Dag 5 – Vad är kärlek?

Kärleken är tålmodig och god.

Kärleken är inte stridslysten,

inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk,

den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten,

men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den,

allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek,

dessa tre och störst av dem är kärleken.

1 Kor 13

Jag gör det lätt för mig och slänger upp några bilder, varav en bild som jag nyligen visat.

Min stora familj. Även om två saknas.

 Min lilla familj.

Min stora kärlek.

Min lilla (stora) kärlek.

Det här är kärlek för mig.

Dag 4 – Det här åt jag i dag

Spännande rubrik? Tur att jag inte svullat alltför mycket idag.

Frukost - Fil, jordgubbssylt och flingor.
Lunch - Färsk pasta med sparris, champinjoner och räkor (gårdagens middag, SÅ gott!).
Middag - Kyckling, potatis och steklök tillagat i lergryta.
Snacks - Chips och dipp.

Ja, och så har jag fixat med julgodis idag och förstås smakade jag lite av godiset medan jag tillverkade det.

Det var den dagen det.

Dag 3 - Mina föräldrar

Jag har en mamma som heter Veronica, en pappa som heter Per-Arne och en mammas sambo som heter Magnus. Det är dessa tre jag refererar till som föräldrar. Eller snarare "mina föräldrar" och "pappa".

Pappa och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna). Magnus och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna).

Foto: Sussi Petersson

Den som har följt min blogg vet att min relation till min pappa inte är helt enkel, minst sagt. Vi hörs och ses sällan och det blir en hel del missförstånd och besvikelser from time to time. Men han heter i alla fall Per-Arne som sagt, kommer från en stor familj och arbetar inom infrastruktur/järnväg kan vi väl säga. Han är gift, har två barn till och bor i ett rött hus i Dalarna.

Min mamma är, som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen, en helt fantastisk kvinna och inte bara min mamma utan också min bästa vän. Hon fick mig i unga år (17) och så länge jag kan minnas har det varit hon och jag mot världen. Hon finns alltid där för mig, stöttar och hjälper, lyssnar och peppar, lyfter mig när jag behöver det och gläds alltid åt mina framgångar. Man kan faktiskt inte be om en bättre mamma och vän och jag är tacksam att det är just jag som belönats med en sådan mor.

Mammas sambo kom in i mitt liv när jag egentligen var för gammal för att ta till mig en "ny pappa". Han har heller aldrig försökt ta på sig den rollen, utan har istället nöjt sig med en roll som "manlig förebild" och nära vän. Och genom åren har vi verkligen blivit otroligt nära vänner, han står mig lika nära och är mig lika kär som resten av min familj. Jag hoppas att han vet det. Och även om han egentligen är alldeles för ung för att vara min pappa, så har han definitivt blivit en styvfar med åren. Den bästa man kan tänka sig.

Jag älskar er. Jag borde antagligen säga det oftare. Men det är inte alltid lätt.

Ett måste

Jag måste gå på konsert i sommar.

Dag 2 - Min första kärlek

Det ska alltså handla om min första kärlek idag. Inte ett helt enkelt ämne att försöka bena ur, för vad är egentligen den första kärleken? När kan man säga att det verkligen handlar om kärlek? Det som var kärlek för mig när jag var 14 är det inte nödvändigtvis idag.

Det ska handla om den första kärleken. Inte den största och inte den sista. En del kanske vill säga att ens första kärlek är både den största och den sista också, men det vill faktiskt inte jag. För utan den erfarenhet som olika kärlekar och pojkvänner har gett mig skulle jag inte veta idag att jag är gift med min största kärlek, som jag också hoppas är min allra sista kärlek. Förutom våra barn förstås.

Jag har älskat många och mycket i mitt liv. Jag har, trots att jag skrev i förra inlägget att jag tycker om att vara ensam, alltid föredragit att vara i ett förhållande. Ibland även om det har varit ett dåligt förhållande, men aldrig särskilt länge om inte känslorna har funnits där. Till viss del har jag absolut varit kär i kärleken, och även om jag själv kanske inte varit medveten om det så har min mamma sagt det till mig med jämna mellanrum. Och jag är nog fortfarande lite kär i kärleken, i tanken på att vara två. Men nu är jag definitivt mer kär i min man än i själva tanken, precis som det ska vara.

Men tillbaka till ämnet. Min första kärlek.

Om vi verkligen ska dra det så långt det bara går så får väl Jonny ta på sig rollen som min första kärlek. Vi är födda med ett par veckors mellanrum och växte upp tillsammans. Han var den första pojken jag pussades med och även lite senare i våra unga år ville jag pussas med honom. Då var han dock inte så intresserad längre. Oh well.

Annars skulle jag nog säga att Niklas var min första kärlek. Vi gick i samma klass på högstadiet och han liknade, i alla fall om man kisade, Nick Carter - som jag då var helt besatt av. Jag var kär upp över öronen och ville inget hellre än att vara tillsammans med Niklas. Han blev dock tillsammans med min bästa kompis istället. Tough luck. Många tårar blev det kan jag säga. Men turen återvände till mig och några månader senare tog det faktiskt slut mellan dem och jag och Niklas blev ett par. De flesta trodde nog att vi skulle hålla ihop längre än vad vi gjorde för ja, vi var verkligen kära. Sådär kär som man bara kan vara när man är 14 år och går i åttan. När man kladdar ner hela anteckningsblocket med killens namn, hjärtan och ens eget förnamn tillsammans med hans efternamn. Angelica Stangendahl. Men nej, det höll faktiskt inte så värst länge. Någon månad om jag inte minns fel. Sen ledsnade jag och började jaga hans bästa kompis istället. Det är verkligen bara i grundskolan man kan komma undan med sånt... Det hela slutade i alla fall med att vi, innan grundskolan var slut, var jättebra kompisar allihop. Så slutet gott, allting gott.

