Fel val?

Satt och läste den här diskussionen på FamiljeLiv och började fundera lite kring det här med familjer, olika åsikter och respekten för varandra.

Jag tycker det är hemskt att man inte ska kunna rösta annorlunda än sin familj eller sina vänner. Att man ska betraktas som konstig och som en skam för familjen om man röstar blått när resten av familjen röstar rött, eller tvärtom för den delen. Alla har vi åsiktsfrihet och bör få utöva den också, och inte behöva ta skit från andra (okej om barnet tyckte att nazisterna verkar som ett trevligt gäng, då kanske jag skulle säga något). 

Jag röstar, som de flesta antagligen redan vet, blått. Exakt vilket parti låter jag vara osagt, för det är egentligen oviktigt. Jag vill i alla fall att Alliansen ska få styra Sverige i minst fyra år till. Det är min åsikt, jag står för den och jag respekterar att andra tycker annorlunda. Jag tror att de allra flesta, inklusive jag själv, vill sitt eget, Sveriges och världens bästa i slutändan. Men hur vi kommer dit har vi olika tankar kring.

Min åsikt, mitt val, är det dock inte många i min familj (eller bland mina vänner) som delar. Eller ens förstår. Jag vet att mamma tycker att det är lite underligt att hon uppfostrat en dotter som väljer att rösta blått. Maken tycker att det är hemskt, att Alliansens politik är egoistisk och försöker hela tiden övertyga mig om att rösta på den rödgröna röran istället. Han menar att jag inte har några bra argument till varför jag röstar blått, trots att jag bemöter alla hans argument med minst lika starka från min synvinkel. Att jag inte borde rösta blått (för att jag inte är tillräckligt "fin"?). Att jag (och alla andra som röstar blått) är lurade. Eller som mormor uttryckte det när vi satt och pratade politik och jag sa att jag röstar blått:

"Det går över."

Jag vet att hon inte menade något illa med det, men det var ändå ett bra exempel på vad jag fått höra från andra och hur jag upplever att många (rödgröna då såklart) tänker. Det går över. Att rösta blått är bara ett tecken på tillfällig förvirring. Snart tar h*n sitt förnuft till fånga och i nästa val röstar h*n "rätt" igen. Varför skulle det gå över? Kan det då inte lika gärna "gå över" för dem som röstar rött?

Nej, det är många i min familj som inte håller med mig, det vet jag. Och det är okej. De får rösta på vad de vill, så länge som mitt val respekteras också. Respekteras, inte nödvändigtvis förstås. Och oftast känns det nog så, att det respekteras. Och jag tycker hemskt synd om den unga killen vars mamma sitter på FamiljeLiv och talar om att han röstar fel och drar skam över familjen.

Vem har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel val för någon annan?

Vart vill du flytta?

Enligt en global Gallupundersökning vill var sjätte person flytta permanent till ett annat land, och Sverige visar sig faktiskt vara väldigt populärt! Antar att jag inte borde vara förvånad, det är ju ett rätt bra land att bo i det här. Ändå kan jag inte låta bli att längta bort nu och då. Gräset är alltid grönare på andra sidan och allt det där.

Om jag fick välja så skulle jag flytta till USA eller Kanada, men jag vet inte om jag skulle göra det permanent. Antagligen, har svårt att se mig själv kunna lämna USA frivilligt om jag väl har flyttat dit, men å andra sidan så vet jag ju inte hur det är att bo där. Och jag skulle ju sakna min familj väldigt mycket förstås.

Om du fick välja, vart skulle du då flytta? Rösta på världsdel här bredvid och lämna gärna en kommentar om vilket land du tänker dig också, kanske med en liten motivering? Kul att se hur folk tänker!

Ångest, oro, kval.

