Jag vet att jag inte längre borde bli förvånad. Eller ledsen. Eller arg. Eller besviken. Eller rent ut sagt förbannad. Och ändå kan jag inte låta bli.
När jag blev gravid i höstas ringde jag alla i familjen och berättade att jag och Lasse väntade barn. Och han ringde sin familj. Alla blev jätteglada! Den enda vi inte ringde var min egen far och hans familj, det var ett medvetet beslut. Jag ville helt enkelt vänta, speciellt eftersom jag då var arg över bråket vi hamnade i i samband med min födelsedag.
I november bestämde jag mig för att åtminstone berätta det för lillasyster, så jag smsade henne. Hon blev superglad och ville veta allt. Jag svarade förstås på allt hon ville veta, men jag sa åt henne att hon inte fick säga det till någon - speciellt inte till pappa. Att det var en hemlighet.
Allteftersom tiden gått har jag/vi berättat om graviditeten för fler och fler. Den kusin på pappas sida som jag har mest kontakt med fick reda på det och även hennes familj. Sen tillkom två fastrar på min vänlista på Facebook, så även de fick läsa om den glada nyheten. Det har förstås slagit mig att ju fler som vet om det, desto större är risken/chansen att pappa får reda på att vi ska ha barn från någon annan. Men det har känts OK ändå.
Så idag smsade jag med lillasyster, som fyllde 18 år i lördags. Jag frågade hur julen varit, hur det går i skolan och om terminen hade satt igång. Och så talade jag om att det är en liten pojke vi väntar. Det sista jag frågade var om hon hade berättat om graviditeten för pappa, för det hade hon ju lovat att hon inte skulle göra. Men det hade hon visst gjort ändå. För ett bra tag sen som det lät.
Min pappa vet alltså om att jag ska bli mamma, och att han ska bli morfar. I alla fall i rent biologisk mening. Men tror ni att han har hört av sig? Nej just det. Han ringde inte när jag fyllde år, han ringde inte till jul/nyår och han har inte ringt sen heller. Det enda jag hört från honom är det (i hans ögon) lustiga e-vykortet jag fick dagen innan jul. Och där stod det inte heller nånting om min "stora nyhet".
Jag kanske är konstig, naiv eller egocentrerad - men på något sätt har jag nog alltid föreställt mig att även min pappa skulle vara så pass intresserad av mig och det växande livet i min mage att han åtminstone skulle ringa och tala om att han nu vet om att han ska bli morfar. Är det inte så man gör?! Men det verkar ju inte som att han inte kunde vara mindre intresserad faktiskt. Vad är det för jävla fel på honom?!
Som sagt. Jag borde inte bli förvånad, ledsen, arg, besviken eller förbannad. Men det blir jag. Jag kan inte låta bli, hur jag än försöker att stålsätta mig. Och nu handlar det dessutom om så mycket mer! Jag blir ledsen när han beter sig illa mot eller inte är intresserad av mig, men nu är han dessutom inte intresserad av sitt första barnbarn - MITT barn. Det känns inte riktigt rättvist mot någon av oss faktiskt.
Jag är i alla fall otroligt tacksam att Myran har en morfar som redan nu avgudar honom och som visar intresse hela tiden. Och som jag vet kommer bli världens bästa morfar (precis som min egen morfar). Men jag hade nog hoppats på mer, mot bättre vetande.
5 kommentarer:
Vännen....vet inte vad jag ska säga. Är bara så ledsen för din skull. Att göra så som din pappa gör mot dig och Myran är fruktansvärt i mina ögon. Mamma och pappa är man livet ut, inte en kort stund som din pappa tycks tro. Förstår att det är svårt att inte bry sig men jag önskar du kunde ändå. Kram till dig.
Stackare, kan tänka mig hur du känner dig, min sambos pappa är lika dann =/
*kramar*
Snubblade över denna bloggen på familjeliv och känner så väl igen mig i det du skriver om. Jag har själv problem med min pappa.. inget kul. Njut av din graviditet iallafall =)
Efter allt jag läst om din pappa är jag inte ett dugg förvånad. Blir så ledsen för din skull och över att du trots allt ändå blir så berörd/förvånad när din pappa egentligen aldrig verkar ha gett dig en enda anledning att tro ATT han ska bry sig!
Usch Angelica. Släpp det! Släpp honom. SKIT i honom!
Din syster trodde med all säkerhet att det var ok att din pappa fick veta, nu när alla andra visste. Så hade jag nog själv tolkat det. Eftersom vem som helst kunde ha sagt det till honom, om du förstår hur jag menar. Jag hade nog bara tänkt att du menade i "början" innan alla andra fick veta men att du glömt bort att säga att NU är det ok typ.
Sedan kan det ju oxå vara så att din pappa faktiskt inte hör av sig JUST eftersom du faktiskt inte har talat om det för honom. Kanske sa din syster, t.om till honom ATT det inte var meningen att han skulle veta, att det var en hemlis och att du ville berätta själv, och därför väntar han inte.
Om jag varit du och VERKLIGEN ville ha min pappa i mitt liv så hade jag ringt och berättat att jag var gravid.
För egentligen Angelica! Din pappa har ju inte "fått veta" (rent officiellt) så med tanke på er situation så är det inte alls sannolikt att han då ringer och gratulerar.
Hur tänker du själv när du ser objektivt på den aspekten? Inte för att det är lätt att vara objektiv. Jag riktigt känner hur du går i affekt med allt som rör din pappa och jag sitter här på andra sidan datorn (vi känner ju inte alls varann egentligen mer än från nätet men jag har ju hängt med mycket i detta) och tänker OM hon ändå kunde släppa den där skitstöveln nu och för alltid. Han kommer ju aldrig förändras. Önskar du slutade hoppas, men förstår att du nånstans ändå hyser ett hopp.
Snälla skit i din pappa. Du har så många andra i ditt liv som bryr sig, som älskar dig och som ser fram emot ankomsten av myran.
:-)
Stor jättestor tröstkram
Anja
Nu läste jag de två sista styckena. Jag slängde mig på kommentarknappen när jag kommit till "vad är det för jävla fel på honom?". Du skriver precis det jag skrev, att det inte är förvånande.
Tänk så jä..la många föräldrar som oförtjänt får känslor av barn som de inte alls anstränger sig för. Det är ofattbart och vidrigt. Så mycket han har påverkat dig och påverkar dig. Han är INTE värd dig och definitivt inte värd din son.
Var istället glad att han inte kommer finnas i din sons liv! Han hade kanske svikit honom oxå. Han har ju redan, som du känner, gjort det på ett sätt (om han inte väntar på att du ska berätta för honom om graviditeten innan han gör något) men tänk om han hade svikit honom ifall de hade en relation.
Förstår du hur arg, sårad, vansinnig du hade varit. Finns ingenting som skadar oss mer än när någon gör våra barn illa.
På alla sätt tycker jag att du har det bättre utan din pappa eller hans påverkan överhuvudtaget, i ditt liv.
Har du gått och pratat med någon om detta, för du är lite lik mig, du gör dig till ett offer när det gäller detta, i dina tankar. Du är värd mer! Det är så lätt att låsa sig i tankemönster som inte är bra.
Jag har äntligen sökt hjälp för mina tankespöken som påverkar mig och ska f..n bli av med dem en gång för alla.
Kanske vore super för dig att få bli av med detta innan Myran kommer, eller iallafall komma igång och jobba med det.
Såna här saker vill man bli av med innan man själv blir förälder, för de påverkar en och förföljer en.
En stor kram till
Anja
Skicka en kommentar