antal klädbyten, en B&J-shake var och absolut ingen lycka för maken senare, letade vi oss ut i det svaga solskenet och gick upp till 42nd Street där vi boardade en buss som skulle ta oss på en guidad kvällstur runt Manhattan och Brooklyn. Vilken upplevelse! Jag tror faktiskt att det var först ikväll, när vi körde över Manhattan Bridge tillbaka till Manhattan från Brooklyn som det verkligen slog mig - vi är i New York!
Nu orkar jag inte hålla ögonen öppna längre, så nu avslutar jag fortsätter imorgon.
Adjöken.
fredag 15 maj 2009
Sömnlös i New York
Klockan är nu snart 05.00 här. Maken sussar sött sedan 21.30-tiden, medan jag har desto svårare att komma till ro och sova några längre stunder. Lite av samma syndrom som i Los Angeles - vaknar varannan timme (med start 02.00) och tycker att nu får det vara nog med sovande, det finns en hel stad utanför fönstret som väntar på att bli utforskad! Dessutom så är det ganska (för att inte säga väldigt) tunna väggar här, så man hör i princip allt som händer i och utanför byggnaden. Men det gör inget, när jag väl sover störs jag inte av det.
Promenaden igår blev lång som sagt, längre än vad vi hade tänkt oss. Vi passerade fyra av de största museerna innan vi nådde shoppingstråket på Fifth Avenue, söder om Central Park. Bergdorf Goodman, Versace, Louis Vitton, De Beers och Diesel var några av de gigantiska butikerna vi gick förbi. Dessutom uppfattade jag plötsligt en välbekant doft, och några sekunder senare var vi inne på Abercrombie & Fitch's flaggskepp på Fifth. Fyra våningar underbara kläder, med dunkande musik och dansande personal - överallt! Här i Staterna vet de hur man skapar jobb, för nog hade de klarat sig utan 2/3 av den personal som stod utplacerad i butiken. Ärligt talat blev jag lite störd av alla dessa butiksbiträden, som för det mesta faktiskt stod i vägen, så det slutade med att jag inte hade någon ro att shoppa någonting. Men lugn, bara lugn, jag är inte sjuk och jag kommer inte att komma hem utan nya A&F-kläder.
Promenaden fortsatte, i jakten på Rockefeller Centers underjordiska galleria - vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi gick runt runt och kunde inte hitta någon ingång nånstans. Efter ett tag var vi redo att ge upp, men tog en sista chansning och gick ner mot tunnelbanan, och ja - där kom man in i gallerian. Nu hade typ alla butiker OCH matställen stängt när vi väl hittade dit, men det viktigaste var fortfarande öppet - Ben & Jerry's! Självklart blev det en milkshake (den enda hittills) trots att vi egentligen letade efter någonstans att äta middag. Mmm, som jag har längtat! Njutning i toppklass. Vi kan kalla det färdkost, även om jag efter att ha svept i mig den var så mätt att rullstol kändes som ett vettigt alternativ.
Till slut, efter många om och men hittade vi ett ställe att äta på - Heartland Brewery. En lokal sportpub och bryggeri där vi avnjöt en burgare (Lasse) och en nachotallrik (Angelica). Lasse passade även på att testa två av ställets egna ölsorter och verkade helt klart nöjd med läget. I klassisk amerikansk anda var min nachotallrik gjord för typ tre-fyra normalsvenskar, och när jag väl hade ätit upp syntes det knappt att jag rört maten, trots att jag var så mätt att jag mådde illa och var tvungen att gå med små små steg därifrån för att inte uppröra magen alltför mycket.
Vi tog så slutligen en promenad ner till Times Square, där vi fotade lite och sedan tog tunnelbanan hem. Lasse däckade rätt så omgående med kläderna på och låg på sin säng och snarkade i gott och väl 1-1,5 timme innan jag fick liv i honom så att han kunde klä av sig och krypa ner under täcket. Och han sover alltså än. Stackars maken, vi har varit här i drygt 12 timmar och jag har redan kört slut på honom.
