måndag 31 augusti 2009

En arg pappa

Jag skickade ett mail till pappa och frågade om man var för gammal för presenter när man fyllde 25 och påpekade att jag åtminstone inte kände mig för gammal. Jag skrev också att jag mycket väl visste om att det var både ofint och fräckt att be om presenter, men att det var ofint, fräckt och jäkligt konstigt att glömma bort sin dotters födelsedag också.

Ett surt svar landade lite senare i min mailbox:
Jag har inte glömt när du har födelsedag, men ibland har man mycket att göra. Hade du väntat en dag till så hade det kommit present, jag är glömsk men inte senil.
Pappa

Nej, okej. Han glömde alltså inte min födelsedag. Han hade helt enkelt inte två minuter över att ringa på fyra dagar – men kolla mailen kunde han minsann göra. Då vet jag. Vilken tur att han inte glömde, utan bara struntade i att ta sig tid. Skitsnack att han inte glömde!

Behöver jag nämna att en sur pappa är en snål pappa? Nå, man ska väl vara glad för det lilla. Men jag har börjat inse det som många andra redan insett – det är lönlöst att kämpa. Och första steget till att släppa det hela blir att ta bort hans efternamn – Angelica Nordqvist Bergström ska bli Angelica Bergström. Jag är ju minst lika mycket släkt med farmor och farfar ändå, utan namnet.

söndag 30 augusti 2009

Hintar funkar

Skickade ett mail märkt med "Länktips" till pappa idag. I mailet fanns följande att läsa:

Det här är en sida som du definitivt skulle ha nytta av: www.birthday.se.
/Angelica

Och hör och häpna - hinten var tydlig nog för att han skulle förstå! Femton minuter senare ramlade det nämligen in ett litet e-vykort från pappsen där han/de önskade grattis i efterskott. Nu får vi se om det ramlar in några födelsedagspengar på kontot imorgon, annars kanske man får maila en till hint? Typ:

Födelsedagspresent mottages tacksamt på kontonummer XXX.

Eller något i den stilen. Är han fräck nog att glömma min födelsedag, så kan jag då vara så fräck att jag vill ha en födelsedagspresent. Så det så.

Husfru

Idag har jag minsann varit en riktigt duktig husfru. Gick och lade mig riktigt tidigt igår, för att ta igen lite sömn och för att orka kliva upp och sätta igång här hemma. Så strax efter 20.00 låg jag faktiskt i sängen - vilket nog kan klassas som lite pensionärsvarning faktiskt. Men, så orkade jag faktiskt upp rätt tidigt imorse också, så det var det värt.

Först hade jag dock en rätt tuff natt att ta mig igenom, mörkrädd som jag är. Har verkligen stora problem när Lasse är borta och sover med minst tre lampor tända. Även sänglampan fick vara tänd, åtminstone tills jag vaknade till vid 03.30. En mardröm hade jag också, en sån där verklig som sitter kvar efter man vaknat. Var riktigt ledsen och upprörd, och arg på Lasse som hade betett sig som ett riktigt praktsvin i drömmen. Hans vänner med för den delen... Kanske var tur för honom att han inte var hemma trots allt?

Hur som haver. Jag tog mig upp imorse och satte genast igång med den långa listan jag hade skrivit igår. Jag älskar att jobba efter lista - det går så mycket bättre av någon anledning! Antagligen för att man kan kryssa av allteftersom, så man ser tydligt att man faktiskt har uträttat något. Idag blev det omorganisering i köket först och främst - något som inte är helt ovanligt när Lasse är bortrest. En del saker fick byta plats och en hel del rensades ut. Sen blev det ordentlig städning - så nu glänser det faktiskt därinne!

Mest stolt är jag ändå över all mat jag lagat idag. Bestämde mig nämligen för att göra några storkok för att ha mat i frysen - väldigt skönt när man jobbar/går i skolan långa dagar. Bara att ta fram, tina i micron och sen äta. Korvgryta, köttfärssås och en tacopaj blev det idag. Dubbel sats av de två förstnämnda, så totalt (inklusive pajen) har jag fått ihop knappt 20 portioner mat. Det är inte illa, eller hur?

