Han var förstås hur söt som helst den lille. Och så ofattbart snäll. Vi var där i två timmar ungefär och under hela den tiden skrek han kanske 1-2 gånger, och då var det bara helt tvärt när han lyckats (ofrivilligt?) spotta ut nappen. Annars satt/låg han mest i mitt knä/famn och betraktade mig med stora, mörka ögon. Så underbart söt! Inte ens när han blev lagd i sitt babygym på golvet helt själv blev han arg, utan låg där och stirrade förundrat på sig själv i en spegel. Tänk så svårt det måste vara att greppa vad en sådan sak som en spegel är när man är så liten :-)
Mamman och pappan verkade må bra de också, helt stormförtjusta i sin son förstås och lika trötta som de flesta nyblivna föräldrar, men lyckliga och nöjda med tillvaron. Jättemysigt var det att träffa dem, det var ju trots allt närmare ett halvår sedan, och man inser verkligen hur mycket man längtar tills vi bor här uppe och kan vara med på allt (eller mycket mer i alla fall).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar