Ren frustration.

Alla kommer inte att förstå det här inlägget. Bakgrunden är att jag idag bestämt med mäklaren att fotografering av lägenheten ska genomföras på onsdag, för att vår försäljningsannons ska kunna komma ut på torsdag. Maken är inte glad, han är nog skitsur i ärlighetens namn. Mormor kommer att ta åt sig av det här inlägget gissar jag, men det är inte meningen och jag vet att du bara menar väl. Men ibland måste man få avreagera sig - på sin blogg t ex.

Varför får jag konstant höra att allt är omöjligt, svårt och inte går? Varför antar folk att jag tar mig vatten över huvudet hela tiden och varför talar de om det för mig, istället för att peppa, stötta och tro på mig och mina idéer?

Jag ska föda barn och jag ska flytta. Jag ska flytta som relativt nyförlöst förstagångsmamma. Det är två stora projekt och visst, i en perfekt värld hade de inte kommit så tätt inpå varandra. Men jag ska flytta inom Sverige, ett civiliserat land med många bekvämligheter, och jag har en fantastisk familj (som ibland driver mig till vansinne just pga ämnet som detta inlägg handlar om) som jag hoppas och antar kommer att ställa upp för mig/oss så gott de kan. Det borde alltså vara genomförbart, eller? Det är inte så att jag har sagt att jag ska gå till månen liksom.

Det kommer att bli jobbigt, det är jag medveten om. I en väldigt känslig period av mitt liv kommer jag att flytta 80 mil bort från min familj och det kommer med all säkerhet kännas tungt. Jag är också medveten om att jag inte vet hur jag kommer att må, eller hur vårt barn kommer att vara i sin personlighet. Men jag lär inte vara den första som flyttar med ett litet barn? Dessutom måste jag väl kunna få koncentrera mig på det vi faktiskt vinner genom den här flytten? Hur galen jag än må låta, så är jag medveten om det stora i det vi ska göra. Men jag måste få tro på att det går. Jag är såklart också medveten om att nästan alla kommentarer jag/vi får är av omtanke, och det är jag tacksam för, men vad jag behöver är stöttning och peppning - höra att vi klarar det här!

Varför antar folk att jag försöker krångla och stressa till det för mig själv när jag försöker åstadkomma raka motsatsen? Och varför verkar min make tro att jag medvetet försöker jävlas med honom - när jag själv tar på mig den största bördan? Allt jag ber honom om är att avsluta ett projekt som han började med för ett och ett halvt år sedan. I ett och ett halvt j*vla år har vår säng stått där i vardagsrummet/sovrummet - halvfärdig. En stomme. Inte vacker, men användbar. Det borde inte komma som en chock att den ska bli klar någon gång? Nu ska den vara klar till på onsdag. Punkt.
Jo, en sak till har jag bett honom om - att hjälpa mig bära upp saker på vinden, för att skona min rygg och mina fogar. Allt annat - städa, rensa, fixa draperier, köpa nya blommor, styla balkongen osv - har jag tagit på mig själv. Och har jag sagt att jag klarar det - då gör jag det också. Men nej, bara gnäll och negativitet bjuds det på idag tydligen...

Jag är gravid och jag ska flytta. Jag ska föda om två månader och flytta om drygt tre - det är vad vi har sagt hela tiden och inget jag har kommit på själv. Jag kan inte styra över när Myran tänker komma och jag kan inte styra över Lasses jobbsituation. Vad kan jag då styra över?
Jo, försäljningen av vår lägenhet, eller rättare sagt början av den processen. När det drar igång, hur vi presenterar lägenheten och vem som representerar oss. Flytt om ungefär tre månader? Ja, då känns det faktiskt inte orimligt att det är dags att sätta igång nu - vi slipper paniksälja och en potentiell köpare har tid att ordna med uppsägning/försäljning av sin tidigare bostad.

Ju förr vi får affären klar, desto mindre har vi att göra och tänka på sen, inte sant? Det har absolut ingenting att göra med att jag har onödigt bråttom och stressar, utan att jag vill ha struktur och ordning och så lite som möjligt att tänka på som höggravid kvinna och nyförlöst mamma. För med tanke på att vi faktiskt ska bli föräldrar för första gången och flytta drygt en månad senare, så kommer jag garanterat att ha nog att tänka på ändå.

Jag tycker att det här är att smart drag och har jag sagt att det går - så går det banne mig!