Efter denna långa dag förtjänar jag faktiskt en riktigt god natts sömn, så nu ska jag försöka ge mig själv det... Imorgon ska jag fortsätta med listan.

Godnatt!

fredag 28 augusti 2009

Pappa till salu

Man i sina "bästa" år säljes. 40+. Egentligen 50-. Smårund, röd både i hy och hår och hårfäste lika högt som Kebnekaise. Tycker om att ta sig ett glas, driva med folk och lata sig på soffan med hunden. Guldfiskminne och drygare än Yes. Kan fås med en 15 år gammal grön kostym med tillhörande fårmönstrad slips. Levereras utan garantier och med absolut inga som helst rekommendationer från tidigare ägare. Ett riktigt dåligt köp, men har man inget bättre för sig och tycker risker är roligt - go ahead!
Pris: 50 öre. Kan diskuteras.

Jag har alltid trott att man som förälder sätter sina barn i första rummet. Alla sina barn. Och dessutom har jag vandrat omkring med illusionen att föräldrars jobb är att komma ihåg sina barns födelsedagar, att det liksom ingår i arbetsuppgifterna. I jobbeskrivningen om man vill uttrycka det så. Men jag kanske har fått det hela om bakfoten?

Igår var en jättebra dag. Jag kände mig älskad och omtyckt från många håll, jag fick en kamera av mitt hjärta och en härlig lunchdate med mamma. Sol och vackert väder. Sommarväder - jag har ju alltid sagt att jag fyller år på sommaren! Telefonsamtal kom under dagen och på Facebook, och här på bloggen, ramlade det in gratulationer i mängder. Underbart! Tack ska ni ha kära vänner och familjemedlemmar.


Visst är de fina, min mamma och min man?

Kvällen bjöd på god pizza och gott vin tillsammans med mitt hjärta på en uteservering nere på stan, och avrundades sedan med chokladtårta och champagne i skenet från levande ljus. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.



Ändå gnager det där, någonstans i mitt inre. En ringde inte. Hörde inte av sig alls faktiskt. Och har fortfarande inte visat några tecken på att minnas min födelsedag. Kommer han att komma på det? Kommer han att ringa? Spelar det någon roll nu egentligen? Det är ju redan för sent menar jag. Ärligt talat vet jag inte om jag vill prata med honom nu. Om jag ens kommer bemöda mig med att svara - OM han nu skulle ringa. Om han vågar när han väl kommer på det.

Den stora frågan är: Hur kan en far glömma bort sitt barn?

onsdag 26 augusti 2009

Sista inlägget

Det här blir mitt sista inlägg som 24åring. Vet inte riktigt vad jag ska skriva faktiskt... Det känns förjäkligt att fylla 25, förstår inte alls varför det ska vara nödvändigt. Kan man skippa det där med att fylla år från och med nu? Men paket vill jag förstås ha ändå en gång om året.

24 är en väldigt lagom ålder tycker jag. Man är tillräckligt gammal för att komma in på de allra flesta uteställen (för jag är ju ute på krogen så himla mycket...), skaffa barn och till och med vara handledare för någon som övningskör. Men på samma gång är man ung nog att åka på ungdomsbiljett när man reser med SJ och SAS, ung nog att få visa legitimation på Systembolaget och ung nog att vara andraårselev på universitetet utan att folk undrar vad man gör där.
24 är faktiskt helt perfekt om man tänker efter, jag vill alltid vara 24!

Är det verkligen meningen att man ska ha åldersnoja när man ska fylla 25?

måndag 24 augusti 2009

Allt är som vanligt

Antalet gånger jag har utnyttjat SLs färdmedel under sommaren är lätträknade. Och de gånger jag väl har åkt pendeltåg eller tunnelbana har varit helt stress- och komplikationsfria - skönt!

Men, nu är höstterminen här och i dess ära skulle jag åka pendeltåget imorse för att ta mig till en intervju kl. 09.00 vid Tekniska inne i stan. Trodde jag i alla fall.

Pendeltågen drogs med kraftiga förseningar och inställda tåg, så jag fick be Lasse köra mig till Alby för att ta tunnelbanan därifrån. Det är ju bara en körning på 10. Trodde jag i alla fall.

