Tack för alla kloka ord och råd, och det stöd som ni bidrar med. Antar att jag inte är så ensam och udda som jag känner mig, och det är ju visserligen en tröst.
Jag inser att jag - som brukar hävda att jag tycker om förändringar - har svårt för stora, livslånga förändringar. Åtminstone inte till en början. T ex så tyckte jag inte alls om tanken att få en kusin vid 22 års ålder. Det kändes jättejobbigt. Men såhär i efterhand så är jag ju väldigt nöjd med resultatet, även om det kanske inte var självklart till en början. Man får väl utgå från att det är så det blir när vi skaffar barn också, att jag blir nöjd menar jag. Men tänk om?
Undrar ändå om jag kan bli en bra mamma. Jag kan vara missunnsam och avundsjuk, älskar uppmärksamhet och vill gärna ha saker för mig själv. Jag tycker om att sova, titta på TV och göra precis vad jag vill när jag vill göra det. Det blir det ändring på den dagen man får barn, det inser jag ju. Men är det skäl nog att inte skaffa barn? Läste om en tjej nyss som tänkte just så, att hon gillade allt det jag radade upp, men sen tänkte hon: "Vad har jag för andra alternativ? Att inte skaffa barn?" och hon insåg då att det inte var ett godtagbart alternativ för henne. Och det är det nog inte för mig heller.
Jag tror att ett problem, för mig och många andra som funderar på att skaffa barn, är att man oftast bara hör om de jobbiga bitarna. Att man inte får sova, att man som mamma känner sig ful, sliten och fet, att barnen är sjuka, att de kostar pengar och att man är så oerhört låst. Hur ofta hör man egentligen om hur underbart det är med barn? Visst, det kanske är underförstått, men det blir ju inte direkt mer lockande att slänga sig in i det okända när det enda man hör är att man inte kommer få gå på toa eller sova på fem år. Minst.
Så, vad är det för fördelar med att ha barn? Vad är positivt?
6 kommentarer:
Tänk dig dina starka känslor för din Ia.. Fast tusen gånger starkare och glädjen du har över henne fast tusen gånger starkare..
Glädjen att se dom utvecklas.. Att se ditt kött och blod skratta och säga till dig att dom älskar dig..
Det är lite av fördelarna och det som är positivt med att vara förälder :)
Vaaaa... Jag upplever att det är precis tvärtom. Att man bara får höra om allt det fantastiska och underbara med att ha barn men att få berättar om hur jobbigt det oxå kan vara, haha.
Kan bara tala för mig själv. Visst kan det vara jobbigt i perioder, men de små skitgrejorna som att man i perioder blir störd i sin sömn, att barn trotsar, att man inte kan på toa själv (har jag aldrig varit med om förvisso).
ärligt talat... Hur lång tid av ett helt liv talar vi om! Max ett par år. Är man inte villig att ta det för sitt barn? Jo, det är man, det och lite till.
Finns ju inget som skulle kunna vara så negativt att det väger lika tungt som allt det mysiga, all kärlek, närhet.
Jag har aldrig känt mig så nöjd med livet ohc med mig själv som efter jag blev mamma. Inte fasen kände jag mig sliten eller osexig eller ful innan jag tillät mig själv att efter barn nr 3 gå upp massor i vikt (vilket berodde på dumma minipiller och inte ett dugg på graviditet eller barnafödande).
Barnen blir så fort en helt naturlig del av livet och ärligt talat så kan man göra NÄSTAN allt som man kunde innan. Barn kan följa med på det mesta.
När man är två så avlastar man dessutom varandra så att man kan gå iväg och göra "egen"saker så det finns enligt mig ingenting att oroa sig för.
Föräldraskapet är något som växer på en och som blir roligare och mysigare hela tiden.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn. Det känns så fattigt och tomt att jag blir gråtfärdig. Jag är superego och kräver massor av egentid och blir galen om jag inte får göra saker för mig själv. Men det finns ju ingenting som hindrar mig från att få de sakerna bara för att jag är mamma!
Jag har en man, en mamma, syskon osv som gärna ställer upp som barnvakter om jag skulle vilja och bara den vetskapen räcker. Sedan utnyttjar jag det inte speciellt ofta.
