Det sa klick!

Det sa inte klick. Så sa Victoria på gårdagens presskonferens, om sin och Daniels kärlekshistoria. Och det behöver det ju inte göra, det blir ju oftast minst lika bra ändå. Vänskap är ju en bra grund att stå på menar jag, när man ska älska varandra resten av livet.

Men klick sa det mellan mig och Lotta. Nu är vi ju inte ett kärlekspar, men väl väldigt goda vänner. Redan första dagen på jobbet - där vi träffades - hände det nog något mellan oss, vi fann varandra liksom. Ända sedan den dagen har vår vänskap vuxit, fördjupats och blivit starkare och starkare. Det tog inte lång tid förrän jag räknade Lotta som en av mina närmsta vänner. Det gör jag fortfarande, hon är absolut en av dem som står mig allra närmast.

Nära vänner. För alltid hoppas jag.

Alla borde ha en vän som Lotta. Hon är rolig, spontan och har alltid nära till skratt. Man kan lita på henne, hon ställer alltid upp och finns där när man behöver henne. Hon bjuder på sig själv och är inte rädd för att hitta på nya saker, eller gamla saker för den delen. När jag är nere kan hon alltid få mig att le, om inte gapskratta. Hon är helt enkelt otrolig. Och jag är så glad för att jag tog det där jobbet på Kidde så jag fick chansen att träffa henne.

Ikväll har jag då spenderat lite tid med denna förträffliga vän. Vi möttes upp helt spontant på stan och tog oss en promenad genom Gamla Stan innan vi ramlade in på Michelangelo, hungriga och sugna på riktigt god pasta. Och det fick vi, riktigt mumsigt! Där satt vi och mumsade pasta och vitlöksbröd, och hade mundiarré i 2,5 timme. Tänk att tiden alltid går så fort när vi träffas!

En riktigt trevlig kväll blev det, som förväntat när vi bestämde att ses. Det blir helt enkelt alltid trevligt när vi ses.

Tack Lotta, för att du finns.

Och förresten - grattis till Victoria och Daniel! Må ni leva lyckligt tillsammans i alla era dagar.