Nu ska jag försöka få lite mera sömn innan klockan ringer och det är dags för dusch, frukost och sedan en massa sightseeing.
Må gott! Och fortsätt i samma goda kommentarsanda.
/Angelica
P.S. Fler bilder upplagda nu, och bildtexter till alla.
Promenaden igår blev lång som sagt, längre än vad vi hade tänkt oss. Vi passerade fyra av de största museerna innan vi nådde shoppingstråket på Fifth Avenue, söder om Central Park. Bergdorf Goodman, Versace, Louis Vitton, De Beers och Diesel var några av de gigantiska butikerna vi gick förbi. Dessutom uppfattade jag plötsligt en välbekant doft, och några sekunder senare var vi inne på Abercrombie & Fitch's flaggskepp på Fifth. Fyra våningar underbara kläder, med dunkande musik och dansande personal - överallt! Här i Staterna vet de hur man skapar jobb, för nog hade de klarat sig utan 2/3 av den personal som stod utplacerad i butiken. Ärligt talat blev jag lite störd av alla dessa butiksbiträden, som för det mesta faktiskt stod i vägen, så det slutade med att jag inte hade någon ro att shoppa någonting. Men lugn, bara lugn, jag är inte sjuk och jag kommer inte att komma hem utan nya A&F-kläder.
Promenaden fortsatte, i jakten på Rockefeller Centers underjordiska galleria - vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi gick runt runt och kunde inte hitta någon ingång nånstans. Efter ett tag var vi redo att ge upp, men tog en sista chansning och gick ner mot tunnelbanan, och ja - där kom man in i gallerian. Nu hade typ alla butiker OCH matställen stängt när vi väl hittade dit, men det viktigaste var fortfarande öppet - Ben & Jerry's! Självklart blev det en milkshake (den enda hittills) trots att vi egentligen letade efter någonstans att äta middag. Mmm, som jag har längtat! Njutning i toppklass. Vi kan kalla det färdkost, även om jag efter att ha svept i mig den var så mätt att rullstol kändes som ett vettigt alternativ.
Till slut, efter många om och men hittade vi ett ställe att äta på - Heartland Brewery. En lokal sportpub och bryggeri där vi avnjöt en burgare (Lasse) och en nachotallrik (Angelica). Lasse passade även på att testa två av ställets egna ölsorter och verkade helt klart nöjd med läget. I klassisk amerikansk anda var min nachotallrik gjord för typ tre-fyra normalsvenskar, och när jag väl hade ätit upp syntes det knappt att jag rört maten, trots att jag var så mätt att jag mådde illa och var tvungen att gå med små små steg därifrån för att inte uppröra magen alltför mycket.
Vi tog så slutligen en promenad ner till Times Square, där vi fotade lite och sedan tog tunnelbanan hem. Lasse däckade rätt så omgående med kläderna på och låg på sin säng och snarkade i gott och väl 1-1,5 timme innan jag fick liv i honom så att han kunde klä av sig och krypa ner under täcket. Och han sover alltså än. Stackars maken, vi har varit här i drygt 12 timmar och jag har redan kört slut på honom.
Nu ska jag försöka få lite mera sömn innan klockan ringer och det är dags för dusch, frukost och sedan en massa sightseeing.
Må gott! Och fortsätt i samma goda kommentarsanda.
/Angelica
P.S. Fler bilder upplagda nu, och bildtexter till alla.
Framme!
Dagen började tidigt, redan 02.40 smög vi upp ur sängen i Norrviken (jag hoppas vi smög i alla fall, eller vad säger Kasia?). 03.23 stod vi sedan och väntade på bussen ut mot Arlanda, spända av förväntan inför resan som stundade.
