Utmaning!

Jag har blivit utmanad av Sandra, så here we go!


1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
- "precis som Charlie, att jag skulle trivas i Forks. Jag log till-"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
- En tidning som ligger på köksbordet. Mama var det visst.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
- V, igårkväll.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
- Typ kvart i sex.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
- TVn som är på inne i vardagsrummet.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
- Gick en långpromenad efter lunch tillsammans med man och son.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
- En husannons på Hemnet.

8. Vad har du på dig?
- Favvomjukisbyxorna från Abercrombie&Fitch, vitt linne, grå stickad tröja, turkos fleecejacka. Och underkläder.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
- Det gjorde jag säkert.

10. När skrattade du senast?
- När Ludvig busade i hoppgungan för drygt en timme sen.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
- Tre tavlor och ett gäng skåp (sitter i köket).

12. Har du sett något konstigt på sistone?
- Inte vad jag kan minnas.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
- Lite smårolig.

14. Vilken var den senaste film du såg?
- New Moon. För typ tionde gången.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
- Jag skulle bygga drömhuset och inreda det med precis de grejer jag/vi vill ha. Jag skulle köpa fonder och aktier åt Ludvig. Köpa ett sommarhus i södra Europa och en övernattningslägenhet i San Francisco. Och så skulle jag ge bort en del av pengarna till nära och kära.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
- Hmm... Att mitt största födelsemärke sitter under ena foten?

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
- Säger som Sandra: Utrota dödliga sjukdomar!

18. Tycker du om att dansa?
- Älskar att dansa! När jag var yngre var jag med i en dansgrupp som hette Svegs BUSar, vi dansade folkdans och hiphop - bra kombination va? Vi var faktiskt väldigt duktiga. Så det kanske är en till sak en del av er inte visste?

19. George Bush?
- Måste vara jobbigt att höra allt upprepas så många gånger. Pga ekot i hans huvud alltså.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
- En Ludvig har vi ju redan. Skulle vi någon gång få en flicka så ska hon heta Lovisa, och om vi skulle få en till pojke så blir det nog Oliver.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
- Jajamensan!

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Skoja bara!

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
- De fyra (eller fler?) personerna som känner sig manade att göra det.

Jag mår dåligt.

Jag har försökt samla kraft och ork, och kanske även mod, till att skriva det här inlägget länge. I flera veckor. Jag har försökt sortera alla tankar som rör sig i mitt huvud för att kunna skriva ett begripligt inlägg. Hur bra jag har lyckats med det återstår väl att se, men min gissning är inte så bra. En annan gissning är att det här kan bli jobbigt att läsa. Både på grund av längden och innehållet.

Jag oroar mig. För allt. För nuet. Framtiden. För det som har varit, för det som är och för det som kommer. För min familj. Mina nära och kära. För Ludvig. För mina vänner. Det sociala livet. Aktiviteter. Pengar. Bostad. Jobb.

Just jobb - och utbildning - är nog det jag går och grubblar över mest. Och i förlängningen pengar. Den enkla sanningen är att jag inte har en aning om vad jag vill. Nej, det stämmer förresten inte. Jag vet vad jag vill. Flera saker faktiskt. Det är nästan svårare att veta vad jag inte vill, att våga stå för vem jag är och välja bort nånting. Som en kandidatexamen.

I mitt huvud måste jag ha minst en kandidatexamen för att duga. Räcka till. Vara någon. Någon att se upp till och vara stolt över. För att vara en god förebild för min son, för att han ska tycka att jag är nånting att ha. Det här gäller bara mig. Det är bara för mig själv jag lägger den här enorma värderingen i en högskoleexamen. Vad andra har för utbildning struntar jag blankt i, i mina ögon är de lika mycket värda ändå. Det vill jag att ni ska veta. Men jag är inte lika mycket värd utan en examen. I mina ögon. Och den värderingen lägger jag över på andra, så i mina ögon är jag inte lika mycket värd utan en examen även i andras ögon. Om ni förstår vad jag menar. Det är knappt så att jag förstår.

Jag vet inte om jag verkligen vill ha en kandidatexamen, eller ännu högre examen för den delen. Å ena sidan, jo, det vill jag. För då har jag åstadkommit nånting. Visat att jag också kan, att jag också är värd nånting. Att även jag duger till och kan klara dagar, veckor, år av inlämningsuppgifter, grupparbeten och tentor. Research och uppsatsskrivande. Men i själva verket vet jag inte om jag kan, är, gör det. Hittills har det ju inte gått så bra, det känns som att jag snart kan slå världsrekord i påbörjade men ej avslutade studier. Någon poäng här, någon poäng där, sen tappar jag motivation och koncentration. Ledsnar på skola, lärare, studiekamrater. Känner att jag inte passar in. Letar efter nya äventyr. Och så börjar det om igen.

