Barn hit och barn dit.

Pappa ringde lite tidigare ikväll. En av mina fastrar ska ha barn (igen). Hon ligger på sjukhus pga komplikationer (igen). Men det är tydligen ingen jättefara, om det fortsätter strula så plockar de ut bebisen nästa vecka och sen ska ”allt” vara bra enligt pappa. Hoppas det.

På två dagar har jag fått reda på att tre personer i min bekantskapskrets ska ha barn. TRE personer på TVÅ dagar. That's crazy. Känns som att varenda kotte ska ha barn i år. Låt mig tänka efter... Ja, jag vet i alla fall 10 personer som ska ha barn i år, minst. Helt galet ju! Har folk inget annat för sig än att skaffa barn?

Kanske är det vi som är konstiga, jag menar, vi har nu varit gifta i drygt ett halvår och allting är bra och sådär. Ändå är det inga barn på G i det här hushållet. Vissa verkar faktiskt tycka att vi är jättekonstiga, att vi som är 24 och 29 och gifta borde ju verkligen skaffa barn NU. Varför väntar vi liksom? Vill inte alla ha barn bara för att jag vill det? – typ.

Nej, alla vill faktiskt inte det. Vissa anser sig ha ”bättre” saker för sig än att skaffa barn just nu. Vissa förstår inte stressen och pressen. Vissa vill ha ett eget liv ett tag först, och njuta av att vara gift med den underbaraste personen i världen. Vissa vill helt enkelt inte skaffa barn så fort de blivit torra bakom öronen. Men ja, jag vill ha barn inom några år. Absolut. Just nu längtar jag dock mer till en (förhoppningsvis) mysig graviditet än att faktiskt ha ett barn, vilket säger mig att jag inte är riktigt redo än.

Men jag ska erkänna att planen från början var att vi skulle skaffa barn efter bröllopet, precis som alla andra brudar jag pratade med på nätet - varav de allra flesta idag försöker bli eller är gravida. Det var ju vad som förväntades, och det var vad jag trodde att jag/vi ville. Men en morgon vaknade jag upp bredvid min älskling och när jag låg där och tittade på honom kom jag fram till att jag faktiskt vill vara med bara honom ett tag till. Egoistiskt nog vill jag också vara hans nummer 1 ett tag till. För det kommer jag ju självklart inte vara längre, den dagen vi får en bebis. Helt naturligt.

Samtidigt som jag vet att jag inte vill just nu, kan jag känna mig väldigt utanför just eftersom jag inte vill ha barn just nu. Som jag redan nämnt så verkar ju alla skaffa barn, och vi andra hamnar liksom lite på sidan av. Dels har man ju naturligtvis mindre tid till annat/andra när man får barn, men sen verkar alla småbarnsföräldrar klumpa ihop sig liksom. Och har man inget att komma med i småbarnsdiskussionen – vilket ju faller sig ganska naturligt när man inte har några barn att prata om – då är man liksom inte ”välkommen”. Inte uttalat förstås, men det är så det känns.

Pestig tid egentligen, att vara 24. Känns som något slags ingenmansland. Endera så skaffar man barn och hänger med i gemenskapen, eller så skaffar man inte barn och tappar sina vänner någonstans på vägen. Och här i Södertälje verkar det vara omöjligt att träffa människor när man inte har barn. Trist.

Dagens i-landsproblem är nu färdigdiskuterat.