Det här inlägget är inte skrivet för att såra någon, allra minst de jag älskar mest. Men en blogg är delvis till för att ventilera, så jag ventilerar.
Mina föräldrar har gått och blivit fosterföräldrar, eller ja, de har varit avlastningsfamilj ett tag nu. De pratade länge om att det var någonting de skulle vilja testa på, men jag tror inte riktigt att jag tog dem på allvar. Min mamma är ju min mamma liksom, hon ska inte ta hand om några andra barn än mig (och Ia då...).
Men helt plötsligt hade de en 16åring boendes hemma i huset varannan helg. I början tänkte jag fortfarande inte så mycket på det, men det har alltmer börjat gå upp för mig vad det är som har hänt. Och (jag är ledsen mamma) jag gillar det inte. Kanske är det därför jag låtit bli att tänka på det, jag har liksom paketerat in det i en låda och stoppat undan det - det faktum att andras barn bor/ska bo i mina föräldrars hem. I mitt gamla hem.
Nu ska jag börja dela med mig av min familj, av mina heliga platser (läs: Ytterhogdal) och av min tid med min mamma. Det var lättare att paketera undan det när det bara gällde en plats, en del av mitt liv. Men när okända utbölingar ska börja inkräkta på fler ställen (läs: Ytterhogdal) så blir jag frustrerad, arg och ledsen. Man kanske tycker att jag, eftersom jag är 25 år i år, borde ha kommit över sånt här - fåniga tankar, fånigt beteende. Men det har jag uppenbarligen inte. Jag känner mig ersatt och undanskuffad.
I skrivande stund har mamma dessutom ett möte med fosterbarnsplaceringsföretaget för att eventuellt ta emot ett barn på heltid. Alltså inte bara på helger. På heltid. Jag vet att det är något som både mamma och Magnus vill, och jag är glad för deras skull. Men jag kan inte låta bli att undra - när ska jag då kunna hälsa på utan att störa? När ska jag kunna umgås med min familj, och bara min familj?
För saker har redan förändrats, vare sig man vill det eller inte. Inte nog med att jag ska dela med mig, jag ska anpassa mig också. Jag måste ta hänsyn till att mamma inte har tid att prata med mig i telefon, eller att det inte passar att jag kommer och hälsar på när som helst - för det kanske inte passar det andra barnet. Helgfosterbarnet. Och då kan man ju fundera, hur ska det då bli med ett heltidsbarn?
Kommer alla att tycka om den här nya personen, utom jag för att jag inte gillar inkräktare? Mormor? Kasia? Jag vet att mamma alltid är min mamma och inte kommer att älska ett nytt barn mer än mig, men Ia då? Kommer hon tycka att den här nya kompisen är mycket roligare än Kusin? Och kommer alla tycka att jag är fånig och knäpp som känner så här?
Ja, jag är väl knäpp då. Men jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sånt här.
5 kommentarer:
Åh gumman! Jag har redan förstått att det är något du har svårt att förhålla dig till och att du inte tycker om det. Eftersom jag känner dig så väl så kan jag läsa av sånt. Det gör mig ont att det är något som gör dig ledsen, det är ju givetvis inget jag önskade. Det är min förhoppning att du i framtiden kan förlika dig med det och att du kommer till insikt med att ingen kan ta din plats, vare sig i familjen, hemmet, Ytterhogdal eller vad det nu kan vara. Vi gör detta för att det är så mycket som är trasigt i samhället. Så många barn far illa och många har föräldrar som inte vill ha dom. Jag kan aldrig ge dem den kärlek de skulle ha fått om de hade fötts av vettiga föräldrar men jag kan ge dem någonstans att bo och ge vägledning fram till de är stora nog att ta hand om sig själva. Det är också en möjlighet för mig att arbeta heltid igen och få tillbaka den identitet som ett yrke ger. Jag är trött på att valsa runt hos försäkringskassa, läkare och arbetsförmedling. Som du redan vet så finns det ingen jag kan älska som jag älskar dig. Jag hoppas ju givetvis att jag kommer att tycka om det barn eller den ungdom som ska bo här eftersom det kommer att göra jobbet lättare men det är som sagt ett jobb. Visst kan det vara så att jag inte alltid kommer att ha tid att prata när du ringer men om du tänker efter så kunde jag inte alltid prata när jag hade jobb på tex Arlande heller. Jag hade aldrig kommit på att göra detta om inte du hade blivit en så fantastisk kvinna. Det i sig måste ju betyda att jag har gjort något rätt när jag uppfostrat dig. Jag älskar dig!
Puss puss/Din alldeles egna mamma
Så fint ni skrivit både du och din mamma. Jag förstår er båda och du tänker inte tokigt är knäppt på något sätt. Jag förstår dig precis. Hoppas det går bra allting. Kram
Usch...detta här var inte lätt att läsa. Förstår att det inte är enkelt att ta till sig alla beslut ens föräldrar gör, än mindre när andra barn blir inblandade. Jag tycker inte att någon av er är knepig. Dina (A) funderingar såsom din mammas är båda relevanta och man behöver inte gilla allt. Men man får ibland lära sig att respekter de beslut någon tar. Din mors kärlek till dig går inte att ta misste på och jag tror aldrig hon valt att göra detta om inte du växt upp och blivit en så vacker, eftertänksam och storhjärtad kvinna. Jag tycker att det är storsint av både henne och M att erbjuda ett barn något som de annars går misste om, dvs kärlek, trygghet, konsekvens och lärdom om livet. Jag tycker det är bra ATT du ventilerar en håller tillbaka. Tänk på att alla förändringar kräver sin tid ;). Men det kan oxå bli något väldigt bra.
Många kramisar/ Kasia
Angelica
Jag förstår dig, även om jag samtidigt inte kan säga att jag gör det (haha låter vettigt).
Du är vuxen och du har fått en trygg, kärleksfull uppväxt. Jag jobbar med de barn som inte kan/får/bör bo hemma med sina föräldrar. Jag vet hur ont om bra familjehem det är och hur otroligt fina de här ungarna är. Oskyldiga dessutom.
Människor som din mamma och hennes Magnus växer inte på träd. Var stolt över din mamma.
Och du Angelica! Har du tänkt på att DU faktiskt skulle kunna komma att bli en otroligt viktig människa för det här barnet oxå.
Du är ju en del av familjen även om du inte alltid är där. När du träffar barnet kanske du faktiskt kommer att upptäcka en massa saker om dig själv och jag är helt övertygad om att när denna människa blir VERKLIG för dig, dvs inte bara ett barn du nu tänker på som "inkräktaren" och "utbölingen" så kanske du faktiskt kommer att tycka om barnet riktigt mycket.
Alla andra i din omgivning älskar ju dig, oberoende av ifall det finns ett fosterbarn med i bilden eller inte.
Deras känslor för dig påverkas ju inte av att ett fosterbarn kommer med i bilden.
Det är inte alla förunnat att växa upp under bra förhållanden. Det är inte alla förunnat att älskas av vuxna, ens av sina egna föräldrar.
Tänk så mycket du har fått och så mycket du har. När du tänker efter inser du säkert att du faktiskt har ett överflöd av kärlek som du har råd att dela med dig utav.
Stor kram
Anja :-)
Ah, just ja, jag håller med Anja!
Om du vill prata om detta kan vi ta det på msn. Jag är ju också uppvuxen i ett hem med massa ungar (biologiska, fosterbarn, syskonbarn, grannar, dagbarn.... Och så jag då, som blev adopterad :-)
Ja, som sagt. Jag finns om du vill prata!
Skicka en kommentar