Fortsatta husfunderingar

Det blir inget av med det stora och fina huset som jag försökt övertyga maken om att vi ska köpa. Vid närmare undersökning visade det sig att grunden skulle behöva dräneras och att alla rör i huset borde bytas ganska snart. Efter att ha pratat med en byggnadsingenjör fick vi reda på att dessa två saker skulle kosta ungefär 30000kr (minst), för att inte tala om allt jobb. Lägg då till att vi också skulle behöva bygga ett nytt badrum och renovera köket, så blir det rätt saftigt - trots att huset i sig inte är särskilt dyrt alls. Och så allt jobb då som sagt, med en liten nyfödd i familjen dessutom. Så tyvärr... Jag får sörja lite och gå vidare.

Men nu sitter jag ändå här och funderar på ett annat hus. Det är helt andra förutsättningar, och frågan är om det är bra eller dåligt. Vissa saker är sämre, det vet jag, men andra saker är å andra sidan bättre. Frågan är vad som väger mest? Det här huset har varit ute - till ett alldeles för högt pris om ni frågar mig - till och från i några år. Och jag har spanat på det sedan första gången jag såg det. Men jag tycker det är så svårt att veta vad man verkligen vill ha innan man har provat. Jag testar att göra en plus/minus-lista!

Plus

• Huset/gården är precis lagom stor med de byggnader vi vill ha.
• Läget är idylliskt.
• Naturen ligger precis utanför dörren.
• Det är byggt/renoverat i en stil som tilltalar oss.
• Man har en bra uppvärmningskälla.
• Byn som huset ligger i verkar trevlig med en bra blandning av människor.
• Vårt barn/våra barn får växa upp på landet och kan vara ute mycket (känns viktigt för oss båda).
• Det är ett perfekt ställe för att ha gäster (både familj och vänner).
• Det är så jag drömt om att bo sen jag var liten.
  

Minus

• Det ligger en bit från stan och därmed en bit från vars man kan tänkas jobba.
• Det går ingen buss från just den byn utan man får ta sig till grannbyn (gå eller cykla) eller närmsta större samhälle (med bil) för att kunna åka kollektivt.
• Ovanstående innebär förstås att det skulle bli en hel del bilåkande (men å andra sidan visste vi redan att vi kommer behöva ha två bilar oavsett) och en hel del skjutsande när barnet/barnen blir äldre (aktiviteter, kompisar osv).
• Det är en bit till närmsta affär/bensinstation/förskola/skola.
• Det kanske känns för isolerat?

Frågan är vad som är viktigast, vad som väger tyngst. Vad man är villig att offra och vad man är villig att vinna. Jag misstänker att jag är mer lättövertygad än vad Lasse är (som vanligt), eftersom han gärna vill kunna cykla överallt t ex. Men han låter rätt sugen han också när vi pratar om det.

En sak jag funderar på (och som Lasse funderar väldigt mycket på), och som känns väldigt viktig, är: Hur långt bort från stan kan man bo utan att folk tycker att det är för jobbigt att komma och hälsa på? Kommer vi bli helt isolerade från våra vänner?

Jag vet ju hur jag själv tänker. Är det en vän jag vill umgås med (vilket jag ju antagligen vill om vi är vänner...) så spelar det inte så stor roll om personen bor granne med mig eller om personen bor 3 mil bort med bil, mitt ute i ingenstans. Man tar sig den tiden liksom, man får "offra" sig. Och jag hoppas att mina/våra vänner där uppe tänker likadant, för här nere verkar de ju inte göra det (trots att man inte ens behöver bil för att ta sig hit...).

Så vad säger ni, mina vänner, kommer ni och hälsar på oss även om vi bor en bit ut på landet? Även om ni måste ta bilen? Ett jakande svar på den frågan tas som ett löfte och personen/personerna kommer att hållas stenhårt vid det löftet ;-) Som lockbete lovar jag att alltid ha gofika att bjuda på (såvida personen inte dyker upp oanmäld ur tomma intet, men jag ska försöka ändå. OBS! Man får jättegärna komma oanmäld!).