Det är konstigt att man kan uppfyllas av känslan av att vara hemma bara man passerar en viss geografisk gräns, en specifik breddgrad. Vilken breddgrad exakt ska jag låta vara osagt, men gränsen går någonstans strax norr om Sundsvall. Sen blir känslan bara starkare och starkare ju längre norrut jag kommer. I veckan har jag känt en hel del tvivel, nästan ifrågasatt allt som är ”jag”. Gillar jag verkligen att rida? Hus - är det för mig? Vill jag jobba med personalfrågor? Och vill jag verkligen flytta norrut igen? Spendera resten av mitt liv i Västerbotten?
Jag har känt mig osäker på det mesta helt enkelt. Men nu när jag passerat den där specifika breddgraden igen känns allt så klart och tydligt igen – självklart vill jag bo i norr! Hur kunde jag ens tvivla? Det är ju här mitt hjärta hör hemma, här det får ro. Här får JAG ro. För fem år sedan var det inte mitt hem, men nu är det det. Det kanske uppfattas som konstigt av många - speciellt utomstående. Men för mina närmsta tror jag att det upplevs som självklart och naturligt. Jag har alltid varit en norrlänning i själ och hjärta.
Och om åtta-nio månader kan planerandet och utförandet av vår dröm ta fart. Vi flyttar hem.
Men jag kommer sakna mamma. Tur då att hon är så besatt av ljus att hon inte kan tänka sig ett bättre ställe att vara på sommaren än hos oss i Västerbotten.
3 kommentarer:
Vad skoj att ni flyttar hem, då kan vi träffas massor. Ja just det...jag skulle ju smsá dig...gör det med en gång. Kram
Ja mamma kommer, lita på det. Jag kommer att sakna att ha dig här nere men det viktigaste är att du får bo någonstans där du känner dig hemma och trivs.
Puss puss/M
Jag kommer också. Jag älskar ljusa sommarnätter. Helt underbart. Skaffa ett stort hus, så kanske du får se många av familjen under sommaren.
Kram och välkommen hem.
MOM
Skicka en kommentar