Bilolycka i Salem/Rönninge - kö från Södertälje. 10 minuter blev snabbt 40 minuter och jag började känna mig lite stressad. Bara lite, jag hade ju trots allt 55 minuter på mig innan intervjun. Men, varför inte göra morgonen ännu lite jävligare?

Jodå, självklart var det problem med tunnelbanan också - stopp mellan Mariatorget och Stadion. Satans jä... och så vidare. Väl framme vid Mariatorget skulle jag leta rätt på buss 4. Pulsen låg på ungefär 240. Missade två bussar som körde iväg mitt framför näsan på mig, men kom med den tredje. Vid Fridhemsplan stannar den - det fanns ingen chaufför som ville ta över den bussen. Bussbyte, suck.

20 minuter senare var jag äntligen framme - 1 timme sen. Kul?
Nåja allt är som vanligt då - it's good (?) to be back.

Avesta nästa.

söndag 23 augusti 2009

Skördetid

Idag har det skördats tomater - mums!

lördag 22 augusti 2009

Förvirrande familjerelationer

Nästan alla nya människor och vänner jag träffar reagerar när de får höra om min familj. De tycker att min mamma är ung (43 i år), att det är fascinerande att både min mormor (65) och gammelmormor (85) är så relativt unga som de är, att det är lite lustigt att min morbror (38 i år) är äldre än min mammas sambo (36) och att min man (30) är mer jämnårig med min moster (32 i år) än med mig. Att jag har en kusin som är 3 år (och faktiskt en nyfödd nu också!) brukar också förvåna många.

Egentligen är det ju inte svårare än så att gammelmormor, mormor och mamma var rätt unga när de fick barn. Gammelmormor var 20 när mormor föddes, mormor var 22 när hon fick mamma och min mamma var 17 (nästan 18) när hon fick mig. Det bäddar ju för många generationer samtidigt. Att min morbror sedan fick barn först när han var 35 (som ju kan anses vara rätt normalt, speciellt i dagens samhälle) har gjort att det alltså är 22 år mellan mig och Emilia, och nu 25 år mellan mig och Alicia, trots att det bara är 5 år mellan min mamma och hennes bror. Hängde alla med?

På grund av, till viss del tror jag i alla fall, de oklara generationsgränserna och de förhållandevis små ålderskillnaderna har vi som familj alltid stått varandra väldigt nära. Jag har varit mycket hos mina morföräldrar som liten (och som större för den delen) och mormor har nog alltid varit en blandning av mormor/extramamma/nära vän. Min morbror - som bara var 12 när jag föddes - har nog mer än en gång fått/tagit på sig rollen som storebror istället och hans fru har gått från att vara en ogillad (av mig) inkräktare till att vara min moster, min syster och en av mina allra bästa vänner. Och mamma, ja, hon har varit allt och lite till. Främst mamma och nu också min absolut bästa vän. Ja ni förstår, en väldigt nära familj helt enkelt. Det har nog också förvirrat många genom åren tror jag.

Nu är det ju dock inte bara för utomstående det här är förvirrande, även jag blir lite snurrig ibland. Oftare och oftare numera faktiskt. Jag antar att det hänger ihop med att jag nu är vuxen, mer på samma plan som mamma, moster och alla de andra. Jag är stadgad och gift, har bolån och CSN-skulder, har jobbat några år och är väl åtminstone i startgroparna till att börja bilda familj/skaffa barn. Samtidigt tillhör jag "barngenerationen", tillsammans med Emilia och Alicia. Så samtidigt som jag t ex känner mig som en lillasyster till min moster, så känner jag mig som en storasyster till Emilia och Alicia. Och så är jag barn till mamma, som är den som egentligen är "syster" (svägerska) till min moster.

Man kan ju bli förvirrad för mindre. Det får mig att helt tappa bort mig i vart jag egentligen hör hemma, vad som är min "plats" i familjen så att säga. Vilket ibland gör mig ledsen, när jag märker att andra inte behandlar mig/agerar som jag förväntar mig utifrån den roll som jag just då "tror" mig inneha. Speciellt svårt att komma ihåg är det just när mamma, morbror och moster är inblandade.