Väl ute på Arlanda checkade vi in oss hela vägen, och där uppstod det första (och enda?) problemet. Vi blev inte seatade tillsammans från Frankfurt till JFK. Kvinnan i desken var dock snäll och lugnade mig med att det nog skulle gå att ordna om vi gick direkt till en "Transfer desk" när vi kom till Frankfurt.
Det är för övrigt något speciellt med flygplatser, det liksom luktar på ett speciellt sätt. På alla, eller i stort sett i alla fall. Det luktar... Flygbränsle? Äh, jag väljer att kalla det reselukt! En spännande doft med löfte om många spännande upplevelser och underbara minnen.
Resan till Deutschland gick bra, vi sov båda en stund efter det att frukosten serverats. Sen fort som attan av planet för att leta reda på den där magiska disken som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa oss. När vi hittade den tog jag på mig de mest bedjande ögonen jag kan frammana och gick fram till kvinnan och frågade om hon på något som helst sätt kunde hjälpa oss. 3 minuter senare hade vi nya platser - brevid varandra - och jag blev dessutom placerad vid ett fönster. Perfekt!
Väntan i Frankfurt kändes olidligt lång, vi ville båda två på planet ASAP så att vi kunde få sova lite. Ögonen gick i kors vid det här laget. Måste vara kombinationen av 3 timmars sömn och 1 miljard passkontroller på Frankfurts flygplats (allvarligt talat, hur många behövs det för att kolla att jag är jag?). Nåväl, boarda planet, inta platserna, gnälla lite över att det inte fanns privata skärmar på planet och därmed inga spel och serier, bli serverad mat och SEN - SOVA!
En av flygvärdarna (han var faktiskt kille, kroppsligt i alla fall) försökte skoja till det när de serverade maten och en av gästerna frågade vad det fanns att välja mellan:
"Well, there is bird-flu chicken or swine-flu pork"
Jag kunde riktigt se tanten spärra upp ögonen och flygvärden skrattade lite generat. Det kanske inte är läge att skämta om det än helt enkelt ;-)
Väl framme här i staterna så tog det en halv evighet att ta sig igenom immigration - som vanligt - och som vanligt så var de inte ett dugg trevliga. Det står på en skylt att de lovar att vara respektfulla, trevliga och hälsa alla välkomna men det kan vi konstatera att de inte lever upp till. De skrämmer livet ur mig i alla fall.
En lååång tunnelbaneresa senare - med två byten - har vi nu landat på en varsin säng på Upper West Side, ett stenkast från Central Park. Läget är toppen, rummet är fräscht och personalen är verkligen supertrevlig. Känns jättebra att vi bytte hostel i sista sekund och vi kommer nog trivas bra här under de fem nätter som ligger framför oss.
Nu ska vi - eller jag, maken är redan klar - fräscha upp oss och leta reda på lite mat. Och ta en sväng i Central Park. Och leta oss fram till Rockefeller Center. Och...
Återkommer!
P.S. Foton och dagboksinlägg läggs upp här.
Väl ute på Arlanda checkade vi in oss hela vägen, och där uppstod det första (och enda?) problemet. Vi blev inte seatade tillsammans från Frankfurt till JFK. Kvinnan i desken var dock snäll och lugnade mig med att det nog skulle gå att ordna om vi gick direkt till en "Transfer desk" när vi kom till Frankfurt.
Det är för övrigt något speciellt med flygplatser, det liksom luktar på ett speciellt sätt. På alla, eller i stort sett i alla fall. Det luktar... Flygbränsle? Äh, jag väljer att kalla det reselukt! En spännande doft med löfte om många spännande upplevelser och underbara minnen.
Resan till Deutschland gick bra, vi sov båda en stund efter det att frukosten serverats. Sen fort som attan av planet för att leta reda på den där magiska disken som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa oss. När vi hittade den tog jag på mig de mest bedjande ögonen jag kan frammana och gick fram till kvinnan och frågade om hon på något som helst sätt kunde hjälpa oss. 3 minuter senare hade vi nya platser - brevid varandra - och jag blev dessutom placerad vid ett fönster. Perfekt!
