Det är vinter!

Japp, då är vi på plats! Jag gjorde helt klart en missbedömning när jag oroade mig för flygresan och trodde att det var den som skulle ställa till vår hemresa. Det visade sig vara resan från Umeå till Skellefteå som var den svåra biten.

Att resa med min make är verkligen ett ultimat test för mitt kontrollbehov och min stressnivå. Igår hade vi kommit överens om att vi skulle åka 17.36 hemifrån och att Lasse skulle vara hemma i god tid för det, eftersom han skulle hinna packa och sånt. 17.10 kommer han in genom dörren. Vi hade alltså dryga 20 minuter på oss innan vi var tvungna att gå ner till bussen. Han packade ihop sina grejer och var väl egentligen klar för avfärd 17.25, men se då skulle han bara fixa en liten grej med datorn. Jaha, tjena!

17.33 slänger vi oss ut genom dörren - jag i form av ett åskmoln eftersom jag upprepade gånger talat om för honom att vi har bråttom - och vad händer? Jo, precis när vi rundar husknuten så svischar bussen förbi. Jippie! In, vänta på nästa buss och även denna gång fick jag tjata lite på maken för att han skulle släppa datorn och följa med mig ner till bussen. Vi hann. Sätter oss på pendeltåget, en kvart senare än vad som var tänkt, och det är naturligtvis försenat. Men, på något mirakulöst sätt anländer det ändå i tid inne på Centralen, 18.48. 12 minuter tills flygbussen går.

Skyndar oss in på Cityterminalen och ställer oss i kö på Pressbyrån för att köpa en varsin t/r-biljett till Arlanda. Lasse först, och kvittorullen i kassan tar slut. Suck! Kollar på klockan - 7 minuter kvar. Kassören byter rulle och börjar om från början, Lasse får sin biljett och så småningom även jag. Skyndar oss till utgången. 19.00 sitter vi på bussen - skönt! Men, självklart finns det ett men, bussen åker inte iväg i tid. Jag sitter alltså på helspänn i 40 minuter, den tid det tar för bussen ut till Arlanda. 19.42 kom vi fram till terminal 4. 19.45 stängde incheckningen. Jag kan lugnt säga att vi var de sista att checka in.

Men andan i halsen tog vi oss uppför trappan till säkerhetskontrollen, där jag - naturligtvis - får förklarat för mig att min ansiktsvattenflaska är på 200ml, dvs alldeles för stor. Suck, jag tänkte ju bara på att om den gick ner i min enliterspåse så var det lugnt. Men självklart inte. Jag vet ju det här, egentligen. Så, jag fick se kontrollanten slänga flaskan i soporna, eller helt enkelt 60 kronor. Rätt ner i soporna. Inte mycket pengar, men när precis allt strulat under hela eftermiddagen, då är det faktiskt inte roligt längre.

Jaja, vi kom på planet, flygresan gick som den skulle - även om vi inte fick sitta tillsammans - och vi landade exakt enligt tidtabell. Perfekt! Det var -7 grader och lätt snöfall i Umeå, ljuvligt. Långa, djupa andetag. Nästan hemma. Anders (makens bror) kom och hämtade oss och sen körde vi hem honom till sig för att sen låna hans bil resten av vägen till Skellefteå. Och som sagt, det var den här biten vi egentligen skulle ha oroat oss för. Det var becksvart - såklart - och det snöade. Det var dock inte ett problem till en början, utan det var snöröken som bildade väggar längs vägen. Men, ju längre vi kom desto mer började det snöa.

När vi hade ungefär halva vägen kvar till Skellefteå vräkte det ner. Verkligen vräkte. Och blåste. Och så snörök ovanpå det förstås. Jag överdriver inte om jag säger att vi inte såg mer än max ett par meter framför bilen, sen var det en vit vägg. När vinden tog i och blåste upp snö från dikena, ja då var det som att köra i vit målarfärg. Helt ogenomträngligt. De sista två milen kändes det som att Lasse tvingades köra på chansning, för det fanns ingen möjlighet att verkligen se vart vägen gick. Fy fan. Vilken mardröm alltså.

När vi så äntligen, efter drygt två timmars kämpande, kom fram till Bergsbyn såg vi hur mycket snö det verkligen var. Plogvallarna här inne på kvarteret är minst 1,5 meter höga, och inne på tomten ligger täcket minst 1 meter tjockt. Helt sjukt! Men, det ska jag erkänna, jag älskar det! Jag älskar snö, ju mer desto bättre, förutom när man är på vägarna.

Så nu när vi äntligen är framme, kan jag inte göra annat än att njuta. Av snön. Av kylan. Av luften. Av att vara hemma.