Framme!

Dagen började tidigt, redan 02.40 smög vi upp ur sängen i Norrviken (jag hoppas vi smög i alla fall, eller vad säger Kasia?). 03.23 stod vi sedan och väntade på bussen ut mot Arlanda, spända av förväntan inför resan som stundade.

Väl ute på Arlanda checkade vi in oss hela vägen, och där uppstod det första (och enda?) problemet. Vi blev inte seatade tillsammans från Frankfurt till JFK. Kvinnan i desken var dock snäll och lugnade mig med att det nog skulle gå att ordna om vi gick direkt till en "Transfer desk" när vi kom till Frankfurt.

Det är för övrigt något speciellt med flygplatser, det liksom luktar på ett speciellt sätt. På alla, eller i stort sett i alla fall. Det luktar... Flygbränsle? Äh, jag väljer att kalla det reselukt! En spännande doft med löfte om många spännande upplevelser och underbara minnen.

Resan till Deutschland gick bra, vi sov båda en stund efter det att frukosten serverats. Sen fort som attan av planet för att leta reda på den där magiska disken som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa oss. När vi hittade den tog jag på mig de mest bedjande ögonen jag kan frammana och gick fram till kvinnan och frågade om hon på något som helst sätt kunde hjälpa oss. 3 minuter senare hade vi nya platser - brevid varandra - och jag blev dessutom placerad vid ett fönster. Perfekt!

Väntan i Frankfurt kändes olidligt lång, vi ville båda två på planet ASAP så att vi kunde få sova lite. Ögonen gick i kors vid det här laget. Måste vara kombinationen av 3 timmars sömn och 1 miljard passkontroller på Frankfurts flygplats (allvarligt talat, hur många behövs det för att kolla att jag är jag?). Nåväl, boarda planet, inta platserna, gnälla lite över att det inte fanns privata skärmar på planet och därmed inga spel och serier, bli serverad mat och SEN - SOVA!

En av flygvärdarna (han var faktiskt kille, kroppsligt i alla fall) försökte skoja till det när de serverade maten och en av gästerna frågade vad det fanns att välja mellan:

"Well, there is bird-flu chicken or swine-flu pork"

Jag kunde riktigt se tanten spärra upp ögonen och flygvärden skrattade lite generat. Det kanske inte är läge att skämta om det än helt enkelt ;-)

Väl framme här i staterna så tog det en halv evighet att ta sig igenom immigration - som vanligt - och som vanligt så var de inte ett dugg trevliga. Det står på en skylt att de lovar att vara respektfulla, trevliga och hälsa alla välkomna men det kan vi konstatera att de inte lever upp till. De skrämmer livet ur mig i alla fall.

En lååång tunnelbaneresa senare - med två byten - har vi nu landat på en varsin säng på Upper West Side, ett stenkast från Central Park. Läget är toppen, rummet är fräscht och personalen är verkligen supertrevlig. Känns jättebra att vi bytte hostel i sista sekund och vi kommer nog trivas bra här under de fem nätter som ligger framför oss.

Nu ska vi - eller jag, maken är redan klar - fräscha upp oss och leta reda på lite mat. Och ta en sväng i Central Park. Och leta oss fram till Rockefeller Center. Och...

Återkommer!

P.S. Foton och dagboksinlägg läggs upp här.