Så var man hemma i 08-land igen. Resan tillbaka gick bra, men det var jäkligt slitigt att hoppa av i Stockholm och gå direkt till skolan efter en natt på tåget. Tur vi ”bara” hade ett två timmar långt diskussionsseminarium, där jag tillät mig själv ha en ganska tillbakadragen roll. Hade i och för sig inte spelat någon roll, hade nog inte fått en syl i vädret när väl diskussionerna hade tagit fart. Det finns verkligen människor som kan tala för sig i vår klass.
Apropå klassen förresten, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den...
För det första är det mest tjejer, och som att inte det vore nog så kommer väldigt många av tjejerna direkt från gymnasiet – dvs de är 19-20. Jag känner verkligen att vi inte riktigt klickar, inte lirar riktigt i samma liga om man säger så. Inte för att jag är så himla smart och bevandrad, men jag vill nog tro att jag har mer att s.a.s ”bring to the table” än de flesta nittonåringar. I alla fall de här nittonåringarna. Det känns också som att det ändå är en sådan utbildning där jag hade förväntat mig att det i princip bara skulle vara sådana som jobbat några år redan, för ja, det känns så helt enkelt. Vem går ut gymnasiet och tänker – innan de faktiskt har provat på arbetslivet och stött på olika former av problem och situationer inom personalområdet – att de ska bli personalchefer? Ja, tydligen de i min klass förstås, men jag tycker det känns väldigt underligt. För egen del behövde jag definitivt prova på arbetslivet och ett antal olika chefer och arbetsplatser för att se att det faktiskt fanns ett behov av sådana som jag i framtiden vill bli.
För det andra så är i alla fall 95% av klassen stockholmare. Och inget ont mot stockholmare nu, men de är verkligen mer eller mindre omöjliga att komma in på livet. Det finns ju en anledning till att Stockholms Universitet till största delen har stockholmare som elever – de vill inte lämna sin ”underbara” stad och sin sociala trygghet (vänner, familj osv), och det behöver de ju inte heller när de har ett av Sveriges bästa (i alla fall inom vissa områden) universitet på hemmaplan.
I princip alla stockholmare i min klass umgås med andra stockholmare i klassen, de som inte är från Stockholm är liksom inte intressanta. Ja, om man bortser från tjejerna i min grupp då, vi kommer bra överens trots att 3 av 5 är från Stockholm. Men de är i och för sig torra bakom öronen – dvs vuxna – så det kanske är där skillnaden ligger. Vad vet jag?
För det tredje så trodde jag (fördom kanske) att personer som väljer att gå en sådan här utbildning skulle vara väldigt intresserade av att sitta med i olika föreningar, ämnesråd och andra grupper som jobbar för att påverka t ex skolan och vår utbildning. Så när ett gäng äldre elever (äldre kan jag i och för sig inte svära på att de var, men som har läst längre än oss i alla fall) kom och informerade om ämnesrådet för vår utbildning och samtidigt försökte rekrytera några personer, så trodde jag att det skulle krävas en hel del armbågande för att få en plats där. Men nej nej, så var det ju inte alls. Nästan INGEN var intresserad, förutom jag då. Jag blev intresserad direkt och skrev upp mig fort som attan som klassrepresentant i ämnesrådet, och där sitter jag med nu. Fortfarande lite förvånad, men väldigt nöjd förstås.
Ja, jag har konstiga klasskamrater helt enkelt. Och jag är som sagt inte riktigt säker på vad jag tycker om det hela, med några undantag förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar