Hur vet man att man är redo? Blir man någonsin redo? På riktigt? Kommer jag komma dit, till den punkten där jag med säkerhet kan säga att jag känner mig redo?
Det känns skrämmande, tanken på att förändra vårt förhållande så definitivt och evigt. Det är ju inte så att man kan ändra sig efter ett år eller två. Vill jag verkligen utsätta vårt förhållande för det? Vi har det ju bra, vi två och Isadora och Tyson. Kommer jag någonsin vara redo att vända upp och ner på allt det vi har? Kommer jag vara redo att acceptera att jag inte är Lasses nummer 1 längre och kommer det någonsin kännas OK att förlora en stor del av hans hjärta till någon annan? Vill jag själv älska någon annan mer än vad jag älskar min man?
Jag tänker egoistiskt, det vet jag. Och barnsligt antagligen. Det är väl ett tecken på att jag inte är redo, trots att jag ibland (ganska ofta) kan känna en oerhört stark längtan efter att ha ett växande liv inom mig – något vackert som jag, och Lasse, har skapat. Tillsammans. Som gror i mig. Men jag är rädd att känna agg mot detta vackra när det en dag kommer ut och förändrar allt. Tar min mans kärlek och flyttar ner mig till plats nummer 2. Är rädd att jag inte ska kunna älska barnet fullt ut för att det tar mitt liv ifrån mig. Man vet vad man har, men inte vad man får.
Är jag ensam om att känna så? Osäkerheten, oron och rädslan? Om jag är det så skyller jag på att jag är ensambarn och dessutom har vuxit upp ensam med mamma - inte behövt dela med någon. Och om jag inte är ensam om att känna så, så skyller jag ändå på det.
Jag undrar om dessa tankar någonsin kommer att försvinna, oftast tvivlar jag på det. Kanske blir jag aldrig redo. Men jag hoppas det.
8 kommentarer:
Nejdå, du är inte ensam om att tänka så här, det gjorde jag också innan och under min graviditet. Men i samma ögonblick som min son föddes så kändes han så självklar att det nästan är svårt att tänka sig hur allt var utan honom. Och ja det går faktiskt att älska sitt barn lika mycket som sin man :)
Jag har aldrig tänkt så men jag tror definitivt att det finns fler och jag tror att du själv har svaret i att du varit ensambarn med ensam förälder.
Jag kan lova dig, att du inte kommer att känna eller tänka så när det där lilla livet kommer ut. När du väl börjat älska barnet (det behöver inte komma direkt) så kommer du tvärtom vara fruktansvärt arg, besviken och sårad om din man INTE älskar barnet mer än han älskar dig. Känslorna man får för ett barn går inte att beskriva med ord.
Du unnar barnet allt, du skulle aldrig vara avundsjuk på det, skylla det för förändringen, då förändringen till 99% för med sig enbart underbara saker och med stor sannolikhet, om man har ett bra förhållande i grunden, gör det ännu finare, ännu närmre coh ännu mer speciellt för att man delar detta lilla underverk.
Kärleken till det gemensamma barnet binder er ju ännu mer samman, på ytterligare ett plan.
Ibland kan man nog inte vänta på att känna sig redo, utan måste kasta sig utför och chansa. Man kan aldrig leva sig in i hur det känns, aldrig veta hur det kommer bli.
Att vara rädd och att tänka igenom är sunt, men låt inte din rädsla för "worst case scenario" hindra dig från att få uppleva det vackraste som finns tillsammans m Lasse.
stor kram
Anja
Menar inte att man behöver älska barnet mer, men man kan älska lika mycket.
Jag erkänner att barnen kommer före Daniel och att kärleken till dem är starkare än något annat. men så behöver det ju inte vara för alla!
Så har jag också tänkt. Både innan graviditeten och under graviditeten. Det är en omställning när man får barn; att det finns en liten varelse som är helt beroende av en, som man måste släppa allt man har för händerna för att rusa till och man är väldigt bunden. Men å andra sidan, är man aldrig ensam och när ens barn skrattar åt en så är det en så ren lycka som man aldrig varit med om tidigare.
Fast håller inte med Violas kommentar, jag tycker snarare att, ja, det går att fortsätta att älska även sin make efter att man fått sitt älskade barn! ;-) Och det kommer väldigt naturligt, jag ser på min make och älskar honom precis som jag alltid gjort och även på ett nytt sätt. Ett där han är pappa till mitt barn och del i en familj med mig. Och han ser likadant på mig.
Pratade en del om detta med dig häromdagen.... Det är två sorters kärlek och det finns plats för båda och kanske fler ändå?! Jag älskar din morbror av hela mitt hjärta, men Ia är mitt barn och det kan jag inte förändra. Funderingarna och farhågorna finns alltid där, men samtidigt så tar du upp i ett tidigare inlägg om saknaden av din faders kärlek. Den dagen du för första gången känner ett liv växa inom dig kommer dina rädslor snabbt att riktas om till att bli; Kan vi älska detta barn nog? Kan vi älska mer än ett barn? Hur göra för att ge detta liv de bästa förutsättningarna någonsin? Och kom ihåg vad jag sa, en mans kärlek till sin kvinna är aldrig högre än den dagen hon skänker honom ett nytt liv.
Kramisen
Å jag håller med föregående talare
Puss/M
Jag tror att om man spekulerar och funderar finns det alltid något som gör att man känner sig mindre redo. Det finns alltid något som kunde varit bättre, jobb, boende, pengar tex. Jag tror att det är naturligt att sträva efter en viss form av perfektion eller känsla av att vara totalt redo, men när det gäller att bli förälder tror jag att det är viktigt att inte låsa sig av alla rädslor utan att våga.
Att ta steget att bli förälder är stort, det ligger ett enormt ansvar i det. Det är stor och läskigt. Livet förändras för alltid, men när barnet har kommit till en är det underbart! En stor gåva. Jag har inte upplevt att hålla mitt levande barn i min famn, men den oändliga kärleken till den lilla varelse som bott i ens mage- den känner jag till. Man kan spricka av kärlek.
Kärleken mellan en man och sitt eget barn är ojämförbart, den ena utesluter inte den andra utan binder föräldrarna närmare varandra på ett helt annat och nytt plan.
Att du har börjat fundera och oroa dig kanske är ett tecken på att du är redo? Jag är så säker på att både du och Lasse kommer bli underbara föräldrar! Ni har mycket kärlek att ge. Det är okej att vara förvirrad och rädd- du är inte ensam om det.
Stor kram vännen!
Man är nog aldrig redo fullt ut. Det är något helt nytt och jag tror inte att man kan föreställa sig hur man kommer att känna efter att man har fått barn. Jag längtade mycket innan jag gravid, och vi hade lite lösa planer men faktiskt inte att det skulle bli såhär snart. Och det är klart att vissa dagar undrar jag hur allt kommer att bli och om jag och vi kommer att klara av allt vad det innebär med barn. Men jag börjar faktiskt känna mig lite redo. Det är tur att man har några månader på sig att växa in i rollen. :)
Skulle nog kunna skriva mer, men jag vet inte riktigt vad just nu. Om det är nåt du vill fråga om så är det bara att skriva! :)
Skicka en kommentar