Stolt

Jag är grymt stolt över mig själv ikväll måste jag säga, även fast man inte får säga sånt i jantelagens Sverige.

Klockan 14.50 idag tog jag min Stesolid av starkaste sort och satte mig för att vänta på effekten. Väntade 5 minuter, 10 minuter, 20 minuter, 30 minuter - ingenting hände. När vi skulle åka iväg till tandläkaren hade det gått 45 minuter och jag kände mig fortfarande inte påverkad. Förstår ni stressen? Här har man gått runt hela dagen med hjärtklappning och skakningar i kroppen, och så hjälper inte den lugnande tabletten. Då blir man lite lätt stressad faktiskt, speciellt med 10 minuter kvar till behandling.

Jaha, vi kom in på Folktandvården, Lasse anmälde oss och vi väntade. Efter ett tag kom en kvinna - tandsköterskan Maud - ut och hämtade oss och vi gick vad som kändes som 10 mil till behandlingsrummet. Där satt min tandläkare, hon som jag inte alls litade på för fem öre. Jag satte mig ner i stolen och det brast. Jag grät, tandläkaren frågade hur det var och jag grät lite mer och slängde desperata, bedjande blickar på Lasse. Men han kunde inte hjälpa mig, ingen kunde hjälpa mig då. Det enda han kunde göra var att finnas där, som ett stöd. Han kunde ju inte gärna sätta sig i stolen i mitt ställe, även om jag tidigare hade försökt övertyga honom om att han skulle göra det.

Så drog det igång. Jag avsade mig bedövning, trots att tabletten inte hade hjälpt och jag alltså inte hade något "skydd" mot verkligheten. Men är det något som är lika hemskt som att gå till tandläkaren så är det att ta sprutor, så jag förklarade att jag ville försöka klara mig utan sånt. Tandläkaren och tandsköterskan Maud sa att det nog skulle gå bra, det var ju så ytligt så det skulle nog inte göra ont. De lade mig ner, frågade om allt kändes bra och sen drog vi igång.

Jag tror inte jag behöver gå in på så mycket detaljer om borrandet, sugandet, pillandet och fyllandet, men vi kan väl säga att det faktiskt gick ganska så bra. Visst, det ilade till ibland och det kändes stundtals som att jag aldrig skulle kunna stänga munnen igen, men det gick. När det ilade till tänkte jag bara på hur mycket värre en spruta är, tog ett djupt andetag och blundade. Det funkade! En knapp timme efter vi kom dit så var jag färdig, mina hål var borta. Och det utan bedövning.

Det är just det jag är stolt över. Jag gick dit, trots att tabletten inte hade hjälpt ett dugg och jag fixade inte bara ett hål, som var tanken, utan jag fixade två hål - utan bedövning! Jag bet ihop, insåg att det är bättre att få det överstökat och det gick! Det var inte roligt, men huvudsaken är att jag faktiskt klarade det fast det inte gick enligt planerna. Det är stärkande måste jag säga.

För övrigt så var tandläkaren mycket bättre idag, jag tror den jättemysiga tandsköterskan smittade av sig på henne. Så nu vet jag det, nästa gång jag ska till tandläkaren ska jag fråga efter just dessa två tillsammans. Det blir bäst så.

Nu ska jag fira med tortillas till middag och Chocolate Fudge Brownie till efterrätt. I'm worth it!