Men nu är jag gift, och även om alla tidigare kärlekar (nästan alla i alla fall) har sina speciella platser i mitt hjärta och mitt minne, så finns bara en kärlek för mig. Den största, bästa och sista. Kärleken till min man.

Dag 1 - Presentera dig själv

Jag är inte en särskilt spännande person. Jag har inte varit med om en massa extraordinära händelser i mitt liv. Jag har flyttat en del, blivit mobbad och slagen i skolan, gått på internatskola, jobbat och pluggat lite här och var och sedan stadgat mig - tidigt enligt vissa, i lagom tid enligt mig själv.

Jag heter Angelica. Jag är fru till Lars, mamma till Ludvig och dotter till Veronica och Per-Arne. Min mormor heter Karin och min morfar heter Gösta. Min andra morfar (min biologiska morfar) hette Björn, han dog samma år som jag fyllde 6 år. Min farmor och farfar finns inte heller i livet, men de hette Greta-Lisa och Patrik och de fattas mig - varje dag.

Jag är storasyster till Emil och Emma, "lillasyster" till Kasia och "systerdotter" till densamma, och hennes man Nicklas. Ja, det är lite invecklat för en utomstående. Min morbror Nicklas är alltså gift med Kasia, som är som en storasyster för mig och en lillasyster för mamma - och samtidigt ingift moster. Varför skulle man inte kunna ha flera roller i en familj? Student är jag också, eller jag försöker i alla fall vara det. Då och då.

Jag är född i Östersund, uppväxt i Sveg, nerflyttad till Uppsala, utflyttad till Forsmark, hemflyttad till Edsbro, hemifrånflyttad till Uppsala, bortflyttad till Västerås och kärleksflyttad till Skellefteå. Ett kortare (räknas 3 år som kortare?) gästspel i Södertälje har hunnits med och nu sitter jag här igen, i en lägenhet i Skellefteå. Så lika, men ändå så olika. Jag har flyttat 20 gånger (om jag inte missat något ställe) och kommer flytta minst en gång till, men det geografiska området är åtminstone rätt. Jag är hemma.

Jag är en sådan som tänker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort. Från stort till smått, och det som är smått från början blir ofta stort innan jag slutat tänka på det. Och då kan jag inte sluta tänka på det eftersom det är så stort. Är jag ensam och låter mina tankar vandra helt fritt så slutar det nästan alltid i en panikångestattack. Jag bör alltså aldrig lämnas ensam med mina tankar, men samtidigt tycker jag om att vara ensam. Konstanta dilemman.

Jag står min familj väldigt nära. När jag säger "min familj" menar jag inte bara min make och son. Jag menar hela min familj - maken, sonen, mamma, hennes sambo, mormor, morfar, morbror, moster/syster och mina två småkusiner. Dessa människor betyder allt för mig och jag skulle göra vad som helst för dem - och de skulle göra detsamma för mig. Det är en oerhörd trygghet att ha så många fantastiska personer i sin närhet, som alltid finns där för en. Och ja, jag är enormt tacksam.

 Nästan hela min fantastiska familj. Kasia saknas.

Jag gillar att resa. Helst till USA.
Jag gillar att läsa. Kärlek ska det vara.
Jag gillar choklad. Tyvärr lite väl mycket.
Jag gillar att köra skoter. Fort ska det gå.
Jag gillar att spela spel. Men inte att förlora.
Jag gillar att fotografera. Fast jag är inte särskilt bra på det.
Jag gillar att baka. Och önskar att jag orkade göra det oftare.
Jag gillar att skriva. Kanske blir det en karriär av det så småningom.

Men framför allt älskar jag min son och min man. Och resten av mina nära och kära.

Trettio dagar

Jag har varit sugen på att göra som alla andra och köra en trettio dagar lång "utmaning", där jag får rannsaka mig själv lite och ni läsare (de flesta av er i alla fall) får lära er lite nytt om mig. Jag har bestämt mig för att skriva inläggen på båda bloggarna (den här och på Älskade Ludvig). En del läser kanske båda bloggarna och då får man lite upprepning, men jag tror även att det finns en del som bara läser den ena eller den andra bloggen och gör jag då "utmaningen" på båda bloggarna så når jag ut till fler. Dessutom behövs det lite mer action på den här bloggen om vi säger så...

De trettio dagarna består av följande rubriker:

Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Min första kärlek
Dag 3 – Mina föräldrar
Dag 4 – Det här åt jag i dag
Dag 5 – Vad är kärlek?
Dag 6 – Min dag
Dag 7 – Min bästa vän
Dag 8 – Ett ögonblick
Dag 9 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Startdag är idag för min del, jag ska bara skriva ihop en liten presentation av mig själv först.

Årets önskelista

Romantik
Fårskinnstofflor
MBT-skor (eller liknande)
Presentkort på IKEA
Presentkort på Spets & Ting
Babyliss iCurl
Förstoring (40x50) på något av mina utvalda bröllopsfoton
Canvastavla (30x40 eller 40x60) på något av mina utvalda bröllopsfoton
DVD-boxar: Grey's Anatomy, One Tree Hill, Brothers & Sisters, Lipstick Jungle, Gossip Girl
Slalompjäxor
Längdskidpaket
Hushållsassistent

Och så önskar jag att hela min familj får lite sinnesfrid, om så bara för en kort stund så vi hinner andas. Det är och har varit mycket sjukdomar och andra tråkigheter ett bra tag nu.