Väntan i Frankfurt kändes olidligt lång, vi ville båda två på planet ASAP så att vi kunde få sova lite. Ögonen gick i kors vid det här laget. Måste vara kombinationen av 3 timmars sömn och 1 miljard passkontroller på Frankfurts flygplats (allvarligt talat, hur många behövs det för att kolla att jag är jag?). Nåväl, boarda planet, inta platserna, gnälla lite över att det inte fanns privata skärmar på planet och därmed inga spel och serier, bli serverad mat och SEN - SOVA!
En av flygvärdarna (han var faktiskt kille, kroppsligt i alla fall) försökte skoja till det när de serverade maten och en av gästerna frågade vad det fanns att välja mellan:
"Well, there is bird-flu chicken or swine-flu pork"
Jag kunde riktigt se tanten spärra upp ögonen och flygvärden skrattade lite generat. Det kanske inte är läge att skämta om det än helt enkelt ;-)
Väl framme här i staterna så tog det en halv evighet att ta sig igenom immigration - som vanligt - och som vanligt så var de inte ett dugg trevliga. Det står på en skylt att de lovar att vara respektfulla, trevliga och hälsa alla välkomna men det kan vi konstatera att de inte lever upp till. De skrämmer livet ur mig i alla fall.
En lååång tunnelbaneresa senare - med två byten - har vi nu landat på en varsin säng på Upper West Side, ett stenkast från Central Park. Läget är toppen, rummet är fräscht och personalen är verkligen supertrevlig. Känns jättebra att vi bytte hostel i sista sekund och vi kommer nog trivas bra här under de fem nätter som ligger framför oss.
Nu ska vi - eller jag, maken är redan klar - fräscha upp oss och leta reda på lite mat. Och ta en sväng i Central Park. Och leta oss fram till Rockefeller Center. Och...
Återkommer!
P.S. Foton och dagboksinlägg läggs upp här.
tisdag 12 maj 2009
Hop-on and Hop-off
Nu börjar det dra ihop sig. Om 48 timmar befinner vi oss i The Big Apple. Lite pirrigt är det allt, men fortfarande känns det rätt avlägset och overkligt. Det sjunker nog inte in förrän vi faktiskt kliver av planet på JFK. Eller kanske kanske när vi byter plan i Frankfurt, då borde man ju börja fatta läget i alla fall.
Idag har jag fixat klart allt som behövdes fixas. Jag har växlat pengar, köpt handspritsservetter och nu har vi just bokat ett trevligt "litet" turistpaket som inkluderar fyra bussturer, en dagkryssning samt inträde till ett av två utvalda museum. 49 dollar per person får vi betala, och det känns det faktiskt verkligen värt.
En sådan här buss ska vi hoppa på och av på vår väg runt stan.
Det vi inte lyckats ta ställning till än är hur vi ska göra med Top of the Rock och Empire State Building. Det känns lockande att göra ett besök i den ena byggnaden på dagen och ett besök i den andra byggnaden på kvällen/natten, men det blir ju faktiskt en del pengar. 80 dollar för oss två närmare bestämt, om vi ska upp i båda. Många varnar dessutom för köerna i Empire State Building, vilket såklart inte lockar så där jättemycket direkt. Fast samtidigt, kan man åka till New York och komma hem utan att ha varit upp där? Vi kanske helt enkelt får vänta tills vi kommer till New York, så får vi känna efter vad vi vill, hinner och har råd med.
Jag längtar i alla fall, den saken är säker.
Idag har jag fixat klart allt som behövdes fixas. Jag har växlat pengar, köpt handspritsservetter och nu har vi just bokat ett trevligt "litet" turistpaket som inkluderar fyra bussturer, en dagkryssning samt inträde till ett av två utvalda museum. 49 dollar per person får vi betala, och det känns det faktiskt verkligen värt.
En sådan här buss ska vi hoppa på och av på vår väg runt stan.Jag längtar i alla fall, den saken är säker.
måndag 11 maj 2009
Smarta nog?
