Förvirrande familjerelationer

Nästan alla nya människor och vänner jag träffar reagerar när de får höra om min familj. De tycker att min mamma är ung (43 i år), att det är fascinerande att både min mormor (65) och gammelmormor (85) är så relativt unga som de är, att det är lite lustigt att min morbror (38 i år) är äldre än min mammas sambo (36) och att min man (30) är mer jämnårig med min moster (32 i år) än med mig. Att jag har en kusin som är 3 år (och faktiskt en nyfödd nu också!) brukar också förvåna många.

Egentligen är det ju inte svårare än så att gammelmormor, mormor och mamma var rätt unga när de fick barn. Gammelmormor var 20 när mormor föddes, mormor var 22 när hon fick mamma och min mamma var 17 (nästan 18) när hon fick mig. Det bäddar ju för många generationer samtidigt. Att min morbror sedan fick barn först när han var 35 (som ju kan anses vara rätt normalt, speciellt i dagens samhälle) har gjort att det alltså är 22 år mellan mig och Emilia, och nu 25 år mellan mig och Alicia, trots att det bara är 5 år mellan min mamma och hennes bror. Hängde alla med?

På grund av, till viss del tror jag i alla fall, de oklara generationsgränserna och de förhållandevis små ålderskillnaderna har vi som familj alltid stått varandra väldigt nära. Jag har varit mycket hos mina morföräldrar som liten (och som större för den delen) och mormor har nog alltid varit en blandning av mormor/extramamma/nära vän. Min morbror - som bara var 12 när jag föddes - har nog mer än en gång fått/tagit på sig rollen som storebror istället och hans fru har gått från att vara en ogillad (av mig) inkräktare till att vara min moster, min syster och en av mina allra bästa vänner. Och mamma, ja, hon har varit allt och lite till. Främst mamma och nu också min absolut bästa vän. Ja ni förstår, en väldigt nära familj helt enkelt. Det har nog också förvirrat många genom åren tror jag.

Nu är det ju dock inte bara för utomstående det här är förvirrande, även jag blir lite snurrig ibland. Oftare och oftare numera faktiskt. Jag antar att det hänger ihop med att jag nu är vuxen, mer på samma plan som mamma, moster och alla de andra. Jag är stadgad och gift, har bolån och CSN-skulder, har jobbat några år och är väl åtminstone i startgroparna till att börja bilda familj/skaffa barn. Samtidigt tillhör jag "barngenerationen", tillsammans med Emilia och Alicia. Så samtidigt som jag t ex känner mig som en lillasyster till min moster, så känner jag mig som en storasyster till Emilia och Alicia. Och så är jag barn till mamma, som är den som egentligen är "syster" (svägerska) till min moster.

Man kan ju bli förvirrad för mindre. Det får mig att helt tappa bort mig i vart jag egentligen hör hemma, vad som är min "plats" i familjen så att säga. Vilket ibland gör mig ledsen, när jag märker att andra inte behandlar mig/agerar som jag förväntar mig utifrån den roll som jag just då "tror" mig inneha. Speciellt svårt att komma ihåg är det just när mamma, morbror och moster är inblandade.

Som nu när Alicia föddes. Utan att tänka så anser jag mig ha samma roll som min mamma, som en syster/svägerska och tänker därför alltså att jag har lika stor rätt som mamma att få veta allting när det händer. Jag blir då lite ledsen när jag märker att det inte är så. Men om jag påminner mig själv om vilken plats i hierarkin (i brist på bättre ord) jag har, så är det såklart helt naturligt att min morbror vill prata med sin syster, och inte med mig i första hand. Det är ju självklart. Men ändå på något sätt nedslående. Om någon förstår vad jag menar?

Man tror liksom att man är lika viktig som någon annan, men det är man inte. Man är viktig, såklart, men inte viktigast just där och då. Då tillhör man återigen "barngenerationen". Vilket jag ju egentligen gör också.

Förvirrande, och det är bara min egen hjärna jag har att skylla.

På måndag ska jag i alla fall åka och se underverket. Och träffa min älskade Ia och hennes föräldrar förstås. Spännande.