måndag 4 maj 2009

Mamma är redo

Det har ju varit mycket funderingar kring det här med barn på sistone, som ni ju säkert märkt här på bloggen. Det förefaller dock vara så att jag är den enda som känner tvivel och oro, för alla andra verkar helt redo för att jag ska bli gravid.

Förra söndagen, när nyheten om att Ben & Jerry's har öppnat en glassbar i Gamla Stan hade nått mig, ringde jag till mamma och skulle berätta den goda nyheten. Samtalet lät såhär:

Jag: Hej! Jag har goda nyheter. Med betoning på goda!
Mamma: (med lycklig upphetsning i rösten) Är du gravid!?
Jag: Nej, Ben & Jerry's har öppnat i Gamla Stan!
Mamma: Jaha... Ja men så trevligt.

Inte så svårt att gissa vad mamma går och väntar på direkt... Så när vi träffades i Norrviken i fredags, för att fira Ias treårsdag, tog jag upp det med mamma:

Jag: Det var ju rätt roligt hur du reagerade på att jag hade goda nyheter och direkt frågade om jag var gravid. Då vet vi ju vad du vill i alla fall.
Mamma: Ja men, jag är REDO nu Angelica. JAG är REDO att bli mormor.
Jag: Du vet ju hur utflippad jag har varit de senaste veckorna runt ämnet, så det var ju rätt roligt att du ändå trodde att jag skulle vara gravid redan.
Mamma: Ja men jag tänkte att det kanske var för att du var gravid?

Ja, så där har ni det. Mamma är redo. Mamma vill bli mormor. Lasse är också redo, han vill minsann bli pappa. Och vet ni? Även om jag fortfarande har panik över vissa saker...

  • ...det här med att dela uppmärksamhet är jobbigt för mig
  • ...sen känns det som ett så konkret steg mot döden (en tredje-/fjärdedel av livet tar slut - helt slut - och jag tvingas bli vuxen på riktigt) och jag är seriöst jätterädd för den och bara tanken på den får mig att hyperventilera och gråta
...så är jag också redo. Jag vill bli mamma. Faktiskt. Jag känner det nu. Men, tiden är inte den rätta. Att skaffa barn nu skulle komplicera livet mer än nödvändigt. Jag pluggar, det är seriös lågkonjunktur, vår ekonomi är stabil men knappast den bästa osv. Men om ett år eller så kanske. Jag är redo i alla fall, och det är ju ett steg i rätt riktning.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Bara för att man får barn behöver man inte bli "riktigt" vuxen. Min äldsta är ju snart 8 år och jag undrar fortfarande när jag ska känna mig riktigt vuxen...

Therese sa...

Håller helt med Johanna. Man är inte äldre än man känner sig och gör sig till. Kram