Ska man våga tro att medlemmarna i Metall är smartare än sina förtroendevalda? Jag hoppas för deras skull att de är det, för det är en schysst deal de har blivit erbjudna, bra mycket bättre än att stå utan jobb och med enbart a-kassa. Tycker jag i alla fall. För även om det kanske inte blir så fett i plånboken med 10% mindre i lön, så lär det inte bli fetare med a-kassa.
Om någon dag vet vi.
Om någon dag vet vi.
lördag 9 maj 2009
Jag blev mamma
Natten till idag drömde jag att jag blev mamma till en liten flicka. En jättesöt flicka, vars enda fel var att hon blev märkbart äldre så fort man blinkade. Det var lite jobbigt. Men i övrigt var det faktiskt en underbar dröm, och väldigt verklig. Dock gjorde det inte alls ont att föda henne, och det var då jag förstod att det var en dröm...
Fem hundra kronor
Ärligt talat, vem springer omkring med en massa femhundralappar i plånboken?
Uppenbarligen gör halva Södertäljes befolkning det, för attans vad med femundralappar man får ta emot under en arbetsdag. Idag hade jag dessutom en kund som tog upp en hel bunt med tusenlappar, femhundralappar och hundralappar. Hört talas om ett bankkonto någon gång?
Själv får jag typ ångest när jag måste spräcka en femhundring, alltså har jag inte sådana i plånboken - om jag inte utsatts för Sveriges i-landsproblem nummer 1: slut på hundralappar i bankomaten.
Uppenbarligen gör halva Södertäljes befolkning det, för attans vad med femundralappar man får ta emot under en arbetsdag. Idag hade jag dessutom en kund som tog upp en hel bunt med tusenlappar, femhundralappar och hundralappar. Hört talas om ett bankkonto någon gång?
Själv får jag typ ångest när jag måste spräcka en femhundring, alltså har jag inte sådana i plånboken - om jag inte utsatts för Sveriges i-landsproblem nummer 1: slut på hundralappar i bankomaten.
torsdag 7 maj 2009
Bra koll?
Mailade först Hostelworld för att höra efter varför vårt privata badrum hade blivit ett delat badrum. När det tog alldeles för lång tid för mitt tålamod att få svar, så mailade jag direkt till Candy Hostel och ställde samma fråga. Nu sitter jag här med två olika svar, ett från Hostelworld och ett från Candy.
Svar från Hostelworld:
Svar från Candy:
Dear Lars,
It was probably a computer error. We no longer sell or have Private Ensuites. So unfortunately you will have a Private Double with a shared bathroom. Let me know If I can be further assistance.
Best Regards,
Reservation
NYC Hostels
Hmm, någon mer än jag som ser en viss skillnad i svaren? Det känns ju himla tryggt och bra. Fast det spelar ingen roll längre. Vi bestämde oss för att Candy inte kändes bra efter alla nya, riktigt dåliga recensioner och avbokade helt enkelt. Nu ska vi bo här istället.
Svar från Hostelworld:
| Hi there, I hope you are well, the room which you have booked is a Double Bed Private Ensuite. There seems to be a transfer error of information but your reservation is for a room with Private Bathroom. If you have any questions, please do not hesitate in contacting me, Kind regards, hostelworls.com |
Svar från Candy:
Dear Lars,
It was probably a computer error. We no longer sell or have Private Ensuites. So unfortunately you will have a Private Double with a shared bathroom. Let me know If I can be further assistance.
Best Regards,
Reservation
NYC Hostels
Hmm, någon mer än jag som ser en viss skillnad i svaren? Det känns ju himla tryggt och bra. Fast det spelar ingen roll längre. Vi bestämde oss för att Candy inte kändes bra efter alla nya, riktigt dåliga recensioner och avbokade helt enkelt. Nu ska vi bo här istället.
Boendet som blev något annat
Nu är jag inte så lite upprörd faktiskt.