Som nu när Alicia föddes. Utan att tänka så anser jag mig ha samma roll som min mamma, som en syster/svägerska och tänker därför alltså att jag har lika stor rätt som mamma att få veta allting när det händer. Jag blir då lite ledsen när jag märker att det inte är så. Men om jag påminner mig själv om vilken plats i hierarkin (i brist på bättre ord) jag har, så är det såklart helt naturligt att min morbror vill prata med sin syster, och inte med mig i första hand. Det är ju självklart. Men ändå på något sätt nedslående. Om någon förstår vad jag menar?

Man tror liksom att man är lika viktig som någon annan, men det är man inte. Man är viktig, såklart, men inte viktigast just där och då. Då tillhör man återigen "barngenerationen". Vilket jag ju egentligen gör också.

Förvirrande, och det är bara min egen hjärna jag har att skylla.

På måndag ska jag i alla fall åka och se underverket. Och träffa min älskade Ia och hennes föräldrar förstås. Spännande.

torsdag 20 augusti 2009

Kluvet hjärta

Jag skriver ofta om Skellefteå som mitt hem. Och det är mitt hem. Det är där jag vill bo och det är där jag vill leva mitt liv. Men det finns faktiskt ett annat hem i mitt hjärta också, och det är Uppsala. Var där idag, och precis som alltid slogs jag av känslan av att vara hemma. Det är väl i och för sig inte så konstigt, det är ju där jag har vuxit upp. Det är där jag har upplevt mina tonår och det är där jag har formats till den jag är idag.

Hur många dagar har jag spenderat längs Fyrisån?

Ibland känner jag mig oerhört splittrad pga detta faktiskt. Jag önskar någonstans att Skellefteå och Uppsala låg närmare varandra. För jag har ju inte råd att ha ett hus på båda ställena liksom, även om det vore det absolut ultimata.

Kusin igen!

Idag har jag blivit kusin igen - Ias lillasyster Alicia har fötts. En stor liten tjej på 4360 gram och 50 centimeter från topp till tå. Mamma och barn mår bra vad jag förstår, och Ia är världens stoltaste storasyster.

Nyfödd: Alicia Tarantino

Jag var med Ia idag när beskedet kom och när hon fick höra att bebisen (hennes bebis) hade kommit ut och att hon därmed blivit storasyster, så blev hennes ögon ungefär fem gånger större än normalt. Sedan dess har hon berättat för alla hon träffat att hon blivit storasyster idag:

Ia: Jag har blivit storasyster idag!
Person X: Åh vad roligt!
Ia: Mmm. Och vet du? En hemlighet: Bebisen har redan kommit ut!

Det är härlig logik från en treåring som just blivit storasyster.

tisdag 18 augusti 2009

Hemma igen

Jaha, då var jag hemma igen då. 90 mil senare och 5 dagar tidigare än beräknat. Ridlägret blev en mardröm. Att betala 4600kr för att bli utskälld och mer eller mindre förlöjligad av en ridlärare, och därtill ställa upp som någon slags stallhjälp - nej, det är inte för mig. Så 26 timmar efter att jag anlänt åkte jag hem. Trist? Javisst. Men skönt att vara hemma igen.

lördag 15 augusti 2009

Ridläger

Imorgon åker jag på äventyr! En veckas ridläger på västkusten, kan det bli mycket bättre? Jag fasar inför körningen dock, 6-7 timmar i bilen. Ensam. Eller ja, det blir jag och ljudböckerna jag lånat. Och lite godis förstås. Men ändå. Misstänker att maken kommer få hålla mig sällskap via telefon lite då och då, så inte mina tankar skenar iväg som de så lätt gör när jag är ensam.

Dags att packa kanske?

Hänt sedan sist

Drygt en vecka utan inlägg. Måste säga att mötet med läkaren slog luften ur mig lite grann, han var verkligen mysko. Pratade i 50 minuter om kraften (Gud?) som finns i oss alla, om ordet inte som kraften (det undermedvetna?) inte förstår, om resan som själen är på och ljuset i tunneln som vi möter när vi dör. I ljuset ska vi tydligen hänga med alla våra nära och kära ett tag, innan vi ger oss ut på nästa resa, i en ny kropp. Jorå, såatteh...