Länge sen jag skrev, och nu när jag väl skriver blir det inget roligt inlägg. Snarare ett inlägg fullt av ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Jag har hela tiden sagt att jag ska plugga på heltid på distans under tiden jag är hemma med Ludvig. Dels för att dryga ut föräldrapenningen (varva med studiemedel), dels för att jag ska bli klar med min utbildning någon gång.

När Ludvig föddes missade jag min sista tenta för terminen, den tentan som skulle göra så att jag hade så många poäng som krävdes för att få fortsatt studiemedel nu i höst. Men inga poäng alltså. Jag satsade på omtentan, men inte heller den hann jag med och alltså hinner jag inte få ihop poäng för att nå studiemedelsgränsen.

CSN har alltså nekat min studiemedelsansökan och väntar på att jag ska få ihop tillräckligt med poäng inom fyra veckor, först då kan de godkänna min ansökan. Alternativt att jag skickar in ett personligt brev till dem där jag förklarar varför jag inte tagit mina poäng, gärna med ett intyg från högre instans också. Men oavsett så dröjer det alltså ett bra tag innan jag får några pengar.

Nu känner jag att jag tappat motivationen helt, och orken. Jag förstår faktiskt inte längre hur jag ska klara av att plugga på heltid samtidigt som jag är ensam hemma med Ludvig. Redan nu börjar han sova mindre om dagarna och visst kan han klara sig själv en liten stund i babysittern eller på golvet, men ganska snart vill han ha uppmärksamhet. Ingen sammanhängande pluggtid direkt alltså. Och på kvällar och helger vill man ju gärna hinna med lite kvalitetstid med hela familjen. Så när jag ska hinna plugga?

Känns som att även om jag sätter igång att plugga, så kommer jag ändå inte klara mina poäng. Och om CSN nu till slut godkänner min ansökan, så kommer jag stå utan studiemedel sen när jag ska läsa in de poäng som jag inte kommer att klara under tiden jag är mammaledig. Och ärligt talat, egentligen vill jag inte alls plugga under den här tiden jag får vara hemma med Ludvig. Helst av allt vill jag ta vara på varenda sekund, inte känna mig stressad och irriterad över att han inte sover när jag har tänkt att han ska sova (som idag).

Det känns som att jag på något vis har hela världen på mina axlar.

• Pluggar jag inte, och inte ökar på antalet FP-dagar, då har vi 4000kr mindre i månaden än vad vi hade tänkt. 
• Pluggar jag inte, men ökar på antalet dagar så jag får ut ungefär lika mycket som jag hade fått med FP och studiemedel, då försvinner mina dagar så mycket fortare - dagar jag vill kunna spara för att vara hemma med Ludvig längre, ha honom kortare dagar/veckor på dagis och för att dryga ut sommarsemestern i framtiden (för att kunna ha längre sommar med Ludvig och maken). 
• Pluggar jag, och så småningom får studiemedel, ja då missar jag en del av njutningen av att vara hemma med mitt barn, samtidigt som jag garanterat kommer att missa poäng här och där. 

Så vad gör man? Känns som att ekonomin till stor del hänger på mig, som att en stor del av vårt liv hänger på mig - mindre pengar = inte köpa hus? Inte bygga hus? Bo i lägenhet i flera år framåt? Det vill vi ju inte göra, vi vill ju bo i vårt drömhus så snart som möjligt.

Samtidigt är jag lite rädd att jag inte kommer att klara av skolan sen heller, och vad händer då? Vart ska jag då få jobb? På Ica? Inom vården? Xzakt? Det vill jag ju inte heller, men det känns som att det är omöjligt att få ett annat jobb utan minst en kandidatexamen - och även om man har en sån är det ju inte hur enkelt som helst att få jobb. Och än svårare är det ju här uppe, i jämförelse med Stockholm t ex. Här finns inte lika många arbetsplatser helt enkelt.

Vad fan ska jag göra? Döma min familj till ett fattigare liv rent ekonomiskt, eller kämpa och slita och missa tid med Ludvig och poäng på högskolan?