När vi bokade vårt rum i New York för några månader sedan var vi väldigt noga med att välja privat rum med toalett på rummet. Kollade, dubbelkollade och fick också det bekräftat i vår bokningsbekräftelse. So far so good.
Igår kom jag på att jag skulle kika lite på recensionerna angående det stället och blev smått förfärad när jag såg hur många negativa recensioner som kommit in på sistone. Smutsigt, otrevlig personal och folk som fått gå till ett annat hostel inom samma kedja för att de gett bort det ursprungliga rummet. Låter ju verkligen superkul! Så jag började kolla lite efter annat boende och loggade i samma veva in på Hostelworld för att dubbelkolla vår bokning. Gissa om jag blev förvånad när det helt plötsligt står att vi har delat badrum - alltså absolut inte vad vi bokade! De har alltså ändrat vår bokning utan att ens meddela oss, är det verkligen så det ska gå till?
Så nu börjar det kännas lite olustigt att bo på det där stället faktiskt. OK om det inte städas varje dag när man har privat rum och privat toalett, men fy vad äckligt att dela toalett och dusch med 15 andra om det inte städas regelbundet (flera gånger om dagen!)! Har börjat kika runt efter något annat, men det är ju inte det lättaste att hitta billiga, fräscha alternativ där man får ett privat rum med egen toalett. Så nu har vi börjat fundera på om vi ska bo i delat rum istället - typ sovsal - med 2-6 andra personer. De två ställena jag har kikat på har fått jättebra recensioner och omdömen, det ska vara rent och fräscht och hjälpsam personal, så det låter ju lovande. Men vågar man sig på att dela rum med okända människor? Har aldrig gjort det förut... Eller egentligen, rent krasst har man ju gjort det på nattåget ett antal gånger - och det har ju faktiskt gått utmärkt varje gång.
Någon som bott på hostel och då i sovsal? Tell me what to do plz!
P.S. Aldrig mer Hostelworld.
När vi bokade vårt rum i New York för några månader sedan var vi väldigt noga med att välja privat rum med toalett på rummet. Kollade, dubbelkollade och fick också det bekräftat i vår bokningsbekräftelse. So far so good.
Igår kom jag på att jag skulle kika lite på recensionerna angående det stället och blev smått förfärad när jag såg hur många negativa recensioner som kommit in på sistone. Smutsigt, otrevlig personal och folk som fått gå till ett annat hostel inom samma kedja för att de gett bort det ursprungliga rummet. Låter ju verkligen superkul! Så jag började kolla lite efter annat boende och loggade i samma veva in på Hostelworld för att dubbelkolla vår bokning. Gissa om jag blev förvånad när det helt plötsligt står att vi har delat badrum - alltså absolut inte vad vi bokade! De har alltså ändrat vår bokning utan att ens meddela oss, är det verkligen så det ska gå till?
Så nu börjar det kännas lite olustigt att bo på det där stället faktiskt. OK om det inte städas varje dag när man har privat rum och privat toalett, men fy vad äckligt att dela toalett och dusch med 15 andra om det inte städas regelbundet (flera gånger om dagen!)! Har börjat kika runt efter något annat, men det är ju inte det lättaste att hitta billiga, fräscha alternativ där man får ett privat rum med egen toalett. Så nu har vi börjat fundera på om vi ska bo i delat rum istället - typ sovsal - med 2-6 andra personer. De två ställena jag har kikat på har fått jättebra recensioner och omdömen, det ska vara rent och fräscht och hjälpsam personal, så det låter ju lovande. Men vågar man sig på att dela rum med okända människor? Har aldrig gjort det förut... Eller egentligen, rent krasst har man ju gjort det på nattåget ett antal gånger - och det har ju faktiskt gått utmärkt varje gång.
Någon som bott på hostel och då i sovsal? Tell me what to do plz!