Märk väl att det här var en läkare, på en svensk vårdcentral. Jag fick knappt en syl i vädret och han sa faktiskt själv att han kunde ju bli av med sin läkarlegitimation genom att prata om det där, men "Vetenskapen är för liten, för inrutad ibland förstår du".

Ingen remiss fick jag heller, och tur var nog det. Vet inte om jag skulle våga gå till någon psykolog på det där stället. Så när jag kom hem - oerhört frustrerad och gråtfärdig - skrev jag ut en blankett för att lista mig på en annan vårdcentral. Finns inte en chans i världen att jag sätter min fot där igen.

Helgen sen då, den bjöd på mycket skoj. I hemlighet hade jag planerat ett 30årsfirande för min älskade. I flera månader har jag mailat och smsat med hans närmsta vänner - faktiskt snott telefonnumren från hans mobil - för att styra upp en umgängeshelg här i Södertälje. Det var inte lätt, men till slut lyckades vi hitta en helg då alla kunde - vilket alltså blev just förra helgen.

Det har varit jättesvårt att hålla tyst de senaste veckorna, och förra fredagen (då de skulle komma) var jag på extremt bubblande humör. Och detta trots att det var fredagsstäd hela dagen. Lasse började naturligtvis misstänka något, men som tur var så trodde han att det kanske var svärföräldrarna skulle komma (han sa dock inget om sina misstankar).

Så när det ringde på dörren sa han bara "Jag visste det!", men när han öppnade dörren såg han bokstavligt talat ut som ett frågetecken - där stod ju 4 av hans bästa kompisar, plus en respektive. Inte svärmor och svärfar. Han såg så förvånad och lycklig ut, vilket naturligtvis gjorde att jag blev lycklig och mäkta stolt över mig själv för att jag fått ihop det hela.

Kvällen spenderades på en av Södertäljes uteserveringar, med god mat och dryck och trevligt sällskap. På lördagen drog vi in till Stockholm och käkade brunch på Mosebacke för att sedan glida runt lite innan vi landade på en uteservering vid Slussen. När vi sen kom hem till Södertälje dukade vi upp tacos ute på balkongen och hade det supermysigt hela kvällen. I söndags åkte de hem allihop och kvar var jag och maken - mycket nöjda med det som varit.
Så kul vi hade.

Veckan som följt har varit lugn. Jag har varit till frissan, slappat hemma och varit på utflykt till Avesta med mamma. Lilla bebisen i Kasias mage börjar vara färdigbakad, så vi åkte dit för att hämta Ia som ska bo hos mamma tills förlossningen är över, är det tänkt i alla fall.

And that's that.

fredag 7 augusti 2009

Bokat: A trip down Memory Lane



Du har bokat/köpt 2 biljett(er) till:

Backstreet Boys
Hovet
Fredag 4 december 2009, kl 19.30

Oh yes!

torsdag 6 augusti 2009

Onödigt läkarbesök

Om ett par timmar ska jag på läkarbesök, vilket känns otroligt konstigt och onödigt. Vad jag behöver är att träffa en psykolog, men se det får man tydligen inte göra innan man träffat en läkare som sedan remitterar en till en psykolog/samtalsterapeut. Snacka omväg! Så om läkaren inte tycker att jag är tillräckligt knäpp, då får jag inte träffa en psykolog? Eller vad då? Så en person, som valt en annan inriktning än psyket, ska få avgöra sånt?

Vad är förresten skillnaden på en psykolog och en samtalsterapeut?

Wish me luck.

onsdag 5 augusti 2009

Är det konstigt?

Är det konstigt om man vill ta sig härifrån as soon as possible när sånt här börjar bli vardagsmat?

Camping med mamsen

Jag och mamma drog iväg på äventyr i fredags, utan att faktiskt vara helt säkra på vart vi skulle. Lite Thelma & Louise. Söderut åkte vi i alla fall, och hade Trosa som riktmärke. Men egentligen hade vi nog kunnat hamna lite var som helst. Första stoppet blev Arninge för att köpa en billadadare, nästa stopp blev Södertälje - vilket ju kan tyckas underligt eftersom jag ju bor här - för att handla vin (det måste man ha när man är på campingsemester) och få tag i lite turistbroschyrer.