Mina barn har bara haft korta perioder, då de sovit dåligt, när de varit riktigt små. Visst är det jobbigt men det är nog inte ens något man reflekterar över då. Det bara ÄR så och man kämpar sig igenom det och mår ganska bra trots allt. För som jag sa tidigare, allt det underbara överväger så stort att sådana saker bleknar totalt och jag kan ärligt säga att jag knappt kommer ihåg några negativa saker från när de var bebisar.
Att se sig själv och den man älskar i en helt egen individ, med en egen personlighet, ett eget utseende och egna tankar, är det mest fascinerande jag har varit med om och jag förundras varje dag över att vi skapat våra tre barn, att de är så olika varandra och att de är riktiga, egna personer, som kommer att bli vuxna en dag.
Jag är rädd hela tiden, att vi gör fel, att det ska hända dem något, att jag inte är en tillräcklig förälder, att de ska få dåligt självförtroende, att de ska råka i dåligt sällskap, you name it. Men det är en del av livet och de sakerna får man ta den dagen de kommer.
Jag är en sådan person som känner "det ordnar sig".
Jag var ju inte ens tillsammans med Daniel när jag fick Emil. Kan inte säga att det bekymrade mig. Jag tyckte det var trist, såklart, men att barn är det viktigaste för mig har jag alltid vetat och ett liv utan barn hade jag aldrig aldrig kunnat välja.
Så ja Pumpkin, det finns absolut positiva saker. I stort sett bara positiva saker med att ha barn.
Du har ju katter... Du älskar dem, tycker de är underbara, men kan säkert bli arg på dem ibland.
Ta den känslan du har för dina katter och gånga med ett par miljoner så har du känslan för ditt barn :-)
tänk inte så mycket. Bara gör.
kram kram
haha menade inte att du ska gånga de gånger du blir arg, med ett par miljoner. Menade att gånga kärleken.
Menade heller inte att min man är BARNVAKT åt våra barn *asg*.
Uttryckte mig lite skumt...
Måste dessutom ha postat den längsta kommentaren någonsing. Måste erkänna att jag blir lite frustrerad av att du tänker så mycket när det bara lyser igenom att du VILL ha barn.
Men det vet du nog...
Just do it... Känslorna hänger med så småningom. Man är gravid i nio månader så du har tid på dig att vänja dig och tid på dig att bli kär i tanken på att bli mamma.
kramis
Anja sa det mesta med sin lilla roman. ;-)
Men jag tror att när du är redo är du redo och då kommer du att veta det. Själv hann jag inte tänka så mycket, blev gravid efter en månad tillsammans och det är nu 8,5 år sedan och sen dess har det blivit ett barn till, villa, vovve & giftemål. ;-)
Sen vill jag bara säga att det bästa som finns är när min (snart) 6-åriga son säger: "Mamma, vet du en sak? Du är snäll och jag älskar dig mest av allt i hela världen". Då smälter hjärtat och ögonen tåras av lycka. :-)
Det är nog så att man ofta tar fram de bitar du nämner här som jobbiga. Men det i sammanhanget är så liten...allt positivt är så mycket mycket mer. Att varje dag se ett leende från ditt barn när du vaknar, det slår allt. Att se hur mycket du betyder för ditt barn...det är kärlek. Att se ditt barn göra framsteg, lära sig saker...ger en värme i bröstet. Det finns hur mycket som helst positivt. Kram
Vad är positivt....???!!!
Att vakna på morgonen av en blöt smackande liten puss på tillgänglig kroppsdel (panna,näsa, arm eller rygg) och ett gomorron mamma...
Att höra det lilla livet gång på gång tala om hur älskad hon är och hur mkt hon älskar en....
Att inse att man vill att ens barn skall vara 3 för evigt trots alla motgångar....
Att få skratta åt alla roliga och underfundiga, väl uttänkta och högst ärliga små kommentarer från en individ som inte kan något annat än vara sötast i världen!!!
Att få dela detta med mannen jag älskar.....
Jag ångrar aldrig att jag skaffade barn, det blir bara bättre och bättre....
MVH/ Kasia
Skicka en kommentar