P.S. Aldrig mer Hostelworld.
onsdag 6 maj 2009
Drömjobbet
Jag gillar mitt jobb på Plantagen, jag gör verkligen det. Det är en inspirerande miljö, roliga kollegor och oftast väldigt trevliga och glada kunder. Men, ärligt talat, vem skulle inte vilja ha det här jobbet?
1 miljon för att sitta på en paradisö i ett halvår. Blogga lite, spela in videodagböcker och mata fiskar. I can do that!
Nu har jag för övrigt skickat in och fått våra inresetillstånd godkända, så det är bara att sätta sig på planet nästa torsdag och åka över till The Big Apple. Men det känns helt overkligt faktiskt.
1 miljon för att sitta på en paradisö i ett halvår. Blogga lite, spela in videodagböcker och mata fiskar. I can do that!
Nu har jag för övrigt skickat in och fått våra inresetillstånd godkända, så det är bara att sätta sig på planet nästa torsdag och åka över till The Big Apple. Men det känns helt overkligt faktiskt.
tisdag 5 maj 2009
Ett fynd
185 kronor för en bikini, det är vad jag kallar ett fynd! Speciellt när det gäller min något udda storlek.
Har haft en mysig dag tillsammans med Kasia, vi har shoppat, pratat, ätit och pratat lite mer. Mer såna dagar vore trevligt, inte mindre som det kommer bli när de flyttar om ett par månader.
Har haft en mysig dag tillsammans med Kasia, vi har shoppat, pratat, ätit och pratat lite mer. Mer såna dagar vore trevligt, inte mindre som det kommer bli när de flyttar om ett par månader.
måndag 4 maj 2009
Mamma är redo
Det har ju varit mycket funderingar kring det här med barn på sistone, som ni ju säkert märkt här på bloggen. Det förefaller dock vara så att jag är den enda som känner tvivel och oro, för alla andra verkar helt redo för att jag ska bli gravid.
Förra söndagen, när nyheten om att Ben & Jerry's har öppnat en glassbar i Gamla Stan hade nått mig, ringde jag till mamma och skulle berätta den goda nyheten. Samtalet lät såhär:
Jag: Hej! Jag har goda nyheter. Med betoning på goda!
Mamma: (med lycklig upphetsning i rösten) Är du gravid!?
Jag: Nej, Ben & Jerry's har öppnat i Gamla Stan!
Mamma: Jaha... Ja men så trevligt.
Inte så svårt att gissa vad mamma går och väntar på direkt... Så när vi träffades i Norrviken i fredags, för att fira Ias treårsdag, tog jag upp det med mamma:
Jag: Det var ju rätt roligt hur du reagerade på att jag hade goda nyheter och direkt frågade om jag var gravid. Då vet vi ju vad du vill i alla fall.
Mamma: Ja men, jag är REDO nu Angelica. JAG är REDO att bli mormor.
Jag: Du vet ju hur utflippad jag har varit de senaste veckorna runt ämnet, så det var ju rätt roligt att du ändå trodde att jag skulle vara gravid redan.
Mamma: Ja men jag tänkte att det kanske var för att du var gravid?
Ja, så där har ni det. Mamma är redo. Mamma vill bli mormor. Lasse är också redo, han vill minsann bli pappa. Och vet ni? Även om jag fortfarande har panik över vissa saker...
Förra söndagen, när nyheten om att Ben & Jerry's har öppnat en glassbar i Gamla Stan hade nått mig, ringde jag till mamma och skulle berätta den goda nyheten. Samtalet lät såhär:
Jag: Hej! Jag har goda nyheter. Med betoning på goda!
Mamma: (med lycklig upphetsning i rösten) Är du gravid!?
Jag: Nej, Ben & Jerry's har öppnat i Gamla Stan!
Mamma: Jaha... Ja men så trevligt.
Inte så svårt att gissa vad mamma går och väntar på direkt... Så när vi träffades i Norrviken i fredags, för att fira Ias treårsdag, tog jag upp det med mamma:
Jag: Det var ju rätt roligt hur du reagerade på att jag hade goda nyheter och direkt frågade om jag var gravid. Då vet vi ju vad du vill i alla fall.
