Pris: 50 öre. Kan diskuteras.
Jag har alltid trott att man som förälder sätter sina barn i första rummet. Alla sina barn. Och dessutom har jag vandrat omkring med illusionen att föräldrars jobb är att komma ihåg sina barns födelsedagar, att det liksom ingår i arbetsuppgifterna. I jobbeskrivningen om man vill uttrycka det så. Men jag kanske har fått det hela om bakfoten?
Igår var en jättebra dag. Jag kände mig älskad och omtyckt från många håll, jag fick en kamera av mitt hjärta och en härlig lunchdate med mamma. Sol och vackert väder. Sommarväder - jag har ju alltid sagt att jag fyller år på sommaren! Telefonsamtal kom under dagen och på Facebook, och här på bloggen, ramlade det in gratulationer i mängder. Underbart! Tack ska ni ha kära vänner och familjemedlemmar.
Visst är de fina, min mamma och min man?
Kvällen bjöd på god pizza och gott vin tillsammans med mitt hjärta på en uteservering nere på stan, och avrundades sedan med chokladtårta och champagne i skenet från levande ljus. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.
Den stora frågan är: Hur kan en far glömma bort sitt barn?
6 kommentarer:
Sitter här med några tårar rinnandes ner från kinden. Blir både arg och ledsen över det du skriver. En pappa SKA inte glömma sitt/sina barn, det är såååå dåligt av honom. Jag lider verkligen med dig. Men det är tur att du har en så go mamma och go make och fina vänner som bryr sig om dig. Kram min vän
Inte för att det kanske är till så stor tröst, men jag har varit med om precis detsamma. Det är fruktansvärt - precis som du beskriver det, det gnager hela tiden. Jag förstår inte att det är möjligt att glömma, men det är det uppenbarligen. Ibland funderar jag på om man skulle säga upp kontakten för det tar så mycket energi - men sen blir det ändå det där "det är ju min pappa". Och vi är barn...
Många kramar!
Ps. Även om man är 29 så kan man få visa leg på systemet - som 30-åring har jag inte fått göra det (men å andra sidan är jag inte säker på att jag har handlat på systemet som 30-åring. Det är nog det det beror på alltså.. ;-)
Jag förstår att du känner dig nere..jag har en morbror som också sällan kommer i håg min födelsedag. Det käns ju! Men för en gångs skull grattade jag dig på rätt dag=)!! Jag lär mig;)
Hej. Jag brukar inte kommentera i din blogg, men jag läser den lite anonymt då jag tycker du skriver och uttrycker dig på ett härligt sätt.
Att jag väljer att kommentera till detta inlägg är för att jag så väl känner igen mig i det du skriver - men i mitt fall är det min mamma som aldrig hör av sig och som mer än en gång glömt bort födelsedagar, både min egen och min yngre brors. Tankarna har många gånger varit att bryta kontakten helt men det är för svårt. Jag har ju förstått som vuxen hur hon är och jag antar att det får jag leva med och jag bryr mig inte om henne längre. Jag har accepterat läget men visst hade det varit kul om ens mamma varit lite intresserad av mitt liv ibland och velat vara en del av det, men jag klarar mig ändå för det finns andra här runt omkring mig som är betydligt bättre människor än vad hon är.
Nä... :-( fruktansvärt dåligt att inte höra av sig när ens dotter fyller 25 :-( eller spelar väl ingen roll vad man fyller men 25 är ju lite extra tillochmed.. :-(
Hoppas du hittar en "köpare" så du kan köpa en ny pappa ;-)
Måste erkänna att jag vet en och annan person (läs MAN) som glömmer födelsedgar och andra viktiga datum ständigt.
Verkar som att det är "kvinnligt" att komma ihåg bemärkelsedagar.
Mitt enda råd till dig, eftersom du tar så illa vid dig, är att, FÖRSÖK att verkligen tänka att det inte är personligt, hur illa det än känns att en pappa glömmer.
Jag har glömt min pappa de senaste tre åren, min bror förra året och en av mina bästa väninnor. I år glömde jag mitt gudbarn.
Jag är hopplös! Men jag hör av mig senare och grattar såklart.
Min pappa skulle aldrig komma ihåg oss barn om han inte hade det inskrivet och har som rutin att kolla sin almanacka flera gånger om dagen. Inte en chans.
Maken skulle aldrig komma ihåg VÅRA barn om inte jag påminde honom.
Han kommer inte ihåg sina föräldrar, sina syskon, eller mig eller barnen. Han är RIKTIGT hopplös.
Ja, du såg ju hur det var med även vår allra första bröllopsdag.
Jag har gett upp, har slutat "bry" mig, för jag vet att det inte är personligt.
Din pappa har, vad jag förstått, inte brytt sig, ställt upp, funnits där för dig på så många år så jag tror att det är dags att du faktiskt ger upp på din pappa och slutar bry dig om honom.
För din egen skull, sluta vänta dig något av honom, sluta räkna med honom. Det gör dig bara illa och du förtjänar bättre.
Väntar du dig ingenting så kan det inte komma åt dig vännen.
Försök släppa taget om din pappa. Han är inte värd dig!
Stor stor kram
Anja
(ps, sedan håller jag med dig om att en pappa bör komma ihåg sitt barn, men det är i en perfekt värld och denna värld är långt ifrån perfekt, likaså din pappa).
Skicka en kommentar