Jag vill göra saker utan en examen. Jag vill lära mig saker utan att behöva ta en examen. Jag vill visa vad jag kan, även om jag inte har ett papper där det står att jag klarat si och så många poäng och därmed har den och den examen inom det och det ämnet. För, och det är lite det som är dilemmat i mitt liv, jag vet att jag kan saker. Att jag skulle kunna göra många saker lika bra som någon som har en examen inom ett visst område. Jag kan t ex skriva minst lika bra som någon som gått en journalistutbildning. Inte alla kanske, men många. Men av någon anledning kan jag inte klara av en utbildning. Jag som alltid trott att jag var en bra elev. Högskolan/universitetet har visat mig att så inte är fallet. Grundskolan - fine! Gymnasiet - piece of cake! Högskola/universitet - tvärnit! Går inte. Det är som att stånga sig blodig mot en vägg. Det spelar ingen roll hur många gånger jag slutar, jobbar tills plugglusten finns där igen och börjar på en ny, rolig utbildning. Det går inte. Ge mig i ett år - max! - sen har jag slackat av. Tappat bort motivationen. Gått vilse.

Jag vill skriva en bok. Flera böcker. Men jag vet inte om vad. Jag har inte nog fantasi för att skriva fiction, och jag har inte nog med kunskap för att skriva fakta. Jag är inte påhittig nog för att skriva barnböcker, och jag är inte intressant nog för att skriva böcker utifrån mig själv. För vad skulle jag då skriva om? Mitt liv är knappast extraordinärt. Men drömmen finns där. Att skriva. Att försörja mig på att skriva. Det vore helt fantastiskt.

Om jag inte kan skriva böcker och livnära mig på det vill jag starta eget företag. Men jag vet inte inom vilken bransch. Alla mina intressen känns ganska upptagna. Webbutik för scrapbookingsaker. Barnkläder. Inredning. Good luck! Inte lite konkurrens att kämpa emot inom de områdena. Konkurs efter en månad, det låter väl kul. Knappast en säker inkomstkälla.

Jag skulle vilja jobba praktiskt också. Det är ju inte heller särskilt fint egentligen. Att arbeta mer med händerna menar jag. Helst ska man ju sitta på ett kontor och knappa på en dator, vända papper och utföra svåra matematiska beräkningar hela dagarna. Ansvara för andra, ha ekonomiansvar och föräras med så mycket förtroende att man har flextid. Inte gräva i rabatter, klä om möbler eller måla väggar - sånt som, i alla fall i mina öron, låter roligt. Det är ju inte så himla hippt kanske, och kanske inte direkt något att stoltsera med. Kanske inte något som gör att folk ser upp till en. Jag kan se upp till sådana människor, men återigen, det här gäller ju mig. Och i mina ögon så skulle folk kanske till och med se ner på mig om jag höll på med sådant. Jag skulle vara mer värd om jag vände papper, hade flextid och tjänade bra med pengar. Annars har jag inget värde.

Kanske är jag bara lat. Jag klarar inte av en utbildning och jag vill ha ett jobb som jag kan göra hemifrån. Ett jobb som tillåter mig att vara mycket med mitt barn och se honom växa upp och lära sig saker hemma istället för att han ska vara på dagis 8-9 timmar om dagen. Inte för att det i sig är något fel med det. Dagis är bra. Kompisar är bra. Men i min drömvärld så träffar jag Ludvig mer än vad dagispersonalen gör, även om han är där och leker och utvecklas med sina kompisar om dagarna också. Hade jag bott i USA, eller liknande land, så hade jag garanterat varit hemmafru. Det är jag helt övertygad om. Tråkigt säger en del, kanske säger jag. Man vet inte förrän man provat. Fast, å andra sidan, att vara hemmafru är väl knappast något som får ens barn att se upp till en, knappast något som gör att man är värd något i andras ögon. Så där sprack det också.

Summa summarum så verkar det som att jag är mer förvirrad än jag själv någonsin kunnat föreställa mig. Jag slits mellan kraven på mig själv som jag på något sätt projicerar på andra, och viljan att vara min egen, att bara svara inför mig själv och dessutom ha mycket tid - men också pengar - över till min familj. Och när allt kommer omkring kanske ingen läser det här inlägget, och om någon läser det så kanske ingen förstår vad det är jag babblar om. Men det gör inget antar jag. Jag behöver få ur mig det ändå.

Summa summarum: Jag vill vara någon att se upp till. Jag vill kunna ge min familj tid. Jag vill kunna ge min familj upplevelser och materiella saker. Jag mår dåligt.

Var det någon som förstod?