Mamma: Ja men, jag är REDO nu Angelica. JAG är REDO att bli mormor.
Jag: Du vet ju hur utflippad jag har varit de senaste veckorna runt ämnet, så det var ju rätt roligt att du ändå trodde att jag skulle vara gravid redan.
Mamma: Ja men jag tänkte att det kanske var för att du var gravid?
Ja, så där har ni det. Mamma är redo. Mamma vill bli mormor. Lasse är också redo, han vill minsann bli pappa. Och vet ni? Även om jag fortfarande har panik över vissa saker...
- ...det här med att dela uppmärksamhet är jobbigt för mig
- ...sen känns det som ett så konkret steg mot döden (en tredje-/fjärdedel av livet tar slut - helt slut - och jag tvingas bli vuxen på riktigt) och jag är seriöst jätterädd för den och bara tanken på den får mig att hyperventilera och gråta
Friheten att köpa en hammock
En behaglig helg har förflutit trots en del jobbande - men vet ni hur många som tyckte att Plantagen lät som en bra idé i fredags och i lördags? Man hade knappt tid att andas kan jag säga, det var kö hela tiden. Inte shoppade folk lite heller, inte många kunder handlade för under 700 kronor och många hamnade en bra bit över tusenlappen.
När jag stod där i kassan och hjälpte kund efter kund som kom med både en och två fullastade vagnar med blommor, krukor, ljuslyktor och utemöbler, kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk på dessa människor. Människor som bara verkar kunna knalla in i affären och ta det de vill ha och behöver (och inte behöver) och sen stå i kassan helt utan ångest fast notan hamnar på 7000 kronor. Jag vill också ha det så. Jag längtar verkligen till den dagen jag också kan göra så. När jag är klar med skolan och förhoppningsvis har ett välbetalt jobb, och jag kan köpa det jag vill - när jag vill - utan att behöva ha ångest om beloppet är högre än 500 kronor.
Nej, jag inbillar mig inte att jag kommer bli ekonomiskt oberoende, men går allt som det ska så kommer jag i alla fall få ut tre gånger så mycket som nu när jag väl börjar jobba. Kombinera det med att vi förhoppningsvis har flyttat härifrån och därmed betalar bra mycket mindre i boendekostnad varje månad, så har vi en hel del marginal över till att köpa sånt vi vill ha - helt ångestfritt. Det längtar jag till. Men det dröjer ett tag till.
Jag kan säga redan nu att det första jag kommer köpa till trädgården/verandan är en hammock. Utan tvekan.
När jag stod där i kassan och hjälpte kund efter kund som kom med både en och två fullastade vagnar med blommor, krukor, ljuslyktor och utemöbler, kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk på dessa människor. Människor som bara verkar kunna knalla in i affären och ta det de vill ha och behöver (och inte behöver) och sen stå i kassan helt utan ångest fast notan hamnar på 7000 kronor. Jag vill också ha det så. Jag längtar verkligen till den dagen jag också kan göra så. När jag är klar med skolan och förhoppningsvis har ett välbetalt jobb, och jag kan köpa det jag vill - när jag vill - utan att behöva ha ångest om beloppet är högre än 500 kronor.
Nej, jag inbillar mig inte att jag kommer bli ekonomiskt oberoende, men går allt som det ska så kommer jag i alla fall få ut tre gånger så mycket som nu när jag väl börjar jobba. Kombinera det med att vi förhoppningsvis har flyttat härifrån och därmed betalar bra mycket mindre i boendekostnad varje månad, så har vi en hel del marginal över till att köpa sånt vi vill ha - helt ångestfritt. Det längtar jag till. Men det dröjer ett tag till.
Jag kan säga redan nu att det första jag kommer köpa till trädgården/verandan är en hammock. Utan tvekan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)