Fredagen den trettonde

När jag började göra mig i ordning för att åka iväg på dagens anställningsintervju slog tanken mig. Det är fredag den trettonde. Om något kan gå fel så kommer det göra det, kanske borde jag ta till med lite tidsmarginal och ta ett tåg tidigare än jag tänkt? Jag slog bort tanken och fortsatte som planerat. När det var dags att gå ner till bussen gjorde jag det i vanlig ordning, och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Snart inser jag att bussen inte kommer att komma, och om den kommer så kommer jag i alla fall att missa bussen - och antagligen komma försent till intervjun.

Lätt panikslagen ringer jag Lasse, i hopp om att han ska kunna möta mig på stan och skjutsa mig till endera Södertälje Syd eller till hamnen, så att jag hinner med något av tågen. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Jag ringde sammanlagt 10 gånger tror jag, på båda numren han har. Men inget svar. Jäkla skit! Så jag gjorde det jag kunde, väntade på nästa buss och tog den, och kom så med tåget 58 minuter innan jag skulle vara på intervjun klockan 14.00. Kommer ju aldrig gå. Varför gav jag inte mig själv lite tid att spela på?

13.46 rullar pendeltåget in på Centralen och jag slänger mig av och springer - så fort jag bara kan i högklackat - mot tunnelbanan. 13.50 sätter jag mig på tunnelbanan och 13.56 kommer jag fram till KTH. Samma visa - jag slänger mig av tunnelbanan, kastar mig uppför trapporna och springer tills jag kommer fram till rätt gata. Klockan är 13.58. Tar ett par djupa andetag, går de få metrarna in på gatan som behövs för att komma till StudentConsultings dörr och kliver in.

Då inser jag att jag glömt bort vad hon hette, hon som jag skulle träffa. Vilken stjärna jag är! Anmäler mig i receptionen, säger att jag ska träffa någon som heter typ Magdalena, blir rättad - hon heter Mathilda - och sätter mig ner för att vänta. Vem tror ni visar sig vara sen? Jo hon som ska intervjua mig! Där sitter jag och pustar, frustar och är andfådd helt i onödan alltså, men det är ju såklart aldrig kul att vara sen själv. Sex minuter senare kommer hon i alla fall och hämtar mig och vi går till ett litet intervjurum.

Intervjun gick bra, tror jag. Det kändes så i alla fall. Det känns som att jag är helt rätt för det här jobbet, som butiksmedarbetare på Plantagen i Södertälje och Slagsta. För det första så har jag ju en hel del erfarenhet inom butiksbranschen, för det andra så bor jag bra till och för det tredje så älskar jag Plantagen! Så nu håller vi tummarna och väntar till i mitten på nästa vecka. Gott.