Trosa Havsbad och Camping

Sen började semestrandet. Vi åkte till Saltå Kvarn och köpte lite bröd. Lite förvånade blev vi nog båda två, för vi hade förväntat oss att det skulle vara lite större. Nästa sevärdhet skulle ha varit Ytterjärna Kulturcentrum, men vi hann knappt ur bilen innan syndafloden var över oss. Så vi sprang tillbaka till bilen och fortsatte köra helt enkelt.

Kanalen i Trosa.

Stannade till vid Tullgarns slott och sen var vi vips i Trosa. Så Trosa blev det. Vi handlade förnödenheter, strosade oss till lite mat och åkte sen ut till campingen. Så var det det där med att sätta upp tält... På stenar. Det är ju enkelt?

Här bodde vi alltså inte.

Vi slet som djur innan vi vågade tro att det skulle stå upp hela natten, och då var vi definitivt värda lite ost, kex och vin. Så vi kröp in i tältet, plockade fram allt gott och sen satt vi där. Myspys. Efter en egentligen inte alltför bekväm natt vaknade vi båda två strax efter 9 - sovmorgon! - och var helt överens om att det är något magiskt med att sova i tält. Trots att man i princip sover på stenar, stockar och rötter och varenda centimeter i kroppen värker, så sover man fantastiskt bra.

En glad mamma efter en god fika/lunch.

En rätt seg morgon senare (vi höll på med frukosten i typ en timme lite drygt) så kom tog vi oss in till Trosa igen för lite spatserande, shopping och fika. Trosa är verkligen mysigt. Ja förresten, innan vi åkte in till Trosa bytte vi tältplats också, vilket inte var det lättaste eftersom vi var extremt lata. Vi orkade inte packa ur allting ur tältet och fälla ihop det helt, utan vi lät madrasser och sängkläder ligga kvar, sen drog vi upp alla pinnar och bar helt sonika tältet med madrasserna i bort till den nya platsen. Folk tittade lite konstigt, men det händer typ alltid när jag och mamma är ute på någonting.

Här bodde alltså vi.

På lördagskvällen blev det fest - kräftfest! Ett paket - jag vet, alldeles för lite - delade vi på och dessutom fick vi i oss lite Västerbottenpaj med romröra till. Och vin förstås. Brädspel och kortspel förgyllde kvällen, mamma fick pisk och jag fick pisk. Men mest var det jag som fick pisk. Det går inte att vinna över mamma i kortspel.

Utsikten från tältplatsen.

Morgonen efter, dvs söndagmorgon, fortsatte kortspelandet och jag fick ännu mera pisk. That's life I guess. Vi tog oss en promenad i grannskapet runt campingen också, där fanns en hel del fint att titta på. På väg hem från vår mysiga mor-dotter-helg stannade vi så i Ytterjärna för ett nytt försök och spanade runt lite trädgårdarna innan vi styrde bilen hemöver.

Tack mamma, för en jättemysig helg!

måndag 3 augusti 2009

Kattmat?

Isadora älskar:

  • Broccoli
  • Spenat
  • Skinka
  • Räkor
  • Flingor
  • Avocado
  • Majs
  • Ost
  • Kaviar
  • Räkost
  • Messmör
  • Falukorv
  • Fetaost
  • Ostbågar
  • Dillchips

Behöver jag säga att hon är bortskämd?

They're baack!

Sent omsider (drygt en vecka!) har även jag upptäckt att Backstreet Boys har släppt en ny singel. Straight through my heart heter den och japp, jag är kär igen. Singeln kommer att finnas med på plattan This is us som släpps i början av oktober. Direkt till skivsamlingen, garanterat!

På deras blogg kan man även läsa att de planerar sin världsturné och även om Stockholm ännu inte lagts till på (den officiella) turnéplanen är jag helt övertygad om att de kommer hit efter nyår någon gång.

Yes, I'll be there.